Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemi - Kemiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEMI
framställa färgämnen, läkemedel m.m., som
förut endast i begränsad mängd kunnat
erhållas från växt- el. djurvärlden, där de funnits
färdigbildade. Genom konst har man
kunnat framställa icke blott de ämnen, som förut
funnits i naturen, utan även en mängd nya
ämnen med sådana egenskaper, som man
eftersträvat. Då fara en tid förefanns, att
mänskligheten i längden icke skulle kunna försörjas,
därigenom att de för brödproduktionen
nödvändiga kvävegödningsmedlen, som erhöllos
från Chile, där de funnos som naturprodukter,
höllo på att taga slut, visade kemisterna, att
man kunde göra sådana av det kväve, som
finnes i luften, och att de därför nu kunna
erhållas i obegränsade mängder. Silke, som
förut erhållits från silkeslarverna, kan nu som
konstprodukt i obegränsade mängder
framställas ur barrved. Bensin och oljor
tillverkas av kol etc. På grundval av k:s
landvinningar har en vittomfattande kemisk industri
uppstått för att täcka mänsklighetens
skiftande behov av olika produkter.
Kemiens historia. Kemiska arbeten, ss. att
bränna kalksten, framställa koppar, brons,
järn ur malmer, att färga med växtfärgämnen,
ha tidigt utförts av alla kulturfolk. Man
kände även tidigt olika gifter och läkemedel.
Egypten synes vara det land, där man först
sammanställt kemiska fakta och utfört
undersökningar så, att man kan börja tala om
vetenskap. K:s huvuduppgift i gamla tider
ansågs vara att göra guld (ang. k:s tidigare
historia se Al kemi). Med Paracelsus (1493
—1541) räknar man en ny tid i k:s historia,
den iatro-kemiska perioden, då k:s uppgift
blev att stå i medicinens tjänst för att
framställa läkemedel och förklara de sjukliga
processerna i kroppen. — En självständig
vetenskap blev k. emellertid först med R. B o y 1 e
(1627—91). Han införde begreppet
grundämne och definierade dem ss. ämnen, som
icke kunna sönderdelas i enklare. Den
teoretiska fråga, som behärskade denna tid, var
vad som skedde vid en förbränning.
Denna ansåg man bero på att ett hypotetiskt
ämne, flogiston, bortgick. Denna period av
kemiens historia kallas också för den
flogisti-ska (se Flogistisk k.). Framstående
kemister under denna tid voro: Stahl, B o e
r-h a a v e, Marggraf, Lemer y, Black,
Cavendish, Priestly och i Sverige
Bergman och S c h e e 1 e. Under denna
tid gjordes en rad viktiga upptäckter av nya
grundämnen (se d.o.) samt utreddes luftens
sammansättning.
Från La v ois i er (1743—94) räknar man
den nyare k. Under det att man tidigare
stu
— 247 —
derat de kemiska reaktionerna huvudsaki.
kvalitativt, införde Lavoisier kvantitativa
bestämningar och visade bl.a., att
förbränning var ett ämnes förening med syre, och
införde begreppet oxidation. Denna nya
lära kallades till en början
antiflogis-t i s k k. Läran om de kemiska
föreningarnas konstanta sammansättning utvecklades
av Proust (1725—1827), och Richter
(1762—1807) uppställde de första
stökiomet-riska tabellerna över de viktsförhållanden,
enl. vilka olika ämnen reagera med varandra.
Lagen om de multipla proportionerna
uppställdes av Dalton (1766—1844), som även
uppställde den atomlära (se Atom),
varpå den moderna k. bygger. Stora namn bland
den moderna k:s grundläggare äro B e r t h o
1-1 e t, Ga y-L u s s a c och D a v y. Störst
inflytande på k:s utveckling hade dock B e
r-zelius (se denne). Han införde de
kemiska tecknen, som ingå i de nuv. kemiska
formlerna, uppställde den första
atomviktsta-bellen och utredde lagen om de kemiska
proportionerna. Under 1800-talets första del var
det huvudsaki. den oorganiska k. som
utvecklades, men snart tog även den organiska
k. fart. Man trodde först, att för de ämnen,
som bildades inom djur- och växtvärlden,
andra lagar gällde än för övriga och att de
icke skulle kunna framställas ur den döda
materien, utan att någon livsverksamhet var
med. Sedan Wöhler (1828) först på rent
syntetisk väg framställt urinämne, visade
det sig, att det ena efter det andra av de
organiska ämnena kunde med konst
framställas. Genom upptäckten av s u b s t i t
u-tionsförloppet vid kemiska reaktioner
ändrades uppfattningen om den organiska
kemien väsentligt. Undersökningar på detta
område utfördes spec. av Dumas, G
er-ha r d t och L a u r e n t. Den sistn.
uppställde med stöd av dessa sina erfarenheter
sin kärnteori. L i e b i g s och G r a h a m s
arbeten över de flerbasiska syrorna kommo
att utgöra grunden för Dumas’ typteori
Enl. denna teori, som bröt mot Berzelii
dualistiska, äro ett ämnes egenskaper mer
beroende på atomernas lagring i molekylen än på
atomernas egen karaktär. Typteorien
undergick sedan flera omvandlingar. Man lärde
känna olika kemiska radikaler, och, sedan
ekvivalentbegreppet klarlagts, var
det möjligt att angiva de mera exakta
konsti-tutionsformlerna för de kemiska
föreningarnas sammansättning. Syntesen av organiska
föreningar utvecklades av Berthelot,
Liebi g, Kekule, Frankland, Wu r t z,
W i 11 i a m s o n. Ett annat betydande
fram
— 248 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
