Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kavalla - Kavalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAVALLERI
(rester av dess akropol), flotthamn åt Brutus
42, besöktes av aposteln Paulus, förblev turkisk
till 1912, innehades en kort tid 1916 av
bulgarerna. K. består av en turkisk och en
modern stadsdel och är trots frånvaron av en
hamn Greklands främsta ort för tobaksexport
(över 4 mill. kg.). N.V.
Kavalleri’ (till ital. cavallo, häst), urspr.
rytteri, ett av arméns huvudtruppslag; dess
utmärkande egenskaper äro snabbhet och
framkomlighet. K:s viktigaste uppgifter äro spaning,
beslöjning (förhindrande el. försvårande av
fiendens markspaning) och deltagande i striden,
främst för överraskande anfall mot fiendens
flank och rygg. Före världskriget skilde man
på 1 ä 11 k. (husarer) och tungt k. (dragoner,
ulaner och kyrassiärer). Efter kriget har man i
flertalet länder skapat ett enhets-k. med
samma organisation, utrustning och beväpning. —
Ett k.-reg. består i allm. av 4—6 skvadroner
om 3—4 troppar. I stormakternas arméer
sammanföras vanl. 2—3 reg. till brigader, 2—3
brigader jämte art., lättrörligt inf. å
motorfordon el. velocipeder, pansarbilförband m.m. till
divisioner samt 2—3 divisioner till kav.-kårer.
Beväpningen utgöres i allm. av karbin med
bajonett samt sabel (i en del länder även lans).
Till varje tropp höra vanl. två kulsprutegevär,
till varje reg. 6—12 kulsprutor och till varje
division 12 lätta fältkanoner. De motoriserade
och mekaniserade (pansarbilar) förbanden äro
rikligt utrustade med automatvapen och
finkalibriga art.-pjäser.
K. förekom redan under antiken och spelade
ofta vid striderna en avgörande roll. Den
förste kände fältherren, som förstod att till
fullo utnyttja k:s säregenskaper, var
Alexander den store. Styrkan av k. i hans armé
utgjorde c:a % av arméns hela styrka.
Beväpningen bestod av svärd och lans samt för det
lätta k. långskjutande pilbågar. Alexander
använde sitt k. för spaning och marschbevakning
samt för att genom snabbt anfall till häst mot
fiendens flyglar åstadkomma avgörandet. Vid
fiendens förföljning efter slaget vid Arbela
till-ryggalade hans k. på 1 dag 125 km. och
bidrog härigenom i avsevärd grad till fiendens
tillintetgörande. Detta måste alltjämt
betecknas ss. en framstående bragd i k:s historia. —
Under medeltiden fick k. genom
riddarväsen-det i viss mån sin största betydelse. Där detta
system tillämpades, utgjordes näml, härarna
uteslutande av i rustning klädda riddare, som
endast stredo till häst med lans och svärd.
Dessa riddarhärar kunna dock icke betraktas
ss. rytteri i vanlig bemärkelse, då de icke voro
ordnade i förband, utan bestodo av enskilda
kämpar, som stredo utan taktisk samverkan.
Sedan riddarhärar av hög kvalitet blivit slagna
av schweiziskt inf. vid Morgarten 1315 och
Laupen 1339, sjönk deras anseende alltmer. —
I början av nyare tiden spelade k. mindre roll,
vilket främst torde ha berott på eldvapnens
framträdande och en förbättrad inf.-taktik.
Gustav II Adolf återgav k. dess betydelse. Han
minskade dess utrustning, varigenom
rörligheten ökades samt anbefallde, att k. skulle
anfalla i galopp och hugga in på fienden med
sabeln i st.f. att använda det då vanliga
stridssättet, karakolering (se d.o.). För att öka k:s
stridskraft tilldelade han detsamma lättrörligt
art. Under Karl XII:s otaliga strider var det
ofta k., som genom hänsynslöst anfall i galopp
med de blanka vapnen, fällde avgörandet.
Fredrik den store använde i regel sitt k. för
snabba och överraskande attacker mot fiendens
flank under ledning av sina framstående
kav.-generaler Seydlitz och Zieten. Napoleon höll
i regel till en början huvuddelen av sitt k. i
reserv för att, sedan fiendens alla krafter voro
bundna, insätta det mot den punkt, där han
ville åstadkomma avgörandet. — Under
världskriget 1914—18 kom k. särsk. på västfronten
icke att spela den roll, som man hade väntat.
Detta torde i viss mån ha berott på, att k.
icke anpassat sin organisation, utrustning och
stridssätt i överensstämmelse med eldvapnens
snabba utveckling. Så ingick t.ex.
automatvapen endast i ringa utsträckning i k:s
utrustning och striden till häst ansågs
fortfarande ss. k:s lämpligaste stridssätt. På
ostfronten och vid striderna i Serbien och
Rumänien löste dock k. många viktiga uppgifter,
vilka ofta icke kunnat lösas av andra truppslag.
Under polsk-ryska kriget 1918—20 anses k. ha
spelat en betydande roll. — Efter världskriget
har man särsk. i England gjort försök med att
ersätta k. med motoriserade förband, vilket
dock f.n. icke visat sig lämpligt. Däremot har
man ökat k:s stridskraft genom att tilldela
detsamma motoriserade och mekaniserade
förband. Med avseende på k:s stridssätt har man
kommit till den uppfattningen, att striden
till fots numera är k:s lämpligaste
stridssätt. — Ang. k:s betydelse i ett kommande
krig yttrar förre tyska riksvärnschefen,
generalöverste v. Seeckt, i ”Gedanken eines
Soldaten” (1929) bl.a.: ”Den, som under det rörliga
kriget i framtiden väntar segrar, avstår icke
från det vapen, vars egenart är rörlighet” samt
att ”Flygvapnet har trätt vid sidan av, icke i
stället för k.”. Yttranden från ett flertal andra
militära förf., som deltagit i kriget, gå i
samma riktning. — Det svenska k., som genom
1925 års försvarsordning förminskades till %
av sin förutvarande styrka, består numera av
— 195 — — 196 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
