Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav (konung av Sverige) - Karl XI (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
des i Paris, äga vi i en teckning av D.
Dumons-tier ett gott porträtt av K. G. Som
generalissi-mus i Tyskland har han porträtterats av J.
Sandrart i Nürnberg (bl.a. i en ryttarbild på
Skokloster och i en stor framställning av
freds-måltiden 1650, Nürnbergs rådhus, till vilken
å pl. reproducerade huvud torde utgöra en
studie) samt av M. Merian i Frankfurt a.M.
(helfigur, Skokloster). Från åren före
tronbestig-ningen bevaras porträtt även av Kristinas
hovmålare D. Beck och S. Bourdon; den förre
måste man tillskriva en ståtlig knäbild hos
direktör P. Swartz, Djurön, av den senare är en
elegant målning i Nationalmuseum. Miniatyrer
av bl.a. A. Cooper och P. Signac utgå till stor
del från dessa båda typer, vilkas idealisering
av K. G:s tunga yttre är uppenbar. En
självständig uppfattning visa några porträtt i litet
format av T. Gelton (ex. på Sturefors, 1658).
En under konungens sista år tillkommen typ av
A. Wuchters är representerad på Malmö
residens, på slottet Romrod, Hessen, och i Sv.
beskickningen, London. K.E.S.
5) K. X I, konung (24/n 1655—% 1697), enda
barn till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora
av Holstein-Gottorp, uppsteg vid nyss fyllda 4
år på Sveriges tron (1660—97). Då fadern
befarade, att utvecklingen under sonens långa
omyndighetstid skulle gå i alltför aristokratisk
riktning, hade han på dödsbädden sökt
förebygga detta genom att utse en
förmyndarstyrelse, som kunde väntas tillvarataga
konungamaktens intressen. Konungens testamente
kasserades dock på adelns bedrivande; blott den
ofarliga änkedrottningen fick behålla sin plats
som regeringens ordf., hertig Adolf Johan åter
och Herman Fleming avlägsnades och ersattes
med representanter för aristokratien. Den
slapphet, som över huvud utmärker denna
förmyndarstyrelse, tog sig uttryck även i K:s
uppfostran. Visserligen var K:s lärare,
Figrelius-Gripenhielm, en lärd och välvillig man, som
förstod att vinna sin lärjunges tillgivenhet, men
hans guvernör, Christer Horn, anses ha varit
mindre lämplig för sitt kall, änkedrottningen
var svag och klemig, de övriga förmyndarna
föga intresserade. Detta i förening med K:s
svaga hälsa under barnaåren gjorde, att han
alltför mycket fick följa sina egna böjelser
och att hans studier på ett betänkligt sätt
försummades. Om någon avsiktlig vanskötsel från
förmyndarnas sida kan det dock ej vara tal.
Sedan den kroppsliga svagheten genom ett
friskt uteliv och härdande idrottsövningar
övervunnits, var K. en hetlevrad och
obehärskad men blyg yngling, vars allmänna bildning
lämnade mycket övrigt att önska, som i
betänklig grad saknade både intresse för och
A. Wuchters: Karl XI som barn.
Ericsberg.
kunskaper i statssaker men som var en djärv,
skicklig och lidelsefull ryttare och jägare.
18/i2 1672 övertog K. som myndig själv
regeringen. Sveriges läge var då fyllt av faror.
Förmyndarstyrelsens förbund med det
eröv-ringslystna Frankrike hotade att indraga riket
i vittutseende krig, under det att dess finanser
befunno sig i hopplös förvirring och
krigsmakten råkat i lägervall. I det inre rådde
tvedräkt såväl mellan ofrälse och adel som inom
denna mellan hög- och lågadel. Vid riksdagen
1672 hade söndringen tagit sig uttryck bl.a. i en
rätt skarp kritik av regeringen. Denna varken
begärde el. erhöll av ständerna någon
ansvarsfrihet för sin förvaltning utan nöjde sig med
att låta för K. uppläsa en med sanningen föga
överensstämmande skönmålning av sin
styrelse, varpå denne utan någon närmare
granskning meddelade ansvarsfrihet. K. hyste nog ett
visst misstroende till de höga herrarna, vilket
underblåstes av hans lågadliga förtrogna, men
han hade varken nog erfarenhet el. nog
intresse för regeringsärendena för att vare sig
tänka på en verklig granskning el. själv taga
ledningen. Denna tillföll i stället hans fasters
man, M. G. De la Gardie, för vilken K. hyste
både vördnad och tillgivenhet. För att lamslå
sina motståndare inom rådet förmådde De la
— 1213 —
— 1214 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
