Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karlfeldt, Erik Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLFELDT
E. A. Karlfeldt.
händelser är man föga underrättad. Något som
djupt ingrep i hans ungdom, var faderns
konkurs 1885, följd av ett rättsligt efterspel. Hans
första studentår voro fattiga och tryckta, och
det dröjde, innan han utvecklade den säkra
myndighet, som låg i hans väsen. Sedan han
under 1890-talets förra hälft publicerat
enstaka dikter, bl.a. i ”Ny ill. tidn.”, debuterade
han 1895 med ”Vildmarks- och kärleksvisor”,
dock utan att bli vidare uppmärksammad.
Verkligt erkänd och populär blev han genom
”Fridolins visor” (1898) och ”Fridolins
lustgård och Dalmålningar på rim” (1901). Med
många års mellanrum följde ännu tre diktsaml.:
”Flora och Pomona” (1906), ”Flora och
Bello-na” (1918) och ”Hösthorn” (1927). För ”Sv.
akad:s handl.” skrev han litterära
minnesteckningar över Lucidor (1909) och C. F. Dahlgren
(1923), utmärkta av smak och fin förståelse.
Hans tal och prosauppsatser samlades efter
hans död i ”Tankar och tal” (1932).
K. hörde icke till de brådmogna skalderna;
han blev jämförelsevis sent färdig. Hos den
debuterande trettioåringen spårar man
påverkningar från Runeberg och Rydberg samt från
Bååths och Frödings provinsiellt betonade poesi,
men han har redan i sin hembygd, dess
natur och bondekultur funnit den värld, som han
framgent skulle dikta om, och därtill sin egen
manliga, naturfriska ton. Den unge
bonde
studenten, som mist fädernehemmet, hade känt
sig rotlös och osäker, ”ryckt som en ört ur sin
groningsgrund”, som han säger i ”Fäderna”.
Han drogs å den ena sidan in i det moderna
kulturlivets oro, å den andra sidan fasthölls
hans fantasi av det förgångna och dess stilfulla
ro. Men han hade för mycket sund naivitet
för att stanna i denna splittring; den
övervanns, och hos den färdige diktaren är oron
med endast som en underton, som fördjupar
men icke stör den poetiska harmonien. I
Fri-dolin, ”studerad karl av bondestam”, skapade
han en gestalt, som förkroppsligade den vunna
harmonien och uttryckte K:s samhörighet med
hembygden och dess traditioner, hans humor
och livstro samt hans dikts förening av lärdom
och förfining med urspr. folklighet. Denna
förening finner man framförallt i dalmålningarna,
som höra till hans originellaste och mest
omtyckta diktskapelser. I K:s hembygdspoesi
visar sig hans pietet och sinne för det pittoreska
i en försvinnande allmogekultur; den är ett
uttryck av samma romantiska 90-talsanda, som
skapat Skansen, men den är hos denne bondson
också upplevd verklighet. K. är jämte
Runeberg den mest helgjutne av sv. skalder och
liknar denne även i sin manliga värdighet och
sitt förhållande till naturen, med vilken han
som jägare och friluftsman var förtrogen. Hans
diktning är ovanligt enhetlig och jämn; mellan
den första och den sista diktsaml. finns ingen
motsättning men väl en utveckling i det
formella till större konstnärlig rikedom och
mognad. Naturen och kärleken äro de stora
motiven i hans poesi, som till det mesta kunde
gå in under titeln ”Vildmarks- och
kärleksvisor”. De höra samman som blomkalken med
den jordmån, vars safter den suger, ett
mysterium, varom några av K:s märkligaste dikter
handla: ”Månhymn vid Lambertsmässan”,
”Nattyxne” och ”Häxorna”. K. är en av de
största formkonstnärerna i sv. litteratur. Hans
dikter äro omsorgsfullt uttänkta och
genomarbetade, äro än tungt gedigna och ha än
visans lätthet. Musikaliskt inspirerade, ha de i
många fall tonsatts (av W. Peterson-Berger
m.fl.). K:s språk är säreget, rikt på dialektala
el. arkaiserande ord och uttryck, bl.a. ur
bibel och bondepraktika. Han älskade mustiga
ord och uttrycksfulla bilder, konstrika rytmer
och ovanliga rim och visade i sin smak för
det präktiga och överlastade en dragning åt
1600-talsbarock. Han gick häri, särsk. i senare
år, ända till maner och svårbegriplighet. —
Litt: T. Fogelqvist, ”E.A.K.” (1931). A.W-n.
— 1277 —
— 1278 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
