Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellen, 1. David van der - Kellen, 2. Jan Philip van der - Keller, Ferdinand - Keller, Gottfried - Keller, Albert von - Keller, Adolf - Keller, Paul - Keller, Helen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KELLER
i holländsk 1600-talsstil. Från mitten av
1850-talet publicerade han en serie praktverk om
holländsk konst med etsningar av honom själv
och verkade senare som direktör vid det på
hans initiativ inrättade Rijksmuseum i
Amsterdam. G.V.
2) Jan Philip van der K., den
föregåendes bror, grafiker och konsthistoriker (1831—
1906), utgav det stora verket ”Le peintre-graveur
hollandais et flamand” (1866—73). G.V.
Keller [käTar], Ferdinand, schweizisk
arkeolog (1800—81), museichef i Zürich,
utforskade först de viktiga schweiziska
pålbygg-naderna (se d.o.), varom han 1854—76
publicerat berättelser i ”Mitteilungen der
Antiqua-rischen Gesellschaft zu Zürich”. [B.]
Keller [käTor], Gottfried, tysk-schweizisk
förf. (1819—90). K. var son till en
svarvarmästare i Zürich, som
dog, då gossen var
liten. För en
obetydlig förseelse
nödsakad att lämna
skolan, sattes han i
hant-verkarlära men
började i 20-årsåldern
välva planer på att
bli artist och
studerade 1840—42
målning vid akad. i
München.
Misströstande om sin
kallel
se, återvände han emellertid till hemmet. En
frukt av de vittra övningar, han där bedrev,
var en saml. ”Gedichte” (1845), som fäste
inflytelserika gynnares uppmärksamhet på den
unge autodidakten. Uppmuntrad med ett
studiestipendium, for han till Heidelberg, där han
mottog befruktande intryck av H. Hettner och
L. Feuerbach. En vistelse i Berlin (1850—55)
bidrog att ytterligare utveckla honom. En ny
saml. vers, ”Neuere Gedichte” (1851), följdes av
den stort anlagda självbiografiska
bildningsromanen ”Der grüne Heinrich” (1854—55). I sin
omarbetade form (1878—80; sv. övers. ”Gröne
Henrik”, 1917—18) tillhör denna roman den
yppersta episka prosa, som skrivits på tyska;
den har t.o.m. jämställts med Goethes
”Wilhelm Meister”. Eg. uppmärksamhet väckte K.
först med hembygdsnovellerna ”Die Leute von
Seldwyla” (1856). Som ett erkännande av K:s
litterära förtjänster kallade Zürich honom
1861 till förste statsskrivare, en syssla, som han
skötte till 1876. Under sin krävande tjänst
medhann han omarbetningen av sin
ungdomsroman och de djupsinniga ”Sieben Legenden”
(1872; sv. övers. ”Sju legender”, 1898) samt en
utökad uppl. av ”Die Leute von Seldwyla”
(1874; sv. övers. ”Folket i Seldwyla”, 1913).
Schweizisk samtid och historia inspirerade
”Züricher Novellen” (1876). Om fullt bevarad
vitalitet vittna ramberättelserna ”Das
Sinnge-dicht” (1882; sv. övers. ”Epigrammet”, 1919),
medan den långspunna didaktiska romanen
”Martin Salander” (1886; sv. övers. 1927)
förråder vissa ålderdomssymtom. Sin lyrik
samlade K. i ”Gesammelte Gedichte” (1883; ett
urval i sv. övers, i Bonniers ”Världslitteraturen”,
43). Postumt utkommo ”Frühlyrik” (1909) och
”Frühe Gedichte” (1927). K. har genom
originell stil, fin psykologi samt humor i
förening med filosofiskt allvar vunnit anseende
som den efterklassiska tyska litteraturens
frodigaste konstnärspersonlighet. Hans
”Gesammelte Werke” utkommo i 10 bd 1889,
”Nach-gelassene Schriften und Dichtungen” 1893. En
kritisk uppl. började utgivas av J. Fränkel
1926. — Litt.: J. Baechtold, ”G. K:s Leben,
seine Briefe und Tagebücher” (3 bd, 1893—96,
ny uppl. av E. Ermatinger 1915—16); O.
Brahm, ”G. K.” (1883); A. Frey,
”Erinner-ungen an G. K.” (1892); A. Köster, ”G. K.”
(1899); F. Baldensperger, ”G. K.” (1899);.
Ri-carda Huch, ”G. K.” (1904); Ph. Witkop, ”G.
K. als Lyriker” (1911); H. Dünnebier, ”G. K.
und L. Feuerbach” (1913); F. Beyel, ”Zum Stil
des Grünen Heinrich” (1914); E. Hitschmann,
”G. K. Psychoanalyse des Dichters” (1919); K.
Spitteler, ”G. K.” (1920); H. Maync, ”G. K.”
(1922). På sv. finnas uppsatser om K. i F. Bööks
”Essayer och kritiker” (1915, 1919). A.Bd.
Keller [käTar], Albert von, schweizisk
målare (1844—1920), utbildad och bosatt i
München, målade genrescener från eleganta hem
och fr.o.m. 1880-talets mitt även mystiska
ämnen som ”Jairi dotter”, ”Sömngångerskan”
o.d., dessa senare i starkt dekorativt maner. G.S.
Keller [käTar], Adolf, tysk teolog (f. 1872),
verksam inom de kyrkliga enhetssträvandena,
direktor för det på sv. initiativ vid ekumeniska
mötet i Stockholm 1925 grundade
socialvetenskapliga inst. (se d.o.) i Genève, medutg. av
tidskr. ”Stockholm”. K.G-w.
Keller [käTar], Paul, tysk förf. (f. 1873),
har från sin schlesiska hembygd hämtat ämnet
till flertalet av sina många populära romaner,
bland vilka märkas ”Waldwinter” (1902; sv.
övers. 1924), ”Sohn der Hagar” (1907),
”Ferien vom Ich” (1915; sv. övers. 1925),
”Huber-tus” (1918; sv. övers. 1923), ”Die vier
Einsied-ler” (1923), ”Dorfjunge” (1925), ”Titus und
Ti-moteus und der Esel Bileam” (1927). — Litt.:
G. W. Eberlein, ”P. K.” (1922). A.Bd.
Keller [käTa], Helen, dövstum och blind
amerikansk författarinna (f. 1880 i Alabama).
K. förlorade U/2 år gammal genom en sjukdom
— 221 —
— 222 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
