Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Keltisk mytologi - Keltisk religion - Kelvin, Lord. Sir William Thomson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Britannien som eldens och de varma
källornas gudomlighet, Nemetona och
Andrasta som krigsgudinnor; andra kvinnliga
gudomligheter voro knutna till skogen och
jakten el. till källor och vattendrag. En även
av romarna dyrkad gallisk
fruktbarhetsgudinna var Epona, som alltid framställdes följd
av hästar och ofta med ett ymnighetshorn över
armen el. en korg med frukter i handen. Hon
var sålunda icke endast den hästgudinna, som
namnet anger, utan personifierade den
animaliska och vegetativa fruktbarheten över huvud.
En över hela det keltiska området spridd kult
tillkom de 3 med ett kollektivt latinskt namn
benämnda fruktbarhetsgudinnorna Deæ
matres. Bakom dessa gudomligheter döljer
sig en primitiv naturdyrkan. K.m. stod alltid
nära naturen och förlorade därför aldrig de
primitiva elementen i religionen, men den
starka keltiska fantasien tog sig även uttryck på
detta område. Man befolkade ej blott jorden
med andeväsen, goda och onda, utan även
klippor, berg, dalar, skogarna, sjöarna och
floderna. Men floder och källor kunde i sig själv
vara heliga, kläder och föda kastades i
vattnet, och djur offrades. Boken och eken
betecknas i keltiska inskrifter som
gudomligheter; druiderna (se d.o.) företogo sig enl. Plinius
ingen religiös handling utan att medhava
ekblad, och de höllo särsk. de träd för heliga,
i vilka misteln växte. De heliga platserna
förlädes i mörka lundar, där människor offrades
och huvuden upphängdes i träden. Man
föreställde sig naturgudomligheter i djurgestalt,
vattnets el. källans gud som en fisk el. en ål,
flodens som en häst el. oxe. Ormen var en
ktonisk gudom, och ormar med vädurshuvuden
äro avbildade vid inskriptioner till
underjordsgudar. — I medeltida irisk tradition
återfinnas flera gudanamn i den halvmytologiska
diktcykeln om de trollkunniga, Tuatha De’
Danann (”gudinnan Danu’s folk”), medan side,
den moderna traditionens sidhe (utt. ʃi),
närmast motsvarade de fornnordiska alferna.
Lokala gudomligheter skymta i ”Mabinogion”, ett
walesiskt sagomanuskript från 1300-talet. —
Gravfynden ge vid handen, att de gamla
kelterna föreställde sig ett liv efter döden som en
forts. av den jordiska tillvaron. I keltiska
gravar från La-Tène-tiden har den döde begravts
i sin vagn. Vapen, smycken, mynt, husdjur,
tjänare och ofta även kvinnor ha begravts
tillsammans med de döde. Slagna fienders
huvuden offrades till ”de starka skuggorna”,
avlidna hjältar inom klanen. Kelterna voro i viss
mån huvudjägare, de slagna fiendernas
huvuden togos som troféer, och
människohuvuden sattes på byggnader som magiskt skydd
el. för makt och välgång. Flera keltiska
folk, däribland även de nutida irerna, ha
trott på ett dödsrike, beläget på öar i v.
Uppgifterna från antiken äro härvidlag
motstridiga: enl. Cæsar och den med honom
samtidige Diodoros lärde druiderna, att
människornas själar efter döden övergå i
andra kroppar, enl. Strabo ansågs själen
endast odödlig, och enl. andra förf, samlades de
dödas själar i en annan värld. — Litt.: A.
Bertrand, ”La religion des gaulois” (1897); C.
Jullian, ”Recherches sur la religion gauloise”
(1903); Ch. Renel, ”Les religions de la Gaule
avant le christianisme” (1907); J. A. Mac
Culloch, ”The religion of the ancient Celts” (1911).
S.L-d.
Keltisk religion, se Keltisk mytologi.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
