Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII (konung av Sverige) - Karl XIV Johan (konung av Sverige-Norge; Jean Baptiste Bernadotte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
till det revolutionära Frankrike. 1796 blev
Gustav IV Adolf myndig, och K. nedlade
re-gentskapet. — Nästa gång, K. framträdde, var
1809 vid Gustav IV Adolfs avsättning. K.
förhöll sig som vanligt ganska passiv,
omhändertogs av revolutionärerna och proklamerades
som riksföreståndare. Mot sin vilja måste han
underteckna den nya R.F., innan han 6/e 1809
utropades till konung. Kort därefter trädde
han i nära förbindelse med gustavianerna, som
förmådde honom att ansluta sig till
statskupps-planer. Han visade sig även personligt
intresserad av arbetet på en ny grundlag. Under
tronföljarevalen och fredsförhandlingarna
förmärktes knappast några spår av ingripande
från K:s sida. Endast när marskalk
Bernadotte blivit vald till kronprins, visade han en
ovilja, som dock snart förbyttes i vänliga
känslor gentemot denne, och efter Karl Johans
ankomst överlät han så gott som helt
regerings-ärendena åt denne och statsrådet. Endast under
fälttåget mot Norge 1814 visade han någon
större livaktighet och vistades ombord på
flottan. — K. torde icke ha saknat begåvning men
intresserade sig huvudsaki. för sina nöjen,
och genom sin fullst. slapphet kom han aldrig
att göra någon insats i det politiska livet. —
Litt.: G. Iverus, ”Hertig K. av Södermanland”,
1 (1925); ”Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok”
(6 bd, 1902—27); A. v. Fersens dagbok (3 bd,
1925—28). N.H-g
8) K. XIV Johan, konung (26/i 1763—
8/s 1844), f. i Pau, landskapet Béarn,
Frankrike, son till advokaten Henri Bernadotte
(se d.o.). K. erhöll i dopet namnen Jean
B a p t i s t e. Enl. faderns planer skulle han
bli jurist, men efter dennes död rymde han
hemifrån och tog värvning i reg.
Royal-la-Marine. Vid revolutionens utbrott hade han
avancerat till fanjunkare (adjutant). Genom
ett dekret 1781 hade officersbanan förbehållits
adeln, och det var först revolutionen, som
öppnade vidare utsikter till befordran. 1792
blev Bernadotte löjtnant vid reg. Anjou, som
utgjorde en del av den vid Rhen stationerade
franska armén. Hans befordran gick raskt, och
i april 1794 var han överste och chef för en
halvbrigad, som tillhörde
Sambre-et-Meuse-armén. Med utmärkelse deltog han i slaget vid
Fleurus juni s.å. och utnämndes på slagfältet
till brigadgeneral. Under det följ, fälttåget
intog han Maastricht och avancerade till
divisionsgeneral. Ss. befälhavare för större
truppenheter fick han vid denna tid för första
gången tillfälle att i tal och dagorder utveckla den
patetiska, blomstrande retorik, som i framtiden
blev ett av hans främsta vapen i kampen för
sina syften. Under denna tid grundlädes även
— 1233 —
hans politiska teori, som han blev trogen
under hela sitt liv. Den ledande principen var.
att såväl staternas gränser som deras
författningar kunde bestämmas på rationell grundval.
Gränserna skulle vara ”naturliga” och
författningarna grundade på Montesquieus maktdel
ningslära. — Under fälttågen 1794—96 hade
Bernadotte fört befälet över samma division,
och den hade blivit honom personligen
tillgiven. Med denna kommenderades han att del
taga i det italienska fälttåget 1797. Han ut
märkte sig vid Tagliamento och Gradisca.
Efter freden i Campo Formio upplöstes hans
division, och därmed förlorade han det stöd,
som en till fältherren knuten armé visade sig
vara under de kommande årens politiska
strider. 1798 utnämndes Bernadotte till
ambassadör i Wien men lämnade sin post s.å. efter
en våldsam demonstration mot den franska
beskickningen. Vid återkomsten till Frankrike
ingick han äktenskap med Désirée Clary, en
förmögen borgardotter från Marseille, som
förut varit trolovad med Napoleon Bonaparte.
Därigenom blev Bernadotte svåger med Josef
Bonaparte, som var g.m. Désirées äldre syster.
1799 föddes Bernadottes son Oskar (I). — 1799
var en kritisk tid för Frankrike. I Tyskland
och Italien blevo de franska härarna slagna,
och statsfinanserna voro förstörda. I detta
läge kallades Bernadotte till krigsminister, juli
1799. Genom sina förbindelser med
storfinansen lyckades hän åstadkomma de erforderliga
medlen till arméns utrustning. Därigenom blev
han en politisk maktfaktor, och när
armé-leverantörer och finansmän sökte spela ut
honom mot direktoriet, lyckades dess eg. ledare,
abbé Sieyès, fälla honom och begagnade sig i
stället av general Bonaparte. Denne ryckte
emellertid makten ifrån Sieyès och lyckades förmå
Bernadotte till overksamhet under
Brumairekup-pen, varigenom Bonaparte blev Frankrikes
herre. Bernadotte insattes i det nybildade statsrådet
(conseil d’état). Han böjde sig, fastän ogärna,
för medtävlaren och sattes av denne i spetsen
för en armé, som 1800 skulle kväva upproret
i Vendée. I Paris tillhörde Bernadotte kretsen
omkr. Mme de Staèl, som konspirerade mot
Napoleon och misstänktes för att ha varit
invecklad i flera sammansvärjningar mot
Napoleon, men fällande bevis framkommo aldrig.
När kejsardömet proklamerades 1804,
utnämndes Bernadotte till marskalk och uttalade
inför Napoleon sina tvivel på republikens
livsduglighet och sin tro på kejsardömet.
Bernadotte hade, allteftersom han steg till högre
poster, nedlagt ett betydande arbete för alt
höja sin allmänbildning och förbättra sina
maner. Han blev en i diplomatiska och
admi
— 1234 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
