Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karolinerna - Karolinger, släkt - Karolingiska sagor - Karolingisk konst - Karolinnötter - Karolinska förbundet - Karolinska institutet, Karolinska mediko-kirurgiska institutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAROLINSKA INSTITUTET
världskriget. K. förvaltas nu av Japan ss.
man-datär för Nat. förb. De bilda jämte
Palau-öarna ett särsk. distrikt. J.F.;[B.]
Karoli’nger, frankisk härskarsläkt. Som
stamfader gäller biskop Arnulf av Metz (d.
641), vars son Ansegisel förmälde sig med
Beg-ga, dotter till den austrasiske rikshovmästaren
Pipin. Deras son Pippin (d. 714) blev genom
slaget vid Testri rikshovmästare i hela
fran-kiska riket och efterträddes av sin son Karl
Martell (d. 741); av dennes söner gick
Karlo-man i kloster 747, varefter Pippin den lille (d.
768) härskade i hela riket ss. ensam
rikshovmästare till 751, då han lät avsätta den siste
merovingerkungen och själv blev frankisk
konung. Hans söner Karloman (d. 771) och Karl
den store (d. 813) efterträdde honom. Karl blev
800 romersk kejsare och efterträddes av sin
son, Ludvig den fromme, vars söner Lothar I,
Ludvig den tyske och Karl den skallige
delade det frankiska riket, slutgiltigt genom
fördraget i Verdun 843. Av de 3 karolingiska
linjer, som så uppstodo, utslocknade den
itali-ensk-Iothringska med Ludvig II 875, den tyska
med Ludvig barnet 911. Den siste franske
ka-rolingiske kungen var Ludvig V (d. 987), vars
son Karl (d. efter 992), hertig av Lothringen,
efterlämnade söner. Av dessa blev Otto (död
o. 1005) faderns efterträdare, två gingo
obekanta öden till mötes. [B.]
Karolingiska sagor, stoffet i chansons de
geste (se d.o.) o.a. dikter på vers el. prosa om
Karl den store och hans paladiner. I några har
han själv blivit huvudpersonen, men vanl. är
han med endast ss. bakgrundsfigur och har ofta
satts in rent konventionellt i st.f. andra
härskare av karolingisk el. merovingisk ätt; hans
bild i sagan är därför för det mesta allt
annat än historisk. -Bland andra hjältar, som i
hithörande diktning omtalas, må nämnas
Roland (se denne), Ogier le danois (se Holger
danske), Guillaume d’Orange, Doon de
May-ence (se denne), Renaud de Montauban, Girard
de Roussillon, Huon av Bordeaux (se denne)
m.fl. Från chansonerna togos k.s. tidigt in i
krönikor, t.ex. Turpins, och då
chansondikt-ningen på 1200-talet började komma ur
modet, fortlevde sagorna i form av prosaromaner
ss. folkläsning under lång tid framåt och detta
icke blott i Frankrike utan även i andra
länder. I Norge sammanställdes innehållet i flera
olika chansoner till ”Karlamagnus saga”
redan på 1200-talet och har där bevarats i två
olika versioner. På grundval av den norska
sagan ha bearbetningar gjorts både på danska
och svenska. Av den sistn. har dock ej något
fullst. ex. bevarats. En liknande sammanställning
av stoffet i olika prosaromaner, ”Reali di Fran-
— 45 —
cia”, gjordes i Italien på 1300-talet och
åtnjöt länge stor popularitet. K.s. ha dessutom
spelat en stor roll i italiensk litteratur, i det
Bojardo, Pulci och Ariosto (se dessa) ur dem
hämtat stoffet för sina berömdaste dikter
Även för tysk, engelsk och spansk litteratur ha
k.s. haft en ej ringa betydelse. — Litt.: G.
Paris, ”Histoire poétique de Charlemagne”
(1865, ny uppl. 1905); G. Storm, ”Sagnkredsene
om Karl den store og Didrik af Bern” (1874);
K. Nyrop, ”Den oldfranske Heltedigtning”
(1883); J. Bédier, ”Les légendes épiques” (2
éd., 2 bd, 1914—21). v.S-w.
Karolingisk konst betecknar den
konst-blomstring, som genom och närmast efter
kej-sar Karl den store gjorde sig gällande i
Mellaneuropa, särsk. under 800-talet. Den
utmärker sig för upptagande av antika former
(”karolingisk renässans”) men även för införande
av bysantinska stildrag och tekniker. I
arkitekturen betecknar k. ett förstadium till den
romanska konsten, såväl i fråga om det
ba-silikala som det centrala byggnadssystemet
(Aachen, S :t Gallen, Nimvegen, Fulda, Lorch).
Elfenbenskonsten började nu upptagas i de
germanska (och frankiska) länderna. Särsk.
bokmåleriet florerade, och därav ha en mängd
alster bevarats; en viktig grupp är uppkallad
efter Ada-evangeliaret i Trier; som centra för
denna miniatyrkonst framstå också S:t Gallen,
Reims, Tours och Metz. K. har utövat en viss
påverkan på den nordiska vikingatidens konst
och varit förmedlare för antika och även för
österländska inflytanden (t.ex.
Osebergsskep-pets ornamentik). E.W.
Karolinnötter, se Cælococcus.
Karolinska förbundet, ett “A 1910 stiftat
sällskap med syfte ”att genom befrämjande av
vetenskaplig forskning fördjupa och vidga
kännedomen om det karolinska tidevarvet,
företrädesvis Karl XII:s tid”. Det har bl.a. genom
utgivning (sedan 1910) av ”K.f:s årsbok” inlagt
stora förtjänster om den karolinska
forskningen. Ordf, ha varit prins Karl (1910—25),
prof. C. Hallendorff (1925—29) och
riksarki-varien H. Almquist (sedan 1929), sekreterare
och red. för årsboken prof. A. Stille (1910—
22), doc. N. Herlitz (1922—25) och doc. S.
Bonnesen (sedan 1925). S.Bsn.
Karolinska institutet, eg. Karolinska
m e d i k o-k irurgiska institutet,
medicinsk högsk. i Stockholm. — Den förste,
som i Stockholm meddelade medicinsk
undervisning, var den av univ.-kanslern Johan Skytte
till Uppsala inkallade med. d:r G. F. du Rietz.
Vid sin ankomst till Sverige 1642 föredrog han
att stanna i Stockholm, och en del medicinare
— 46 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
