Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
rådighet, vilka jämte gudsfruktan,
sanningskärlek och förtegenhet utgjorde det kanske
mest framträdande draget i hans karaktär. 1
motsats mot fadern bevarade K. alltid till det
yttre sitt lugn orubbat, och även de skarpaste
sakliga motsägelser medförde aldrig onåd. —
Ännu ej 15-årig besteg K. tronen (1697—1718),
och regeringen övertogs därför enl. faderns
testamente av en förmyndarstyrelse, bestående av
K:s farmoder och 5 kungl. råd. Fruktan för
att drabbas av samma öde som Karl XI :s
förmyndare jämte inbördes oenighet förlamade
emellertid denna regering, som så vitt möjligt
undvek alla initiativ och ofta sökte stöd i
uttalanden av den omyndige K., efter vilka deh
undantagslöst rättade sig. När adeln på
riksdagen 1697 i hopp om lindring i reduktionen
påyrkade K:s myndigförklaring, bifölls därför
detta genast både av ständerna och av
regeringen. 27/u övertog K. styrelsen, 14/i2 kröntes
han, varvid han på gr. av enväldets principer
själv satte kronan på huvudet och ej avlade
någon kungaed — inför Gud var han ansvarig,
och detta togs av K. på fullaste allvar, men ej
för någon människa. Genomträngd av djup
beundran för fadern, följde K. till en början
i allt dennes regeringsprinciper. Adelns bön
om lindring i reduktioner avvisades skarpt.
Med iver ägnade sig K. åt regeringsärendena,
vilka han avgjorde efter föredragning av de
redan av fadern högt skattade
statssekreterarna Piper och Polus, av K. utnämnda till
”statsråd”. I utrikespolitiken fullföljde K. faderns
Gottorpsvänliga politik genom att 1698 för
mäla sin äldsta syster med hertig Fredrik och
1699 låta sv. trupper uppbygga några av
Danmark 1697 förstörda, gottorpska skansar. Det
nära samförståndet med sjömakterna och det
lüneburgska huset, vilket ej minst avsåg
Hol-stein-Gottorps skydd, bekräftades genom nya
förbund. Hotat härav sökte Danmark, sedan
det förgäves sökt åstadkomma en
omsvängning i den sv. politiken, stöd hos kurfurst
August av Sachsen, nybliven konung i Polen,
och Peter I av Ryssland. Då det stora kriget
mot turkarna till dessa härskares stora
missräkning vid denna tid avslutades, funno båda
i Sverige ett lämpligt anfallsobjekt, August för
att så bli i stånd att genomföra sina planer
på stärkandet av sin makt i Polen och
upprättandet där av en stor militärmonarki, Peter
för att framtränga till Östersjön. Så bildades
1698—99 ett anfallsförbund mot Sverige,
vilket dock saknade större fasthet och ej ens
formellt var fullt bindande. Insövd i säkerhet
genom Peters och Augusts
vänskapsförkla-ringar, blev den sv. politiken helt överraskad
av det saxiska anfallet på Riga i febr, och det
— 1223 —
ryska på Narva i aug. 1700, under det att det
danska angreppet på Gottorp var väntat (se
närmare härom och om följ. Stora
nordiska kriget). På K. hade dessa händel
ser den verkan, att han helt sade farväl till
de ystra nöjen, åt vilka han med pojkaktig
uppsluppenhet ägnat sig på från
regeringsbestyren lediga stunder och vilka de utländska
sändebuden i Stockholm med tendentiös
överdrift skildrat. Trots en flerårig missväxt, som
decimerat befolkningen och tömt statskassan,
hade den sv. försvarsberedskapen redan förut
ansenligt stärkts; nu ställdes alla landets
krafter i försvarets tjänst. För att stärka krediten
inställdes reduktionen, och högtidliga
försäkringar gåvos om skuldebrevens hållande efter
ordalydelsen. Genom upprättandet av
fördubblings- och männingsregementen samt
ståndsdragoner skapades reservtrupper, om än i strid
med knektekontrakten. Enl. gammal sv. sed
tog K. själv ledningen av operationerna men
sökte i överensstämmelse med enväldets
principer också behålla så mycket som möjligt av
riksstyrelsen i sin hand. Resten utskiftades
på kollegierna el. på särsk. kommissioner, av
vilka Defensionskommissionen (se d.o.)
småningom blev den viktigaste, medan rådet i sin
helhet blott i särsk. fall skulle ingripa. I
kriget gjorde sig redan från början K:s person
liga insats starkt gällande. Först på K:s be
stämda order vågades seglingen genom
Flintrännan, varigenom landstigningen på Själland
möjliggjordes. På gr. av sjömakternas
motstånd kunde K. dock ej förverkliga sin avsikt
att varaktigt trygga Sverige mot danskarna
genom att förstöra deras flotta, utan han måste
nöja sig med pappersgarantier, som sveko i
det avgörande ögonblicket. Till beslutet att
tåga mot Narva var också K. personligen
upphovsman, och genom sin personlighet, sin
oför-skräckthet, sitt lugn, sin villighet att dela alla
soldaternas faror och umbäranden vann han
inom kort ett välde över sina krigare, som
gjorde den karolinska hären till tidens
yppersta och till ett lydigt och pålitligt verktyg i K:s
hand. K:s beslut att efter sin nya seger vid
Düna 1701 i Polen fortsätta kriget mot August
och ej vända sig mot tsaren har skarpt
klandrats. För K. måste dock August, som
förfogade över 30,000 man saxiska, väl utbildade
soldater och därjämte var härskare i det
folkrika Polen, te sig som en åtm. för tillfället
farligare motståndare än tsaren i det
barbariska moskovitiska riket, vilkens
organisations-strävanden hittills blott lett till nederlaget vid
Narva och vars personlighet för dåtiden
svårligen torde ha tett sig mera imponerande än
den i tidens hela ränkfulla politik så väl för
— 1224 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
