Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan (konung av Sverige-Norge; Jean Baptiste Bernadotte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
nistrativa värv synnerligen användbar general.
När kriget mot England utbröt 1803 och
Napoleon ockuperade Hannover, utnämndes
Bernadotte till guvernör där 1804. Där gjorde
han sig populär genom den hänsyn, han tog
till landets intressen, och han lyckades även
förskaffa sig kontanta bidrag ur den franska
statskassan till Hannovers administration.
Under fälttåget mot Österrike 1805 förde han
befälet över en armékår och deltog med
utmärkelse i slaget vid Austerlitz. På sommaren
1806 utnämndes han till furste av Ponte Corvo,
ett landområde på gränsen mellan
Kyrkostaten och konungariket Neapel, där hans svåger
Josef Bonaparte var konung. I kriget mot
Preussen 1806 deltog Bernadotte men hann ej
i tid fram till slagfältet vid Auerstädt. Orsaken
till hans långsamhet var otydlig ordergivning
från högkvarteret, men han föll i onåd hos
Napoleon. Senare s.å. tvingade han Blücher
att kapitulera i Lübeck och tillfångatog då
även en sv. trupp, som han behandlade väl.
För de sv. officerarna framlade han sina idéer
om att Norge enl. naturens ordning borde höra
till Sverige och icke till Danmark. — I det
krig, som 1807 fördes mot Ryssland, erhöll
Bernadotte självständigt befäl och besegrade
en rysk kår vid Mohrungen. När Napoleon
efter freden i Tilsit med skärpa tillämpade
kontinentalsystemet, tilldelade han Bernadotte,
vars administrativa talanger han värderade,
guvernörskapet över hansestäderna.
Därigenom fick denne kontrollen över kontinentens
viktigaste införselhamn, Hamburg. Även på
denna post lyckades Bernadotte tillvinna sig
befolkningens sympatier. Hans verksamhet i
Hamburg avbröts 1808, då han ställdes i
spetsen för en armé, som skulle landstiga i Sverige.
Tack vare den engelska flottan och myteri
av de spanska trupper, som stodo under hans
befäl, kunde Bernadotte intet uträtta. I
fälttåget mot Österrike 1809 förde han befälet över
en saxisk kår, som med föga framgång deltog
i slaget vid Wagram. Trots detta utfärdade
han dagen efter slaget en dagorder, vari han
prisade saxarnas bedrifter. I en rundskrivelse
till marskalkarna desavouerade Napoleon
denna dagorder. Bernadotte begärde omedelbart
sitt avsked, vilket beviljades. Han tillbringade
ett par mån. i tillbakadragenhet i Paris, då
plötsligt regeringen ånyo fick användning för
honom. En engelsk truppstyrka landsteg vid
Walcheren utanför Antwerpen i avsikt att
besätta denna stad. Landet var på gr. av
Na-poleons österrikiska fälttåg blottat på trupper.
Regeringens chef under Napoleons frånvaro,
Fouché, tillkallade Bernadotte och gav honom
befälet med bemyndigande att verkställa
mobi
lisering. Bernadotte lyckades småningom
sammandraga en betydande truppstyrka, och detta
i förening med bristande företagsamhet från
engelsk sida räddade Antwerpen. Efteråt
utfärdade han en dagorder, i vilken han helt
tog äran för stadens räddning. Detta ledde
till en ny brytning med Napoleon, som erbjöd
honom guvernörskapet i Rom, vilket innebar
en sorts landsförvisning.
Bernadottes karriär syntes avbruten, då han
plötsligt fick anbud att bli svensk tronföljare.
En svensk kurir anlände till Paris för att
inhämta Napoleons tillåtelse att välja hertig
Fredrik Kristian av Augustenborg till sv.
tronföljare. Med honom hade rest löjtnant C. O.
Mörner, som fick företräde för Bernadotte och
meddelade, att ett ”franskt” parti i Sverige
önskade honom till tronföljare. Napoleon
ställde sig först avvisande men ändrade sig och
tillät Bernadotte att antaga kandidatur. En
fransman, J. A. Fournier, avsändes till
valriksdagen i Örebro. Han ansågs resa på uppdrag
av Napoleon, och man trodde sig veta, att
Bernadotte var Napoleons kandidat till den sv.
tronen. Inom kort hade stämningen svängt
om till förmån för Bernadotte, som 21/s 1810
valdes till sv. tronföljare med namnet Karl
Johan.
Napoleon konfirmerade valet, trots att K.J.
icke ville förbinda sig att aldrig bära vapen
mot Frankrike. I okt. 1810 landsteg K.J. i
Hälsingborg. Han tog omedelbart ledningen
av den sv. utrikespolitiken. För att avspänna
revanschbegäret mot Ryssland formulerade han
redan i sitt första tal till ständerna den
paroll, som Tegnér uttryckt med orden: ”inom
Sveriges gräns erövra Finland åter”. K.J.
förstod, att hans ställning i Sverige helt och
hållet vilade på hans förmåga att skaffa
landet upprättelse för nederlaget 1809. Han var
övertygad om, att Finlands varaktiga
återer-övring var utsiktslös, och riktade i stället sina
blickar mot Norge. Den förhoppning om
Napoleons stöd, som man i Sverige hyst, visade
sig vara utan grund. Sverige tvingades genom
freden i Paris jan. 1810 att ansluta sig till
kontinentalsystemet, och s.å. måste den sv.
regeringen under Napoleons påtryckningar
förklara krig mot England. Några krigsrörelser
förekommo icke, och handeln fortgick
obehindrat. — Frankrikes påtryckningar mot
Sverige underlättade de försök till närmande,
som gjordes från Rysslands sida. I personliga
brev mellan tsar Alexander och K.J. fördes
preliminära underhandlingar om sv. bistånd
till Ryssland och Norges införlivande med
Sverige. När kriget mellan Frankrike och
Ryssland utbröt 1811, sökte tsar Alexander att få
— 1235 — — 1236 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
