Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katalanska litteraturen - Katalanska språket - Katalanska världskartan - Katalansmide - Katalas - Katalauniska fälten el. Mauriacensiska fälten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATALAUNISKA FÄLTEN
ring, samt R a m o n M u n t a n e r s
”Crö-nica”. EximèniQ (1340—1409) är en polygraf,
som i sht vann berömmelse genom ”Lo
Cres-tiå”, medeltidens förnämsta encyklopedi,
varav dock endast 4 d. av de urspr. 13 återstå.
Under 1400-talet uppstår en episk litteratur
och en rik övers.-litleratur från antika och
italienska förf. (Dante, Petrarca, Boccaccio),
vilken i hög grad befordrat den katalanska
stilen och kulturen. I epiken intages del främsta
rummet av riddarromanen ”Tirant lo Blanch”
av Mossen J o h a n o t Martorell
m.fl., vilken i ”Don Quijote” nämnes som ”den
bästa bok i världen”. Bland Boccaccios
översättare märkes Bernat Metge, mest
bekant för sitt filosoferande verk ”El somni”
(”Drömmen”). Men även prosan förföll, i sht
sedan Katalonien kommit under kastilianskt
välde. Även Amerikas upptäckande blev
ödesdigert för Katalonien, särsk. för Barcelona,
emedan intresset nu riktas mera mot v. än mot
Medelhavsländerna. Den katalanska
medeltidslitteraturen avslutas dock av en värdig
representant, skalden A u z i a s M a r c h (se
denne). Renässansen (el renaixement) kom först
med romantiken men fick en oanad styrka.
Dess första yttring är en dikt av Charles
Aribau (se denne), som får till efterföljare
otaliga lyriker, ss. Antoni de Bofarull
(d. 1892), mindre skald än vetenskapsman,
Rubio y Ors (d. 1899), Milå y
Fontän a 1 s (se denne), Victor Balaguer
(se denne), Jacint Verdaguer (se
denne), Ap el le s Mestres (f. 1854),
Joan Maragall (2. 1911) m.fl. Epiken
odlas av bl.a. Pin y S o 1 e r (se denne) och
Caterina Albert, dramat av F r e d
e-ric Soler, Guimerå, R u s i n o 1,
I g 1 e s i a s, Monteliu m.fl.
Vetenskapen, särsk. filologien, uppburen av nationella
intressen, står högt. — Litt.: I. C. Vilanova,
”Histöria de la literatura catalana” (1923).
Om ny-k.l. se V. E. Lidforss i ”Framtiden”,
1877. — Talrika sv. övers, av V. E. Lidforss
(i ”Ny sv. tidskr.”, 1882), G. Björkman (1892,
1896), Anna M. Roos (i ”Ord och bild”, 1899),
K. A. Hagberg (i ”Moderna trubadurer”, 1917).
J.V.
Katala’nska språket (lo catalå) är
utvecklingen av det latin, som genom romarnas
erövring och kolonisering av n.ö. Spanien blev
härskande där och vars område med tiden
kom att bli de forna spanska prov. Katalonien
(med Andorra) och Valencia med Balearerna
och Pityuserna samt dessutom den franska
prov. Roussillon (där k.s. är i färd med att
utträngas av franskan) samt Alghero
(Sardinien) med tillsammans en befolkning av 4%
mill. Den första utvecklingen var gemensam
för k.s. och provensalskan, och gemensamma
drag äro ännu (i motsats mot spanskan) t.ex.
bortfall av eftertonigt 0, u, e: lat. bonu > bo,
canto > cant, viride > vert, habemus > avem;
förtonigt o > u: morire > murir; bortfall av
n i vissa ställningar: bonu > bo, asinu > ase;
perfeklformer på c: habui > ac (aic).
Politiska och administrativa förhållanden betinga
å andra sidan ett samgående av k.s. och
spanskan (mot provensalskan); viktigast därvid är
uttalet o av lat. ü (provensalskan y), ruga >
rua. Bland k.s:s spec. särdrag må anföras
omljud i t.ex. foliu > full, mediu > mig-,
övergång av ts > u: amatis > amau, pace (patse)
> pau-, initialt l > ll (muljerat /): lingua >
llengua-, perfektbildning med vadere: vai tenir,
jag har hållit. Betoningen kvarstår i allm. på
den i lat. betonade stavelsen. K.s. gör genom
vokalbortfall, talrika sibilanter m.m. ett rätt
strävt intryck (De Amicis i Spagna). K.s.
framträder från 10:e årh. i enstaka fraser, från ung.
1100 i en homiliesamling, fr.o.m. 1100-talets
milt i en rik litteratur. De dialektala
differenserna (öst- och väslkalalanska sedan slutet av
1400-talet) äro ej betydande; gränsdial. mot
ka-stilianskan ha mer och mer fåll vika för detta
språk, vilket, liksom franskan, även inverkat
på litteraturspråket, i sht i ordförrådet. —
Språkvårdande är Inst. de la llengua catalana.
Bibliogr. av A. Griera i ”Revue de linguistique
romane”, 1 (1925); jfr W. Meyer-Lübke, ”Das
Katalanische” (1925); A. Griera, ”Gramålica
hist. del Catalå anlic” (1931); J. Huber,
”Katalanische Grammatik” (1929). J.V.
Katala’nska världskartan,
seLoxodrom-kartor.
Katala’nsmide, se V ä 1 1 j ä r n.
Katala’s, ett enzym, vars verksamhet består
däri, att det k’yver vätesuperoxid i fritt syre
och vatten. Dess rikliga förekomst hos alla
aerobt levande varelser, såväl djur, växter som
bakterier, var länge gåtfull, tills man på
grundval av den Wieland-Thunbergska
oxidations-teorien (se Andning) kunde konstatera,
att vätesuperoxid normalt bildas vid
vävnads-oxidationen. Då vätesuperoxid är ett starkt
cellgift även i minimala koncentrationer, är k.
ett för cellen nödvändigt skyddsenzym. J.E.L.
Katalauniska fälten [-lau’-] el. M a u r i
a-c e n si ska fälten, slagfält under
senantiken, beläget i närheten av Troyes (Frankrike).
Här drabbade 451 hunnerna och deras
allierade under konung Attila (se denne) samman
med romarna under Aetius (se denne) och ett
antal med dem allierade germanska folk,
väst-goter, burgunder m.fl. Slaget, i vilket
västgöternas konung Teoderik I (se denne) stupade,,
— 133 —
— 134 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
