Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kataklas - Kataklastiska bergarter - Kataklysmteorien, katastrofteorien - Katakomber - Katakres - Katalan - Katalanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATAKLASTISKA BERGARTER
nisk utvalsning och parallellanordning av
mineralkornen, varigenom orsakas en sekundär
skiffrighet (metamorfos). K., som finns i såväl
eruptiva som sedimentära bergarter, är
bunden till jordskorpans översta delar, där det
ensidiga trycket kan överskrida bergarternas
hållfasthet, och mest inom veck zonernas
över-skjulningstäcken och längs
förkastningslin-jer. G.Fn.
Katakla’stiska bergarter, se K a t a k 1 a s.
Katakly’smteorien, katastrofteorien,
se Geologi, sp. 156 och 157.
Katako’mber (ital. catacombe, av ovisst
ursprung), betecknar liksom hvpogéer (se d.o.)
gravkamrar vid gångar sprängda el. uthuggna
i berg. Den allmänna beteckningen på
ur-kristna begravningsplatser är koimete’rion, lat.
cæmete’rium (se d.o.). Tidigast ser man k.
använt om de vid San Sebastiano, Rom,
belägna, som kallas cæmeterium ad catacumbas.
I österlandet, där klippgravar myckel tidigt
använts, anlades under kristendomens första tid
sådana begravningsplatser, stundom i samband
med kullbyggnader ovan jord, bildande större
nekropoler (t.ex. i Egypten). I Europa fick
k.-systemet störst utbredning i Italien, främst
vid Rom, men också i Neapel (S. Gennaro dei
Poveri) och i Apulien samt på Sicilien (särsk.
vid Syrakusa). K:s eg. tid äro de försla kristna
årh., innan kristendomen (år 312) erkändes.
Från ett förrum utgrena sig gångar, stundom
knappast 1 m. breda; i dessas sidor inhöggos
fack (lo’culi) för liken, och facken täcktes med
stenar, ofta prydda med inskrifter och
Kris-tusmonogram el. andra symboler. Kyrkans
ledare begrovos i större kamrar (cubi’cula), vanl.
under uthuggna bågar (se Arcosolium).
Stundom har den döde nedlagts i en
marmorsarkofag, uppställd i en sådan kammare. Dessa
senare dekorerades, ss. rummen i den klassiska
forntiden, med fresker, vilka snart fingo ett
kristet innehåll; en mångfald av
Kristussym-boler och Kristusmonogram (se d.o.) påträffas
här, ävensom bilder av jungfru Maria med
Je-susbarnet och scener ur G.T. och N.T.,
framförallt Jesu underverk, varom dödsbönerna
ofta tala. Vid Rom bilda k., tack vare den
lätt bearbetade tuffen, underjordiska serier av
gångar, ofta i flera våningar i en utsträckning,
som senast beräknades till 880 km. De äldsta
äro Priscilla-k. och Domitilla-k., stammande
från l:a årh:s slut De förnämsta äro
Calix-tus-k., som innehålla den heliga Cecilias grav
samt den stora ”påvekryptan” med de första
romerska biskoparnas gravar. I de större
kamrarna kunde de troende i mindre antal
samlas till bön el. dödsmässa. Ovan k. byggdes
emellertid gärna ett oratorium. De förnämsta
helgonens kvarlevor flyttades efter hand till
åt dem uppförda kyrkor (Roms sju gamla
huvudkyrkor). Vid Rom och i Apulien finnas
också judiska k. Under medeltiden förföllo k.
i Rom, men de ha under 1800-talet —
framförallt tack vare G. B. De Rossi — blivit
återupptagna. — Namnet k. har också tillagts
senare i berg insprängda begravningsplatser (se
t.ex. J a j c e) el. t.o.m. underjordiska
stenbrott från nyare tid (Paris, Wien). — Litt.: G.
B. De Rossi, ”La Roma sotterranea cristiana”
(3 bd, 1864—77); V. Schultze, ”Die
Katakomben von San Gennaro dei Poveri in Neapel”
(1877); J. Führer & V. Schultze, ”Die
christ-lichen Grabstälten Siziliens” (1907); J.
Wil-pert, ”Die Malereien der Katakomben Roms”
(2 bd, 1903). E.W.
Katakre’s (grek. kata’chresis, missbruk, av
kata’ mot, och chresis, bruk),
sammanställning av till betydelsen motsatta el. oförenliga
ord, mest stötande, då inbillningen alldeles
vägrar alt följa med. T.ex. ”han bragtes till
tiggarstavens rand” (jfr ”avgrundens rand”),
”hon gav liv åt ett dödfött barn”. I många
fall, då betydelseväxling hos ett ord ägt rum,
slöta dock dylika k. föga el. intet, om de också
stundom ge anledning till skämt, t.ex. ”kvinnlig
barnavårdsman”, ”tennsoldater av bly” o.s.v.
Fullt oantastliga äro naturligtvis likartade
ordsammanställningar, där ett av de i k.
ingående orden alldeles förlorat sin grundbetydelse,
s.k. etymologiska k., t.ex. järngryta
{gryta betyder eg. stenkärl). Jfr O x y m
o-r o n. E.H.
Katala’n, invånare i Katalonien.
Katala’nska litteraturen är i sin begynnelse
blott lokalt skild från den provensalska,
sedermera även språkligt. Den börjar med en
ho-miliesamling (o. 1100); vid mitten av
1100-ta-let framträder en trubadurlyrik, liknande den
provensalska, med dess egendomliga psykologi,
dess klichéer, dess konstnärliga strofbildning.
Representanter för denna diktning äro äldst
Berenguer de Palol (Paradol,
Para-zol), G u i 1 1 e m de Cabestany (båda
från Roussillon), vidare Cerveri de
Gi-r o n a (början av 1200-talet) m.fl., vilkas
språk är provensalska. Denna lyrik förföll
dock snart, och inrättande av Jochs florals (se
d.o.) kunde ej rädda den. Lyriken
efterträddes emellertid under 1200-talets senare hälft
av en blomstrande prosa, som på historiens,
rättens, filosofiens och religionens områden
uppvisar betydande alster, ss. några krönikor
och verk av Ramon Lull (se denne) och
franciskanmunken E x i m è n i 9. De
förnämsta krönikorna äro den, som tillskrives J
a-k o b I av Aragonien och skildrar hans rege-
- 131 —
— 132 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
