Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsare - Kejsar Frans Josefs fjord - Kejsargrönt, schweinfurtgrönt, kasselgrönt, patentgrönt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSAR FRANS JOSEFS FJORD
200-talets inre upplösning. Då hade senatens
roll vid k.-tillsättningar nästan förvandlats till
ett blott och bart erkännande av segraren i
striderna mellan de k., som soldaterna korat
till imperatorer. En följd härav blevo talrika
usurpationer, och vissa landsdelar, ss. Gallien
och Britannien, utgjorde under delar av
200-talets senare del egna k.-dömen. Sedan riket
enats, genomförde Diocletianus (se denne) sina
bekanta reformer, vilka anpassade
författningen efter de nya förhållandena. Rikets
enhet fastslogs, men 2 huvud-k., bärande titeln
augustus, och 2 bi-k., med titeln cæsar, skulle
styra olika delar av riket. Systemet föll snart
samman, men samregentskap var alltjämt regel;
i det principiellt enhetliga romerska rikets olika
delar styrde olika k., bärande titeln augustus el.
cæsar. Vid denna tid erhöll k.-makten genom
kristendomens seger ett nytt teokratiskt inslag;
k. var kyrkans högste herre (cæsaropapism),
hans makt var förlänad av Gud. En ny delning,
som principiellt ej avvek från de tidigare,
företogs 395, men den blev bestående och ledde till
uppkomsten av det latinsk-germanska v ä s t
romer s k a och det grekisk-orientaliska ö s t
romer s k a riket. Dessa betraktades dock
alltjämt som samhöriga, och när 476 den siste i Rom
regerande’västromerske k. avsattes och några år
därefter den siste västromerske k. dog, ansågs
den östromerske k. ss. ensam k. och
allena-herre över riket. Det östromerska k.-dömet (se
Bysantinska riket) bestod till 1204, då
det 4:e korståget överflyttade den
konstanti-nopolitanska k.-makten till de västerländska
korsfararnas befälhavare och sålunda det s.k.
latinska k.-dömet upprättades. Detta
omfattade dock ej hela det östromerska riket;
grekiska furstar upprättade skilda k.-dömen:
k.-dömet Trapezunt, som bestod från 1204 till
1461, k.-dömet Thessalonike, som ägde
bestånd från 1222 till 1242, samt k.-dömet N i c æ a.
som upprättades 1206 och vars k. 1261 störtade
det latinska k.-dömet och därefter regerade i
Konstantinopel ss. k. i det återupprättade
östromerska riket, tills den turkiska erövringen 1453
gjorde slut på detta.
Titeln cæsar måste ha blivit bekant för
germanerna mycket tidigt och blev trol. genom
gotisk förmedling känd även av slaverna;
dessas namn på den bysantinske k. var cesari el.
tsar (se d.o.). Med denna värdighet förbands
i sht skyddsrätten över den grekisk-katolska
kyrkan. R y s k e storfursten Ivan IV kröntes
1547 till tsar. Peter I utbytte 1721 titeln tsar
mot imperator. Den turkiske sultanen
antog 1493 k.-värdigheten, men det turkiska
k.-dömet erkändes först 1878 av stormakterna.
Det västromerska k.-dömet återupplivades
— 215 —
800, då påven Leo III krönte Karl den store
till k. i Rom; med denna värdighet följde
kravet på kristen universalmonarki och skyddsrätt
över kyrkan. Vid det karolingiska väldets
uppdelning övergick värdigheten till den
lotha-ringisk-italienska grenen av karolingernas (se
d.o.) ätt och blev vid dess utslocknande ett
stridsäpple mellan de många italienska och
utom-italienska furstar, som tävlade om Italien.
962 förlänades k.-värdigheten Tysklands
konung Otto I, och så uppstod Heliga
romerska riket av tyska nationen,
som först upplöstes i samband med
Rhenför-bundets (se d.o.) bildande 1806. K. betraktades
länge som det feodala samhällets högsta instans,
kravet på skyddsrätt över kyrkan uppgavs
småningom; Maximilian I besteg 1508 k.-tronen
utan påvlig kröning i Rom. Mestadels
uppfattades nu k.-värdigheten endast som något
förnämare än den kungliga. Till det gamla
sambandet mellan k.-värdighet och folksuveränitet
anknöt Napoleon Bonaparte, när han 1804 lät
utropa sig som fransmännens k. Det
napoleonska k.-dömet ägde bestånd till april 1814
samt mars—juni 1815, återupplivades i nov.
1852 av Napoleon III och avskaffades
slutgiltigt i sept. 1870. För att hävda sin dynastis
prestige vid upprättandet av det franska
k.-dö-met lät den siste tysk-romerske k., Frans II,
ikläda sig titeln ärftig k. av Österrike
(aug. 1804); detta k.-döme avskaffades genom
nov.-revolutionen 1918. — Efter segrarna i
fransk-tyska kriget blev den preussiske
konungen Vilhelm I i Versailles 18/i 1871
utropad till ärftlig tysk k.; han fick icke anlägga
titeln k. av Tyskland, som en stark opinion
krävde, utan betraktades som primus inter
pa-res bland de tyska furstarna. Också detta
k.-döme bortsopades genom nov.-revolutionen
1918. — I republiken Haiti lät Jacques
Des-salines 1804 utropa sig till k.; hans regim
upphörde 1806, men 1849—59 var Haiti åter
k.-döme under Faustin Soulouque. 1822—23 var
Mexi ko k.-döme under Augustin Iturbide,
1863—67 under Maximilian av Habsburg.
Brasilien var k.-döme 1822—89. 1876 blev
drottning Viktoria av England hyllad som
kejsarinna av Indien. Titlarna på härskarna i
Kina (till 1912), Korea (till 1910),
Japan, Annam m.fl. exotiska länder pläga
översättas med k. Abessinien styres sedan
1863 av en negus negesti, vars titel med fog
kan återgivas med k., då han betraktas som det
abessimska feodalsamhällets högsta instans.
B.-,P.Dhl.
Kejsar Frans Josefs fjord, se Franz Jo
seph Fiord.
Kejsargrönt, schweinfurtgrönt, k a
s
— 216 —
Artiklar, som ickc återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
