Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasmogam - Kasos - Kaspar - Kasper (tidning) - Kasperle - Kasperteater - Kaspiska havet - Kasprowicz, Jan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KASOS
dra blommor kan äga rum (jfr K le i s t o g
a-m i och Pollination). A.V-e.
Kasos, it. Caso, ö, se Dodecaneso.
Kaspar, se Heliga tre konungar.
Kasper, skämttidn., började utgivas V12 1869
av Richard Gustafsson (se denne), som
redigerade K. t.o.m. 1910. Den inköptes senare av
Åhlén & Åkerlunds förlag, förenades med
vecko-tidskr. ”Förgät mig ej”, grundad 1895, och
upphörde med år 1930. Bland red. märkes E.
Nor-lander 1921—27, bland illustratörer C. G.
Hell-qvist, Carl Larsson, Victor Andrén och P.
Lindroth. H.E.
Ka’sperle, den populäraste österrikiska
variationen av den gamla tyska lustspelstypen
Hanswurst (se d.o.), vars fallna mantel K.
under 1700-talet upptog i Tyskland. K. är
förebilden till vår Kasper i skåpet (se K a s p e
r-teater). G.K-g.
Kasperteater, dockteater i form av ett upptill
åt framsidan öppet skåp, bakom öppningen
inrett ss. kulissteater utan scengolv. Två dockor
skötas med underifrån instucken hand av varje
i skåpet dold person, som samtidigt deltar i
dialogen. K. stammar från Sydeuropa och kom
mot slutet av 1700-talet också till Sverige, där
den under hela 1800-talet var ett populärt
folknöje. G.K-g.
Kaspiska havet, jordens största insjö, mellan
s.ö. Europa och v. Asien; 436,340 kvkm. K.h.
intar den djupaste delen av den c:a 700,000
kvkm. vida Kaspiska sänkan och utgör jämte
Aralsjön återstoden av det Aralokaspiska
in-havet. Ytan ligger 26 m. under Svarta havets.
Kusterna äro nästan överallt flacka,
stränderna långgrunda, och goda hamnar äro
sällsynta. N. om linjen mellan Tereks delta och
halvön Mangysjlak är K.h. en grund stäppsjö,
som skulle fullt torrläggas genom en
sänkning på 25 m. Genom Tereks, Kumas, Volgas
och Urals slammassor igengrundas n. K.h. rätt
hastigt. I n.ö. skjuter Komsomolets- el.
Mert-vi-Kultuk-viken in ö. om Mangysjlak-halvön.
S.v. om denna ligger det n. av K.h:s båda
djupbäcken, med ett maximidjup av 768 m. Det
avspärras från det s. bäckenet genom en
un-dervattensbank, som bildar forts, av halvön
Apsjeron. Den förenar de tertiära veckbergen
Kaukasus och St. Balkan och är säkerligen
själv en del av det tertiära vecksystemet. S.
om denna rygg ligger K.h:s djupaste bäcken,
som når 946 m.ö.h. Liksom det n. får det
uppfattas som en gravsänka, bildad i samband med
den tertiära veckningen. Det kaspiska
bäckenet har ett torrt klimat med mindre nederbörd
än avdunstning. K.h:s yta har därför sjunkit
så mycket, att den ligger betydligt lägre än
passpunkten i Manytj-sänkan, som förbinder
— 107 —
dess bäcken med Svarta havet och genom
vilken det förr hade sitt avlopp. K.h:s salthalt
växer ständigt. Dock varierar den mycket i
bäckenets olika delar. Den är högst 15 °/oo
längst i s.ö., där klimatet är torrast och
hetast och avdunstningen störst. Längre mot n.
utanför Derbent är salthalten blott 10 °/oo, den
faller sedan i riktning mot Volgamynningarna
till 1 °/oo och sjunker under detta värde i ett
brett bälte utanför dessa. Salternas
sammansättning avviker mot den i världshavet särsk.
däri, att den relativa mängden av
magnesiumsulfat är 4 gånger så stor som i det senare.
På större djup är salthalten överallt 14—15 °/oo.
I vikarna på ö. kusten, där avdunstningen är
mycket stor, stiger salthalten. I
Konsomolets-viken och dess s.v. förgrening Kaidak-viken
är den 37 °/oo el. = världshavets i tropikerna.
Ännu större är den i Kara-bugaz-viken, som
blott är 13 m. djup och avspärrad från K.h.
genom smala landtungor. Ett endast 250 m.
brett sund förenar den med K.h., och detta kan
icke förmedla en fri vattencirkulation med det
senare. Genom den starka upphettningen och
avdunstningen från Kara-bugaz’ yta suges en
stark ström om 650 kbm./sek. från K.h. in i
viken, vars vatten sålunda blivit mättat med
salt. Dess salthalt växlar mellan 205 och
300 °/oo. På bottnen har utfällts ett 2 m.
mäktigt lager av glaubersalt, och vågorna
uppkasta ofta oerhörda mängder därav på stränderna.
Med det från K.h. inströmmande vattnet följa
stora mängder fisk, som omedelbart dö i den
starka saltlösningen i Kara-bugaz och så att
säga konserveras i densamma. De utgöra ett
viktigt födoämne för de kringboende
turkme-nerna. På gr. av den ringa salthalten i n. K.h.
är ett brett bälte utanför Volgamynningarna
isbelagt under 4 mån. På sommaren växer
salthalten i ytan genom avdunstning, men
tätheten stiger ej i samma proportion på gr. av
uppvärmningen. Den vertikala cirkulationen
är därför dålig, och på 400 m. är vattnet så
gott som syrefritt. Ytvattnet är synnerligen
rikt på fisk. I K.h:s n. grunda del är näml,
bottenvegetationen rikt utvecklad, och
dessutom driva massor av växtrester med Volgas
vatten ut i K.h. De tjäna till föda för otaliga
mygglarver o.a. mikroorganismer, av vilka
fisken livnär sig. De viktigaste fiskarterna äro
sill (12 arter), stör, karp, gös och lax. Även
en säl (Phoca ca’spica) förekommer. J.F.
Kasprowicz [-å’vic], Jan, polsk skald (1860
—1926), från 1909 prof, i jämförande
litteraturhistoria i Lwöw (Lemberg). K., som var
Polens främste lyriker under 1900-talets första
decennier, var en suverän verskonstnär med
rikt flödande diktarådra. Erotisk och medita-
— 108 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
