Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI (konung av Sverige) - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
undan till det ensliga Kungsör. Jakter, ritter
och mönstringar voro hans förnämsta nöjen.
Till lynnet var K. ytterst häftig och kunde i
uppbrusning tillåta sig handgripligheter även
mot högtstående personer. Ej vidare begåvad,
hade han sin styrka i karaktärens oböjlighet,
en oerhörd energi och en oförliknelig
arbetsförmåga och har med rätta kallats ett viljans
snille. Djupt religiös, strängt rättrådig,
omutligt plikttrogen, gick han sin väg fram utan
fruktan men också utan barmhärtighet och
utan hänsyn. Motståndet bröt han
skoningslöst, men motståndarna förföljde han ej, lika
litet som han vid reduktioner och räfster
skonade sina vänner och medhjälpare. Mot sin
gemål, Ulrika Eleonora av Danmark, var K.
ofta hård, men vid hennes död 1693 sörjde han
henne djupt. Han hade med henne 7 barn,
av vilka dock 4 söner dogo tidigt och blott
sonen Karl (XII) och döttrarna Hedvig Sofia
och Ulrika Eleonora nådde mogen ålder. K:s
egen hälsa blev redan i mitten av 1680-talet
vacklande, och % 1697 avled han efter svåra
plågor i kräfta.
Omdömena om K. och hans betydelse för
Sverige ha skiftat. Under 1800-talet skattades
i allm. hans gärning högt, under de senare
årtiondena har kritiken blivit ganska skarp. K:s
stora förtjänster i fråga om införandet av
ordning, sparsamhet och reda i förvaltningen äro
visserligen oförnekliga, och även reduktionens
stora sociala betydelse erkännes
oförbehållsamt, men man menar, att K. genom att bygga
rikets hushållning huvudsaki. på godsräntorna
kastade Sverige tillbaka i naturahushållningen
ur den begynnande utvecklingen till
penninghushållning och så både fördröjde dess
allmänna ekonomiska utveckling och särsk.
försvårade finansieringen av det följ, stora
kriget. I samma riktning verkade det hänsynslösa
brytande av alla löften, som ägde rum vid
köp-och pantegodsens reducering, då därigenom
Kronans kredit tillintetgjordes.
Indelningsverket och den ständiga roteringen tryggade väl
åt Sverige en ständig minimihärstyrka, men det
principiella uppgivandet av den allmänna
värnplikten försvårade i hög grad arméns i krigstid
så nödvändiga utsvällning, och det indelta
manskapets övning och utbildning stodo ej på
höjd med tidens krav. Särsk. visade sig detta
vid flottan; danskarna talade hånfullt om de
sv. matroserna som ”Bonddrenge dyppede i
Vand”. Så var K:s verk, trots stora förtjänster,
i sina huvuddrag reaktionärt och föga ägnat
att skänka Sverige den styrka, det behövde
i den stora kamp, som utbröt efter hans död
och vars förutsättningar K. själv genom sin
holstein-gottorpska politik och sitt ringa
in
— 1221 —
tresse för utvecklingen i ö. bidragit att göra
föga gynnsamma för Sverige. — Huvudverket
för K:s historia är fortfarande F. F. Carlson,
”Sveriges historia under konungarne av
pfal-ziska huset”, 2—5 (1856—79). F.ö. ha K. och
hans tid behandlats i åtskilliga specialarbeten,
bl.a. av Fåhræus, Grauers, Wimarson och
Wittrock, men viktiga problem, bl.a.
reduktionen och det inre omdaningsarbetet, sakna
ännu ingående och källmässig skildring. Den
sista översiktliga framställningen har givits av
R. Fåhræus i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 8 (1921). PS.
Med K:s regeringstid sammanfaller D. K.
Ehrenstrahls verksamhet som hovmålare, och
det är denne, som i en lång rad porträtt
skildrat konungens föga imposanta skickelse från
gossåren till dödsbädden. Man finner ev
Ehrenstrahls hand framställningar av K. i många
poser, ensam och med sin familj (Gripsholm), i
kröningsdräkt, till häst, i slaget vid Lund, som
riddare av Strumpebandsorden, som död
(San-demar) etc. Som gosse är han porträtterad av
A. Wuchters (Ericsberg), i skulptur av C.
Schröder (Uppsala univ.). K.E.S.
6) K. XII, konung (17/8 1682—so/n 1718),
äldste och ende överlevande son till Karl XI
och Ulrika Eleonora. K. erhöll i motsats till
fadern en synnerligen vårdad uppfostran,
vilken ytterligare utvecklade hans rika anlag.
Stort inflytande utövade på K. modern. Hon
ägnade sina barn den ömmaste vård och ingöt
hos dem en levande gudsfruktan, som aldrig
slocknade, och hennes mildhet och godhet
gjorde på K. ett outplånligt intryck. Till lärare
hade K. 1686—94 A. Nordenhielm, därefter T.
Polus, som guvernörer först E. Lindsköld, efter
hans död N. Gyldenstolpe. Alla — utom möjl.
den sistn. — voro för sin uppgift mycket
lämpliga, och K. erhöll goda kunskaper i alla de
ämnen, som tiden ansåg nödiga för en ung
prins. Tyska behärskade han nästan som sitt
modersmål, med latin och franska var han väl
förtrogen. I matematik och befästningskonst,
för vilka K. hyste stort intresse, hade han i
C. Stuart en utmärkt lärare, som även gjorde
honom väl förtrogen med äldre sv. krigföring.
Även vid studiet av den klassiska litteraturen
lades stor vikt vid krigshistorien. Trots de
trägna studierna försummades ingalunda K:s
kroppsliga utveckling; från mycket tidiga år
var han en lidelsefull deltagare i faderns
jakter, ritter och mönstringar. Säkerligen med
full avsikt leddes K:s uppfostran så, att han
skulle få en hög tanke om sin egen ställning
och bli i stånd att oberoende av andra fatta
sina beslut, således bli en verklig
envåldsko-nung. Härigenom stärktes de anlag för själv*
— 1222 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
