Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan (konung av Sverige-Norge; Jean Baptiste Bernadotte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
till stånd ett möte med K.J. Detta ägde rum
i Åbo, juli 1812. Dess viktigaste resultat var,
att K.J. därigenom kom att tjänstgöra som
underhandlare mellan Ryssland och de övriga
makterna och så förbereda koalitionen mot
Napoleon. När Napoleons armé tillintetgjorts
under vintern, ljusnade betydligt utsikterna att
erövra Norge. För det avgörande fälttåget mot
Napoleon var en svensk armé behövlig, och i
en traktat med England 1813 erhöll Sverige
löfte om Norge, mot att det uppträdde i
Tyskland med 30.000 man. Österrike och Preussen
voro dock ovilliga att överlåta Norge till
Sverige. — I maj 1813 landsteg K.J. med den sv.
armén i Tyskland. Början av fälttåget tedde sig
ogynnsam. Napoleon hade vunnit segrar vid
Bautzen och Lützen, och resultatet blev ett
vapenstillestånd, som tenderade att förvandlas
till fred. I en konferens på slottet
Trachen-berg i Schlesien lyckades K.J. driva igenom
en gemensam fälttågsplan, som sattes i verket,
när vapenstilleståndet utlöpte och Österrike
därmed inträdde på de förbundnas sida. Så
följde K.J:s segrar vid Gross-Beeren och
Den-newitz samt till slut Napoleons fullst.
nederlag vid Leipzig. De förbundna makterna sökte
förmå K.J. att med sin armé deltaga i
slutkampen mot Napoleon, men K.J., som urspr.
blivit lovad att komma i besittning av Norge,
innan han deltog i kriget på kontinenten,
undandrog sig medverkan, ryckte i stället in i
Jylland och framtvingade freden i Kiel 1814,
vari Danmark avträdde Norge. Det gällde nu
att få stormakternas bekräftelse av
freden-Med sin armé ryckte K.J. in i Belgien, och
vid underhandlingar här med tsar Alexander
och Castlereagh fick han Englands och
Rysslands erkännande av freden i Kiel. Senare
erkände Österrike, Preussen och Frankrike den
gjorda erövringen. I Norge hade under tiden
det patriot ska partiet förklarat landet
självständigt och freden ogiltig. Ståthållaren, prins
Fredrik Kristian, valdes till konung, och på
Eidsvoll utarbetades en författning.
Självstän-dighetsrörelsen fick intet stöd från utlandet,
och efter ett kort fälttåg mot den inryckande
sv. armén sommaren 1814 måste Norge
underhandla med K.J. I konventionen i Moss
fastställdes villkoren för en förening mellan
rikena. Denna blev mycket lös; Sverige hade dock
ledningen av utrikespolitiken och
krigsväsendet i sin hand. — Med Norges erövring, som
bekräftades på kongressen i Wien, var K.J:s
politiska gärning praktiskt taget avslutad. I
Sveriges inre politik kom han, obekant med
sv. språket och sv. förhållanden, aldrig att
annat än sporadiskt spela någon dominerande
roll. Under hans kronprinstid och 1820-talet
bestämdes den inre politikens riktning av
statsrådet Wirsén, understödd av A. G. Mörner och
Hans Järta. Under Wirséns ledning
genomfördes förberedelserna till den viktiga
myntrealisationen 1834, tulltvånget lindrades, och
det laga skiftet genomfördes. Den ekonomiska
krisen efter krigen lindrades genom Wirséns
åtgärder, och hans verk fullföljdes av C. D.
Skogman. Under 1830-talet voro utom
Skogman statssekreterarna Heurlin och
Hartmans-dorff de mest inflytelserika. Dessutom inverkade
greve Magnus Brahe i stor utsträckning på särsk.
befordringsärendenas handläggning.
Utrikespolitiken handhades av mera inkompetenta perso^
ner. Därigenom utsattes Sverige för de
diplomatiska nederlagen med skeppshandelsfrågan
och Bodösaken (se d.o.). De ledande i K.J:s
regering tillhörde 1809 års män, d.v.s. de
tillhörde alla de ämbetsmannakretsar, som
verkställt revolutionen 1809 och saknade förståelse
för tanken om näringslivets frihet, för
strävandet efter kapitalistisk drift av de sv. industrierna,
för medelklassens krav på den politiska
makten. Allt detta innebar nya samhällsklassers
försök att få hand om statsapparaten och
rönte hårdnackat motstånd av K.J:s regering
och den till stor del av ämbetsmän dominerade
riksdagen. Därigenom kom K.J. att framstå
som en symbol för reaktionen. Under
rabulist-fejderna 1838 och vid riksdagen 1840/41
kom-mo de nya idéerna till genombrott i det
allmänna medvetandet. — K.J:s sista regeringsår
betecknade en avspänning i den politiska
situationen. K.J. förstod aldrig orsaken till den
impopularitet, som mötte honom under hans
sista regeringsår. Han iakttog skrupulöst
författningens bejstämmelser men insåg icke, att
författningens tillämpning i hög grad var i
en samhällsgrupps tjänst. Bland de bredare
folklagren var han alltid populär, särsk. hos
norrmännen, vilkas krav han gärna
tillmötesgick.
Litteraturen om K.J. är rik. På sv. finnes
N. O. Forssell, ”Karl XIV Johan” (”De största
märkesmännen”, 1924), U. Brander, ”Karl
Johan” (1924); på engelska monogr. av D. P.
Barton (3 bd, 1914—25; sv. övers. 1929);
på tyska H. Klaeber, ”Marschall Bernadotte,
Kronprinz von Schweden” (1910; sv. övers.
1913). Den franska litteraturen om K.J. är i
allm. ogynnsamt stämd mot honom. Så är
även fallet med den stora memoarlitteraturen.
Bland större verk märkes C. Schefer,
”Bernadotte roi” (1899; sv. övers. 1900). K.J:s
regering har behandlats av S. Clason i ”Sveriges
historia intill våra dagar”, 11 (1923); W.
Keil-hau i ”Det norske folks liv og historie”, 8
(1929). Avh. i specialfrågor ha författats av
— 1237 —
— 1238 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
