Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
ej hotad, då han menade truppernas räddning
till tatarerna vara otvivelaktig. Kapitulationen
vid Perevolotjna kom för K. som en fullst.
överraskning.
Katastrofen i Ukraina medförde
återupplivandet av förbundet mot Sverige. August
inföll i Polen och tvang de sv. trupperna tillbaka
till Pommern, Peter fullbordade Östersjöprov:s
erövring och intog Viborg, danskarna landstego
i Skåne. Men Stenbock drev snart ut dem
därifrån, och August och Peter tvungos att rikta
sina blickar mot s. Urspr. hade K. ämnat att
snarast återvända till sina trupper i Polen.
Denna väg var nu stängd, men turkarnas
beundran för hans person och deras fruktan för
ryssarnas makttillväxt, särsk. deras inflytande
i Polen, öppnade lockande möjligheter att
återupptaga kampen mot Ryssland efter en större
måttstock. Så beslöt då K. att stanna. Hans
uppehåll blev långt, längre än han eg. velat,
ty turkarna hade sina skäl att ej i förtid släppa
den fruktade sv. konungen ifrån sig, under det
att K. blott skulle skadat sig själv genom att
låta ana, att han ej var fullt oberoende. Med
en oerhörd både energi och
uppfinningsrikedom förstodo K. och hans medhjälpare, i
främsta rummet Stanislaw Poniatowski, att
sätta alla krafter i rörelse — t.o.m. seraljens
betydande inflytande lyckades man mobilisera
— för att övervinna den turkiska byråkratiens
motstånd och förmå sultan Ahmed III till krig
mot Ryssland. Ej mindre än 3 turkiska
krigsförklaringar utfärdades 1710—12. Det första
kriget ledde visserligen till tsarens fullst.
instängande vid Prut, men då K. lytt sina
rådgivare och ej deltagit i fälttåget och på gr. av
de sv. myndigheternas bristande energi ingen
svensk armé överförts till Tyskland för att från
Polen samverka med turkarna, gav storvesiren
av svaghet och olust för kriget Peter en billig
fred, som ej alls tillvaratog Sveriges intressen.
Den vunna erfarenheten om turkarnas militära
förmåga uppmuntrade dock K. att fortfara i
sina bemödanden, vilka först slutade genom
kalabaliken vid Bender % 1713 (se B e n d e r)
och den därpå följ, omläggningen av Turkiets
politik. Först sjukdom, sedan turkarnas
motvilja mot att släppa honom, innan deras
uppgörelse med Ryssland var alldeles klar,
kvar-höllo K. i Turkiet ända till hösten 1714. En
sträckritt på 14 dagar förde honom då från
Pitesci i Valakiet till Stralsund, dit han ankom
n/n 1714.
Sveriges läge hade nu ytterligare försämrats.
Stenbock, som 1712 med en här övergått till
Tyskland, hade visserligen s.å. segrat vid
Gade-busch men därpå inneslutits i Tönningen och
1713 måst kapitulera. Bremen hade 1712
in
tagits av danskarna, Stettin med område 1713
tagits i sekvester av preussarna för att ej falla
i ryssarnas och saxarnas händer, Finland 1713
—14 erövrats av ryssarna. Rådet, som under
K:s långa frånvaro småningom tagit styrelsen
i sina händer, ehuru det ofta visade en
betänklig brist både på förståelse för K:s synpunkter
och på eget initiativ, hade i detta farliga läge
sammankallat ständerna. Dessa hade visat stor
självständighet och kritiklust men dock böjt
sig för K:s bud och åtskilts. I Västeuropa hade
spanska tronföljdskriget nu avslutats och de
däri inblandade makterna så fått tillfälle att
ingripa i ö. Under K:s vistelse i Turkiet hade
visserligen förhållandet till sjömakterna
svalnat, men toryregeringen i England hade dock
ej förefallit helt obenägen att hjälpa Sverige,
och Ludvig XIV avslöt 1715 med K. ett
förbund, som tillförsäkrade Sverige subsidier, och
uppmuntrade de sympatier, som en del tyska
stater med Hessen i spetsen visade K. Det såg
en tid ut, som om han snart åter skulle stå i
spetsen för en stor här. Men då K. vägrade
att avstå Stettin tiH*Preussen och
Bremen-Ver-den till Hannover, vars kurfurste just uppstigit
på Englands tron som Georg I, förklarade även
dessa makter honom krig. K. inneslöts i
Stralsund, och efter ett tappert försvar måste
fästningen kapitulera 12/i2 1715. Dagen innan hade
K. lämnat staden och landsteg i Sverige is/i»
Otvivelaktigt var landets läge vid K:s
återkomst i många avseenden ytterst betänkligt.
Särsk. voro finanserna usla. Handeln hade
lidit svårt av kriget, jordbruket av upprepade
missväxter. Pesten hade bortryckt tusentals
människor, men från fientliga infall hade det
eg. Sverige hittills varit nästan helt förskonat,
och i vad mån man kan tala om verklig
folkbrist och betydande ödesmål är omtvistat. Med
oerhörd energi fortsatte K., både i den inre
styrelsen och i utrikespolitiken biträdd av
Görtz (se denne), sin kamp för att skaffa
Sverige en förmånlig fred. Han betraktade det
som sin kungl. plikt att bevara rikets
maktställning orubbad, om han än kunde bekväma
sig till vissa avträdelser på ett håll, t.ex. till
Ryssland, mot ersättning på ett annat. För att
kunna i sin hand samla alla rikets krafter slog
K. nu in på vägar, som i finansiellt
hänseende blott låta sig försvaras av rikets nödläge
och vilka ådrogo honom bittert hat från stora
delar av byråkratien, som hänsynslöst sköts åt
sidan. K. lyckades dock på detta sätt samla
en högst aktningsbjudande här, som 1718
sannolikt steg till bortåt 80,000 man. Redan 1716
gjordes ett försök att med överrumpling intaga
Norge. Det misslyckades visserligen, men det
bidrog dock till uppgivandet av den planerade
— 1227 — — 1228 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
