Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter - Keltiberer - Keltiska kyrkan - Keltiska språk - Keltisk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Deutsche Altertumskunde”, 2 (1887); E. Mac Neill,
”Phases of Irish history” (1920); H. Peake, ”The
bronze age and the celtic world” (1922); H.
Hubert, ”Les celtes et l’expansion celtique” och
”Les celtes depuis l’époque de La Tène” (i
”L’évolution de l’humanité”, 21 och 21 bis, 1932).
S.L-d.
Keltibe’rer, de med kelter starkt
uppblandade iberiska stammarna på Pyreneiska
halvöns högland; de voro delade i 4
huvudstammar: arevaker, lusoner, beller och titther.
Deras kultur var en blandning av iberiska och
keltiska element; klassisk inverkan visar sig
spec. i Numantia, k:s huvudort. K:s kamp med
romarna ledde efter första (181—179), andra
(153—151) och tredje (143—133 f.Kr.)
keltiberiska krigen till Numantias intagande (133)
och k:s införlivande med romerska väldet.
C.F.
Keltiska kyrkan, se Iro-skotska
kyrkan.
Keltiska språk tillhöra de indoeuropeiska
språken. Utmärkande för dem är bl.a., att
indoeur. ē blir ī (forn-ir. rī, gen. rīg = lat.
rēx, rēgis) och att p försvinner (t.ex. ir. athair,
fader, = lat. pater). De levande k.s. bilda två
grupper: goideliska (iriska och gæliska) och
brittiska (kymriska el. walesiska och
bretonska). Den på 1700-talet utdöda korniskan hörde
till andra gruppen. I den förra övergår
indoeur. kv till c (k), i den andra till p (jfr forn-ir.
cenn med kymriska pen, huvud). Denna
skillnad är urgammal. Flertalet galler och de o.
280 till Mindre Asien utvandrade galaterna voro
p-kelter. En liknande skillnad mellan latinska
och oskisk-umbriska dial. har påpekats, och
det har föreslagits, att italiska och k.s. en gång
bildat en grupp, inom vilken goideliska och
latinska dial. stodo mot brittiska och
oskisk-umbriska. Denna samhörighet skulle ha
upphävts på gr. av folkvandringar. — K.s. talades
förr över en stor del av Europa (bl.a. i
Frankrike, Spanien, Schweiz, n. Italien, s. och v.
Tyskland, Britannien) men ha nu begränsats
till Irland, Skottland, Man, Wales, Bretagne. I
Skottland och på Man är k.s. i utdöende, och
även i Bretagne uppges dess ställning vara
hotad. — De levande k.s. äro sinsemellan
mycket olika, men ha vissa gemensamma drag. Hit
höra bl.a. intressanta sandhifenomen, som
spela en viktig roll i syntaxen. I kymriskan få
t.ex. ord, som börja med p, t, k, 4 olika former
alltefter ställningen i satsen. ”Fader” är
kymriska tad, men ”hans far” är ei dad, ”hennes
far” ei thad, ”min far” fy nhad. Se f.ö.
Bretonska, Gæliska, Iriska, resp.
Walesiska språket. — Litt.: I. C. Zeuss,
”Grammatica celtica” (1853; ny ed. av H. Ebel
1871); H. Pedersen, ”Vergleichende
Grammatik der keltischen Sprachen” (2 bd, 1909—13);
A. Holder, ”Alt-celtischer Sprachschatz” (1896
ff.); A. G. Hamel, ”Inleiding tot de keltische
taal- en letterkunde (1917); A. Walde ӆber
älteste sprachliche Beziehungen zwischen
Kelten und Italikern” (1917).
Ekw.
Keltisk mytologi. Källorna för vår kunskap
om k.m. äro mycket begränsade. Kelterna, som
före 500 f.Kr. bebodde Mellaneuropa från
Sydryssland till Rhen, ha varit mycket rörliga och
från sin erövringstid lämnat spår efter sig på
de flesta håll i Europa. Men då de som
nationella folk överallt tidigt försvunno, så när som
på Brittiska öarna och i Bretagne, där de ej
heller äro rasrena kelter, är k.m. en för länge
sedan död religion, som ej efterlämnat skrivna
dokument av betydelse på eget språk.
Förutom arkeologiska fynd och korta
inskriptioner har man endast ytliga iakttagelser och
omnämnanden av antikens förf. att hålla sig till.
För de iriska kelternas vidkommande, som
dock tidigt kristnades, äro källorna rikare, i
det den stora iriska litteraturen från 11:e och
12:e årh. innehåller äldre guda- och
hjältesagor, notiser om kult och ritual etc. I sista
hand utgör den nutida rika gæliska
folktraditionen en reservoar för keltisk forntro. — De
flesta keltiska gudanamn ha lokal karaktär,
varje stam hade sina särsk. gudagrupper med
namn avvikande från grannarnas men med
liknande attribut och funktioner. Men av
Cæsars omnämnanden och inskriptionerna från
romartiden framgår, att fastlandskelterna på
denna tid även dyrkat några få stora,
gemensamma gudar; medan 270 gudanamn sålunda
påträffats i inskription endast 1 gång, har
Grannos påträffats 19, Belenos 39 gånger. Många
keltiska gudar för åkerbruk, handel o.a.
kulturområden identifierades av romarna med
Mercurius, så t.ex. Maccus, en
fruktbarhetsgud, och Cimiacinus, en
vägarnas gud; Ogmios, vältalighetens gud, som
band männen med kedjor fästa vid spetsen av
sin tunga, sammanställes med Herakles; andra,
t.ex. Grannos (ir. grian, sol), vilken
dyrkades vid hälsokällor både på fastlandet och i
Britannien, identifierades med Apollon både
ss. läkedomsgud och ljusgud, och detsamma
gäller Belenos (av belo-s, skinande), som
ofta nämnes av antikens förf., och vars namn
ingår i många ortnamn. Närmare 60 namn på
keltiska krigsgudar äro kända, de flesta
identifierade med Mars. Cæsar omtalar den
keltiske Jupiter som himlens härskare; en gud,
som avbildad framställes bärande ett hjul, och
en åskgud, Toranis, komma här närmast
i fråga. Belisana, en gudinna
sammanställd med Minerva, dyrkades i Gallien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
