Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemoterapi - Kemotropism - Kempe, släkt - Kempe, 1. Wilhelmina - Kempe, 2. Frans - Kempe, 3. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEMPE
das. Det rör sig således om en invärtes
antiseptik. — Ehrlich, k:s grundläggare,
utgick vid sina första försök från tidigare
iakttagelser, att tillförsel av den organiska
arsenikföreningen a t o x y 1 ibland botade vissa
trypanosominfeklioner hos djur. Genom
systematiska förändringar i läkemedlets molekyl
prövade han i tidsödande försöksserier ut
ämnen med samtidigt effektivare verkan på sjuk
domsalstrarna och svagare giftverkan å för
söksdjuren. Ett ämnes värde som k.-medel
anges därvidlag av dess kemoterapeutis-
D.c.
ka index, ––––, d.v.s. förhållandet mellan
D.t.
den minsta, sjukdomen botande dosen (dosis
curati’va) och den största av försöksdjuret
tolererade dosen (dosis tolera’ta); ju lägre index,
desto förmånligare medel. På denna väg kom
man att börja med fram till vissa
arsenikföreningar (t.ex. arsacetin och a r se n o f
e-nylglykokoll), som visade sig i en enda
dos (therapi’a steri’lisans magna, se d.o.)
kunna bota trypanosominfektioner hos möss; med
viss framgång prövades de även vid mänskliga
trypanosomsjukdomar. Det var emellertid först
efter mödosamma arbeten med experimentella
spirilloser hos djur, som Ehrlich (i samarbete
med Hata och Bertheim) 1910 upptäckte s a
1-varsanet (se d.o.), som visade sig vara ett
så mäktigt medel mot både spirilloser (ss.
syfilis, återfallsfeber, frambæsia) och flera
trypanosomsjukdomar hos människor och djur.
Upptäckten av salvarsanet utgör en av de stoltaste
bragderna i den medicinska forskningens
historia. — Utgående från trypanosomernas o.a.
mikroorganismers benägenhet att färgas och
således angripas av vissa organiska färgämnen,
har man framställt flera kemoterapeutiskt
verksamma färgämnesderivat, t.ex. r i v a n o 1
och trypaflavin (se d.o.). Ett annat
viktigt dylikt ämne är det kvicksilverhaltiga m e
r-kurokrom (se d.o.). I g er manin (se
d.o.) ha vi fått ett kraftigt k.-medel mot den
tropiska sömnsjukan. Åtskilliga
kemoterapeutiskt viktiga antimon-, resp, vismutföreningar
ha de senare åren införts i medicinen. I
naturen förekommande k.-medel äro alkaloiderna
kinin (i kinabark) mot malaria och e m e t i n
(i kräkrot) mot amöba-dysenleri samt h y d n
o-c a r p u s- och chaulmoograsyrorna
(i chaulmoograolja) mot spetälska. — Om än
k. med guldföreningar (se Gul d) visat sig
effektiv mot tuberkulos i vissa djurförsök, är
dess verkan vid mänsklig tuberkulos mycket
tvivelaktig. Ett modernt syntetiskt k.-medel
mot malaria är p 1 a s m o c h i n (se d.o.). Av
många uppfattas salicylsyrebehandlingen av
reumatisk feber som k. — Flera av de
kemo-terapeutiska medlen verka ej direkt dödande
på sjukdomsalstrarna; så t.ex. uthärda
syfilis-spirillerna in vitro mycket högre
salvarsankon-centrationer än de, som kunna uppkomma i
organismen vid syfilisbehandling. Sannolikt
omvandlas dessa k.-medel i organismen i gentemot
mikroorganismerna aktivare derivat. Av
praktisk betydelse är, att olika stammar av
sjuk-domsalstrare vid en alltför försiktig k. kunna
förvärva immunitet mot k.-medlet i fråga. En
k. bör därför från början vara så intensiv som
möjligt. — K. är en av den moderna terapiens
viktigaste utvecklingslinjer. K.-forskningen
kräver intimt samarbete mellan fackmän från
far-makologi, kemi, experimentalpatologi och
klinik. En viktig befrämjare av densamma har
den farmaceutiskt-kemiska storindustrien varit.
Särsk. stora förtjänster om k. ha inlagts av
nuv. Igefa-koncernen (Bayer-Werke). J.G.A.
Kemotropi’sm, det förhållande, då kemiska
retningar hos fastsittande organismer
framkalla en böjningsrörelse mot (positiv k.) el. från
(negativ k.) retningskällan. Se T r o p i s m.
H.W.
Kempe, från Stralsund stammande släkt,
inkommen till Sverige i början av 1800-talet.
1) Anna Fredrika Wilhelmina K., g. von
Hallwyl (1844—1930), se H a 11 w y 1.
2) Frans Christopher K., den föregåendes
kusin, industriman, donator (1847—1924),
ägnade sig först åt medi-|
cinska och botaniska
studier och avlade
med. kand.-examen
1873, övergick
därefter till praktisk
verksamhet och var
under många år chef
för Mo-Domsjö
såg-verksbolag, som
grundats av hans far. K.
var en föregångsman
i fråga om rationell
skogsvård, anlade på
egen bekostnad ett vidsträckt experimentalfäll
och stod i livlig kontakt med vetenskapsmän
inom de forskningsområden, som beröra
skogsvården. Hans skogsvårdsgrundsatser tillämpas
nu i hela Norrland. K. donerade 1897 till
Uppsala univ. 150,000 kr. för inrättande av en
professur i växtbiologi. K. var även socialt
intresserad och donerade 1917 300,000 kr. till
pensionerade arbetare vid de Kempeska
verken. 1900 fil. heders-d:r i Uppsala. E.Gp.
3) Johan Carl K., den föregåendes son,
industrimän (f. 8/i2 1884), underlöjtnant 1907,
verkställande direktör i Sulfit-a.-b. Mo och
Uppslagsbok. XV.
9
— 257 —
— 258 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
