Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, 3. Sören - Kierman, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIERMAN
ha sanningen sig ingiven av en Gud, som både
lär sanningen och gör den till verklighet. I
ett följ, verk, ”Begrebet Angst” (s.å.), analyserar
K. syndmedvetandet och finner syndafallet
betingat av ångesten. Huvudverket kom 1846
under den bisarra titeln ”Afsluttende
uvidenska-belig Efterskrift til de philosophiske Smuler”,
som i kåserande form polemiserar mot varje
metafysiskt system, hävdar kristendomens
karaktär av personlig upplevelse och kräver, att
den enskilde för att bli kristen måste bli helt
subjektiv. Här skiljes också, ss. redan
förberedelsevis i ”Stadier”, mellan
”Religiositeten A”, den allmänna etisk-religiösa
ståndpunkten, och ”Religiositeten B”, som uppfattar
tron som en förargelse, Kristi
människoblivan-de som en paradox och den troendes lott som
ett martyrium. Innan denna bok utkom, hade
K. själv fått pröva på ett slags martyrium, i
det att han haft sammanstötningar med P. L.
Möller (se denne) och M. Goldschmidt (se
denne), vilka gjorde honom till föremål för
närgånget hån i skämttidn. ”Corsaren” (se d.o.).
Möjl. har denna händelse påskyndat hans eg.
religiösa förf.-skap. Medan de tidigare,
sammanlagt 18, uppbyggliga talen icke betecknade
något brott med traditionell religiositet, stå K:s
tal och traktater 1847—51 i paradoxens tecken:
”Opbyggelige Taler i forskjellig Aand”,
”Kjær-lighedens Gjerninger”, ”Christelige Taler”,
”Indövelse i Christendom” m.fl. De framhäva
med stigande häftighet och överströmmande
lidelse avståndet mellan ideal och verklighet.
Kristendomen behöver intet försvar, den är
angripande; att sluta sig till den är en farlig
sak, förpliktar till erkännande av det
beståen-des, även kyrkans ovärdighet. Från samma
tid äro ett par teoretiska skrifter: ”Tvende
ethisk-religieuse Smaa-Afhandlinger” (1849),
om en människas rätt att låta döda sig för
sanningens skull samt om begreppen geni
och apostel, och ”Sygdommen til Döden”
(s.å.), en djupsinning och spetsfundig analys
av mänsklig förtvivlan. I ”Til Selvprövelse,
Samtiden anbefalet” (1851) slutar han med en
förmaning till den enskilde att välja
kristendomen el. avvisa den, men i medvetande om
det oerhörda ansvar, som följer med valet. —
K. tyckes genom sina böcker om kristendomens
väsen i början ha kommit till ett slags
tillfrisknande från sin religiösa kris. Men såret
bröt upp igen, säkerligen på gr. av de ledande
statskyrkomännens hållning. Mynster, hans
faders präst, underlät att ta ställning till K:s
förkunnelse. Efter Mynsters död höll H. L.
Martensen (se denne) 6/a 1854 ett liktal, där
han betecknade honom som ”ett av de rätta
sanningsvittnena, ett led i den heliga kedjan”,
och detta kallade K. fram på skådebanan efter
3 års tystnad. Han skrev en indignerad art.,
som han offentliggjorde först 18/i2 i
”Fædre-landet”, kom så i en våldsam polemik med
Martensen och fortsatte därefter med talrika
tidn.-art., först i denna tidn., sedan i
flygskriften ”öieblikket”. I dessa sista hotfulla
och förbittrade skrifter angriper han
statskyrkan och prästerna och hävdar, att
kristendomen ännu icke kommit in i världen. Det är
en döendes förfärliga anatema över det
bestående. — K:s skrifter äro utg. av A. B.
Drach-mann, J. L. Heiberg och H. O. Lange (14 bd,
senaste uppl. 1920—33); hans efterlämnade
papper, som äro en av världslitteraturens
märkligaste självbekännelseskrifter, senast av P. A.
Heiberg och V. Kuhr (1909 ff.). — Litt.: G.
Brändes, ”S. K.” (1877); W. Rudin, ”S. K:s
person och förf.-skap” (1880); H. Höffding,
”S.K. som Filosof” (1892); ”K.-Studier” utg. av
P. A. Heiberg & V. Kuhr (3 bd, 1912—18); P. A.
Heiberg, ”S.K:s religiöse Udvikling” (1925); E.
Geismar, ”S. K.” (2 bd, 1926—28); Fr. Brandt,
”Den unge S. K.” (1929). P.R-w.
Kierman, Gustaf, köpman, politiker (1702
—66). F. i Askersund, borgare i Stockholm
1728, arbetade K. upp
sig till en av stadens
främsta köpmän
genom att utnyttja de
möjligheter, den nya
näringslagstiftningen
erbjöd. Fullmäktig i
borgarståndet vid
riksdagarna 1738—
62, associerade han
sig med den
härskande hattbyråkratien
och blev, djärv och
fördomsfri som han
var, en av de ledande i den klick högre
ämbetsmän och köpmän, som under 1740—50-talen
behärskade landets ekonomi och politik. Jämte
grosshandlare T. Plomgren slöt han 1738 avtal
med franske ambassadören om köp av
majoriteten i borgarståndet, var 1738—65 direktör
i Ostindiska kompaniet, 1739—52 fullmäktig i
Manufakturkontoret, fullmäktig i det 1747
inrättade Järnkontoret, bankofullmäktig 1752—
65; än mer ökades hans möjligheter att
utnyttja näringspolitiken genom hans hemliga
medlemsskap i det på hans initiativ 1747
inrättade s.k. Kiermanska växelkontoret. 1747
handels-, 1758 politiborgmästare i Stockholm,
var K. 1755—56 samt 1760—62 Borgarståndets
talman. K. var Riksbankens störste låntagare.
Då mösspartiet vid omvälvningen 1765 sökte
bryta motståndarnas kapitalmakt, gick räfsten
— 327 —
— 328 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
