Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
farne, smidige, uppfinningsrike och ärelystne
August. I vad mån K. redan nu sett djupare
i den östeuropeiska frågan, huruvida han
förstått, att Ryssland kunde b 1 i den farligaste
fienden, och därför planlagt det polska kriget
som en förberedelse för det ryska, är däremot
osäkert. Att han rätt snart insett värdet av
Polen som operationsbas vid ett angrepp mot
Rysslands hjärta och att han, åtm. tidvis,
knutit ganska stora förhoppningar till Polens
hjälp, torde dock vara säkert. Men till beslutet
att förlägga krigsskådeplatsen till Polen ha
även ekonomiska synpunkter i hög grad
bidragit. Sveriges finanser hade aldrig tillåtit
det att föra krig på egen bekostnad, och Karl
XI :s reformer hade däri ej medfört någon
förbättring; tvärtom hade de genom att fördärva
Kronans kredit i högsta grad försvårat
upptagandet av de i krig oundgängliga lånen.
Bristerna i truppernas utrustning och
underhåll voro därför redan under krigets första
år stora. De nödiga medlen för de betydande
härstyrkorna kunde ej anskaffas i
Östersjöprovinserna och knappast heller i de
angränsande delarna av Ryssland, men väl i Polen.
Av polackernas försök att framställa
”republiken” som neutral och oskyldig till sin konungs
fredsbrott kunde K. naturligtvis ej låta hindra
sig i sina operationer, men väl drog han ut
konsekvenserna av deras påståenden genom
att uppmana dem att göra sig av med sin
eds-brytande konung. Augusts avsättning och
upphöjandet på tronen av en infödd polack, som
kunde bli Sveriges trogne bundsförvant mot
Ryssland, tog dock på gr. av Polens inre
upplösning lång tid, trol. längre, än K. beräknat.
Ett infall i Sachsen, som skulle berövat August
hans förnämsta hjälpkällor, hade visserligen
från början övervägts av K., men kom först
1706 till utförande. Säkerligen berodde detta
på hänsyn till sjömakterna, vilkas tryck på
Danmark behövdes för att hålla detta i schack
men vilka skulle blivit högst missnöjda, om
K. ställt till oro i Tyskland, deras förnämsta
värvningsmarknad för spanska
tronföljdskri-get. Nu stodo de som segrare, och risken var
ej så stor. Genom freden i Altranstädt uppgav
August (1706) sin polska krona. Såväl genom
att under ett helt år grundligt, fastän med
största ordning, utsuga Sachsen som ock på
diplomatisk väg sökte K. därpå trygga lugnet
i sin rygg, när han nu vände sig mot Ryssland.
Omedelbart före uppbrottet befäste K. genom
fördraget med kejsaren i Altranstädt 1707
Sveriges anseende som protestantismens
beskyddare.
Peter hade använt den frist, som förunnats
honom, till att dels sätta sig fast i de sv.
öster
— 1225 —
sjöprovinserna, dels stärka och öva sin här
och skapa en flotta. Av särsk. vikt voro
erövringen av Nevas mynning och
grundläggandet av Petersburg 1703 samt Dorpats och
Nar-vas intagande 1704. Bristande samverkan såväl
mellan de olika sv. militärbefälhavarna som
mellan dem och de civila myndigheterna hade
en dryg del i dessa förluster, och K.
försummade att råda bot härpå genom att tillsätta en
gemensam överbefälhavare. Annars kan man
knappast tillvita honom, att han försummat
försvaret här; de därför avdelade stridskrafterna
voro ingalunda obetydliga. Men K. ansåg,
liksom förut hans farfar, att avgörandet låg på
annat håll, i Polen och Ryssland, och från 1705
koncentrerades också de ryska
huvudstridskrafterna dit. I överensstämmelse med hela
sin militära uppfattning hade K. satt som sitt
mål att genom ett förstörande av Peters
militära maktmedel tvinga honom till en fred, som
för överskådlig framtid skulle rädda och trygga
de sv. Östersjöprovinserna och lösa den
östeuropeiska frågan till Sveriges förmån. Om
ej förr, borde detta kunna vinnas vid Moskva.
K. synes för detta mål utom polacker och
kosacker ha sökt vinna även tatarer och turkar,
men litade dock främst på sin egen segervana,
under uppehållet i Sachsen ansenligt ökade,
välutrustade armé. K:s oavlåtliga omsorger för
att öka dess styrka och slagkraft vittna om
att han, nu åtm., ingalunda skattade Peter lågt
som motståndare. Att med möjligast små
förluster framtränga till en punkt, där tsaren ej
längre skulle kunna undandraga sig ett
avgörande, blev nu K:s strävan; att utan att utsätta
sig för ett fältslags stora risker komma den
svenska offensiven att stranda, blev tsarens.
Trots många till största delen oförvållade och
oförutsebara olyckor och missräkningar såg K.
slutl. vid Poltava 1709 möjligheten given att
tillfoga tsaren ett avgörande nederlag. Svenskarnas
taktiska överlägsenhet och truppernas
duglighet borde kunna uppväga ryssarnas
överlägsenhet i antal. Men ett sår hade satt K. ur
stånd att själv utöva ledningen, och sannolikt
har man häri att se den förnämsta orsaken
till nederlaget (se Poltava). Med
uppbjudande av sina sista krafter samlade K.
resten av hären och satte den i marsch
söderut för att över Vorskla föra den in på de
vänskapligt sinnade tatarernas område. Men snart
sveko åter krafterna, och därför samt för att
snarast komma i förbindelse med de i Polen
kvarlämnade sv. stridskrafterna samt med
hemlandet lämnade K. på generalernas
enträgna böner armén och begav sig över Dnjepr
till Turkiet. Omtanken om egen säkerhet torde
ej för K. ha spelat någon roll; den ansåg han
— 1226 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
