Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasus - Kasvin - Kat - Kata - Kataban - Katabolism - Katabusken - Katafalk - Katafores - Katakaustika - Kataklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATAKLAS
n a t i v e n s egenskap av ”kasus” fastställdes
av Bopp, som utredde begreppet ”stam” och
visade, att den indoeur. nominativen
bildats medelst ändelser. I urindoeur. ändades
denna k. i mask. sing. av subst. oftast på -s
(jfr lat. e’quus, häst); hos många fem. på -ä (jfr
lat. e’qua, sto) och i n-stammarna på -ö (n)
(jfr grek. ky’ön, hund); i neutr. var ändeisen
ofta -om (jfr lat. jugum, ok). — I ändeisen för
genitiven i sing. ingår oftast ett s-element.
D a t i v e n s sing. ändades på -öi, -ai m.m.,
ackusativens på -(o)m, ablativens
på -öd, -éd men sammanföll annars i de flesta
deklinationer med gen. Vid sidan härav
fun-nos instrumental, som åtm. på ett
senare stadium betecknar medlet el. verktyget
och hade växlande ändelser, och 1 o k a t i v,
som svarar på frågorna ”var”? el. ”när”? och
mycket ofta ändades på -i. Dessa två senare k.
ha i de flesta av särspråken, frånsett
förstelnade rester (t.ex. lat. domi, hemma), uppgått
i andra k., ss. i lat. i ablativen och i grek, och
germ. språk i dat. Vokativen står
utanför satssammanhanget och är äldst vanl. lika
med stammen. I senare tid har den oftast
sammanfallit med nom. — Till ändelserna i dualis
och plur. har här ingen hänsyn tagits. I de
flesta fall ändades i urindoeur. nom. plur. på
-s (-es o.s.v.). — Pronominas böjning är i
många fall avvikande från subst :s. — Detta
k.-system undergick efter hand stora
förändringar i fråga om både ändelser och funktion.
Vissa k. sammanföllo, varpå ex. givits i det
föregående. Täml. oförändrade stå de
urindoeur. k. kvar i sanskrit. De slaviska
språken och litauiskan ha ännu 7 k.
(nybulgariskan är dock nästan k.-lös). De
romanska språken ha däremot förlorat sin
k.-böjning. Deforngermanska språken uppvisa
4 olika k.-former, som bäst bevarats i n y
hög-t y s k a n, medan svenskan och
engelskan blott utmärka gen. med särsk.
ändelse. I mycket stor utsträckning ha, särsk.
i de nyare språken, de gamla k. ersatts genom
förbindelser med prepositioner o.d., d.v.s. de
ha utbytt sin syntetiska byggnad mot en
analytisk. I svenskan kvarstå en del stelnade
former, t.ex. dager (-er eg. nom.-ändelse; jfr
dag, som är den forna ack.-formen, vilken i
sv. i allm. ersatt den äldre nom.), (man ur)
huse (dat.), (i) ljusan (låga) (ack.); honom,
henne, vem, eg. dat.-former. E.H.
Den semitiska språkstammen.
Ursemitiskan hade 3 k., n o m i n a t i v,
som betecknade subjekt och predikat, a d
nomin a 1 i s el. gen. och adverbialis el.
ack. Ändelserna voro resp, u, i och a.
Arabiskan har bevarat denna böjning men har
Uppslagsbok. XV. _ 129 _
därjämte en med a som gemensam ändelse för
gen. och ack. sing., och i plur. är i gemensam
k.-vokal för gen. och ack. I etiopiskan
försvunno nom:s och gen:s ändelser, men ack:s
a bevarades. Akkadi skan bevarade
k.-ändelserna, som dock i assyriskan
alltmera förlorade sin betydelse. Hebreiskan
och arameiskan sakna eg. k.-ändelser.
G.O-r.
De f i n s k-u g r i s k a språken äro
synnerligen rika på k. Finskan t.ex. har utom
no-minativ, ackusativ och genitiv även partitiv,
essiv, instruktiv, translativ, inessiv, elativ,
illa-tiv, adessiv, ablativ, allativ, abessiv och
komi-tativ. Turkiskan har 6 k. Rika på k. äro
ock i allm. en del språk i n. och mellersta
Asien samt de australiska språken. K.-böjning
saknas däremot fullst. i många språk, så
framför allt i de monosyllabiska språken i ö. Asien
(kinesiskan m.fl.), så ock i malajiska och
polynesiska språk, i vilka bl.a. suffix och prefix
få träda i stället.
A. Noreen i ”Vårt språk”, 5 (1919) skiljer
mellan ”status” och ”kasus”, varvid han med
den förra termen menar k. i semologisk och
med den senare k. i morfologisk betydelse. E.H.
Kasvi’n, se K a z v i n.
Kat, se C a t h a.
Kata, skogsbr., se K a t n i n g.
Kataba’n (arab. Katabän, grek. Kitibaina, lat.
Catabanes), land och folk i s.v. Arabien, bekant
såväl från sydarabiska inskrifter som genom
grekiska och romerska förf. K:s välde faller
mellan o. 500 f.Kr. och o. 100 e.Kr., då det
störtades av himjarerna (se d.o.). G.O-r.
Kataboli’sm, sammanfattning av de vid
ämnesomsättningen i den levande organismen
nedbrytande processerna, varigenom obrukbara
ämnen bildas och utsöndras från kroppen. H.W.
Katabusken, se C a t h a.
Katafa’lk (ital. catafalco, etymologiskt sannol.
samma ord som sv. schavott), en ställning,
vanl. av bräder, där något uppsatts till
beskådande; användes vanl. om ställning för en
likkista under begravningshögtidligheten och
kan i detta fall få en rik utsmyckning,
mestadels dock blott en betäckning av svart kläde,
ev. också av blommor. Ståtligt prydda k.
före-kommo fordom vid furstliga begravningar som
ett led i en arkitektonisk castrum dolo’ris. E.W.
Katafore’s, rörelse av elektriskt laddade
kol-loidala partiklar i en vätska under inflytande
av ett elektriskt fält. Lj.
Katakaustika [-kau’-], fys., den brännyla,
som uppstår vid ljusets reflexion vid en
sfä-risk spegel (se K a u s l i k a).
Katakla’s, kross-skiffrighet, en i vissa, s.k.
kataklasliska bergarter förekommande
meka
— 130 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
