Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta - Kartprojektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTA
äro dock icke större, än att man med
kännedom om ett lands kartbeteckningar kan
komma till rätta med utländska k. För varje
kartverk finnes en teckenförklaring, som angiver
de i verket begagnade beteckningarna; ofta är
denna intryckt på k. i fråga. Tack vare
kartbeteckningarna undvikes förklarande skrift,
och med dem framställes planbildens
huvudinnehåll: gränslinjer mellan vatten och land,
vattendrag, bebyggda el. för annat ändamål
använda platser, samfärdselvägarna,
bevuxenhet samt gränser av olika slag. — R e 1 i e f-k.
är tredimensionell och avbildar således
jordytan plastiskt; kostsam att framställa och
svårhanterlig, finner denna karttyp ringa praktisk
användning. Det är därför nödvändigt att
omsätta den 3:e dimensionen i plan. Enklast sker
detta genom att plankartan förses med siffror,
angivande olika punkters höjd över el. djup
under avbildningsplanet, varigenom dock föga
åskådlighet vinnes. I större skalor dragas
därför n i v å 1 i n j e r, sammanbindande
punkter med lika höjd (isohypser el. höjdkurvor,
isobater el. djupkurvor). Kurvorna böra
dragas ekvidistanta, d.v.s. med samma
höjdskillnad mellan varje kurva; ju mindre denna
gö-res och på ju tätare höjdmätningar kurvorna
stödjas, dess mera detaljerat komma
höjdförhållandena att återgivas. Plasticiteten kan ökas
genom kurvmellanrummens beläggande med
c r a y o n-t o n. I mindre skalor kan
höjdav-bildningen på liknande sätt ske genom olika
färgskikt, vanl. efter pricipen ju högre
(djupare), dess mörkare; gränslinjen mellan 2
skikt är då nivålinje. Ofta väljas härvid brunt
för högland, grönt för slättland och blått för
vatten. Icke ekvidistanta nivålinjer, s.k.
formlinjer el. v a r v 1 i n j e r, tecknas, då
höjdskillnaderna äro ofullst. kända; sådana kunna
bl.a. komma till användning vid forskningsresor.
Då dessa höjdangivningssätt i allm. ej lämna
någon upplysning om höjdförhållandena
mellan nivålinjerna, ökar man i mellan- och
mindre skalor k:s plasticitet genom att
framställa höjdförhållandena medelst crayonton
el. genom lutningsstreck enl.
bestämda lutningsskalor, till grund för vilka
ligger antagandet om vertikal el. sned
belysning. Vid vertikal belysning tecknas lutningen
mörkare, ju brantare den är och alltså pr
ytenhet upptagande mindre del av vertikalt
fallande ljus; vid sned belysning tecknar sig den
belysta sidan av en höjd ljusare, skuggsidan
mörkare, än vad fallet skulle varit under
antagande av vertikal belysning. Vid sistn.
metod komma emellertid samma lutningsgrader
att betecknas på olika sätt, varför metoden
vunnit föga användning vid framställning av
topografiska kartor, där man oftast tillämpar
lutningsstrecksmetoden. På de sv.
topografiska kartorna kombineras denna med
användning av höjdkurvor med 15 m.
ekvi-distans i kala fjällområden. Vid
tillämpning av den sv. lutningsstrecksmetoden
framställes jordhöjd genom att låta
lutningsstrec-ken följa lutningslinjen och berg genom att
draga dem vinkelrätt mot denna; metoden
fordrar som nödvändig komplettering utsättandet
av ett stort antal höjdsiffror. — En kartas
skrift måste ansluta sig till officiellt el.
allmänt brukat skrivsätt, varvid det för
kartläsaren kända alfabetet och om möjligt även
måttsystemet bör tillämpas; en rysk karta är
sålunda icke utan vidare användbar för
västeuropeisk publik. Ju större och ansenligare ett
objekt är, dess mera bör det framhävas genom
kartskriften, som dock ej genom alltför stor
riklighet får störa kartans åskådlighet. I allm.
utsättes kartskriften parallellt med k:s
överkant och orienterad åt n.; beträffande
naturföremål händer ofta, att namnet skrives i
deras längdriktning el. buktat. Särsk. stilsorter
användas för olika slag av föremål. — En
o r i g i n a l-k. är ofta stucken el. etsad i
koppar; detta är särsk. fallet med officiella
kartverk av bestående värde, vilka skola kunna
underkastas revidering. Den kan även vara
graverad el. litograferad på slen el. ritad på
papper; sistn. material är dock underkastat
mer el. mindre beräknelig krympning. På
senare tid har även förekommit originalets
teckning på färgbehandlade zinkplåtar, ävensom
på glas och cellon. Möjligheten att införa
rättelser är störst på koppar och cellon. En saml.
k. över större områden, sammanförd efter
enhetliga grunder, benämnes ofta atlas. E.O.B.
Kartprojektion är en matematiskt definierad,
plan avbildning av jordytan. Varje sådan
definieras av två ekvationer, som ange k:s plana
ko-ordinater som funktioner av koordinaterna på
jordklotet, 1 o n g i t u d A och polhöjd
(latitud) q>. I st.f. <p användes ofta
poldistansen <1=90°—(p. I vissa fall, särsk. vid k. i
större skala, måste hänsyn tagas till jordens
avvikelse från klotformen, dess avplattning (jfr
Geodesi). Det väsentliga i fråga om
kartprojektioner är avbildningen av
gradnätet, d.v.s. ett system av meridianer och
parallellcirklar för t.ex. varje helhetsgrad i A och
(p. I k:s gradnät inritas sedan kartbilden. Då en
k. är en förminskad avbildning, tänker man sig
först en i önskad skala utförd modell av
jordklotet med dess gradnät, en glob. Globens
yta, el. del därav, skall sedan avbildas i planet
i så vitt möjligt naturlig storlek.
— 71 — — 72 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
