Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
expansionstid. Chou-tidens K. hade blott nått
föga s. om Yang-tsi-kiang, och med folken n.ö.,
n. och n.v. om nuv. eg. K. hade det haft föga
beröring, med Västasien ingen alls. Tre
ickekinesiska välden, Tung-hai i nuv. Chökiang,
Min Yüe i Fukien och Nan Yüe med nuv.
Kanton som huvudstad och omfattande även
Ton-king, blevo föremål för kinesiska framstötar
under 2:a årh. och underkuvades slutl. av
kejsar Wu. K:s grannar i n. (Mongoliet,
nordligaste Chili, Shansi och Ordoslandet) voro
Hiung-nu, hunner, som under Mao-tun o. 200
f.Kr. organiserade en stark stat och gjorde
ständiga härjningståg mot K. Sedan de 165
f.Kr. fördrivit Yüe-chi (trol. ett folk med
indo-europeiskt språk och identiskt med de t
ok-ha r e r, som från 128 f.Kr. underlade sig
landet runt Oxus och som under l:a och 2:a årh.
e.Kr. skapade det storartade indo-skytiska
väldet i Iran och n.v. Indien) från deras
hemvist i n.v. nuv. Kansu, fingo de ett starkt
inflytande över de småriken, som funnos längs
nordranden av den Centralasiatiska öknen
(Tarimbäckenet). Sedan de första
Han-kejsarna fört förbittrade och väsentligen
resultatlösa krig mot hunnerna, utsände kejsar Wu
138 f.Kr. legaten Chang Kien för att med de
mot v. fördrivna Yüe-chi sluta förbund mot
hunnerna. Denne gjorde en stor rundtur i
främre Orienten: nuv. Ferghana,
Samarkand-trakten och ända ned till det gamla Baktrien,
återvände efter 12 år och avlade utförlig
rapport om Västerns länder. Detta blev
uppslaget till livliga karavanförbindelser, men även
till stora krig, varmed K. under årh. fick hålla
hunnerna borta från Centralasiens oasstäder
och hålla routerna öppna. Huvudvägarna voro
2: från Loulan (en stad, vars ruiner Hedin
funnit och utgrävt) gick den ena längs
nordkanten av öknen (viktigaste städer med nuv.
namn Turfan, Karashar, Kucha, Aksu,
Kash-gar; därifrån till Ferghana och Samarkand), en
andra längs sydkanten (Cherchen, Keriya,
Khotan, Jarkend; därifrån genom
Pamirpas-sen till Baktrien och Kashmir). Upptakten
var, när Li Kuang-li 102 f.Kr. med 60,000 man
tågade tvärs genom Asien och underkuvade
Ferghana. Lysande fältherrar ss. Wei Tsing,
Huo Kü-ping och Li Ling bröto sedan
hun-nernas övervälde, och K:s överhöghet över
Centralasien tryggades, när Feng Feng-shi år
65 underkuvade Jarkend. År 59 placerade
kejsaren en kinesisk ”beskyddare” i ett starkt
befäst läger nära Kucha, varifrån han
behärskade ”västländernas 36 konungar”.
Hunner-nas makt bröts ytterligare, när en del horder
under khanen Hu-han-sie 51 f.Kr.
underkastade sig K. och slogo sig ned som
hjälptrup
— 371 —
per invid kinesiska muren. Väl blev det några
årtiondens avbrott i K:s centralasiatiska
hegemoni och därmed i handelsförbindelserna
med romerska Orienten under Wang Mangs
usurpation och under Kuang-wu-tis
upprensning efter denna, men fr.o.m. 73 e.Kr.
började Ming-ti återerövringen. Ledare blev den
snillrike generalen och diplomaten Pan Chao,
som nu under 30 år genom list och tapperhet
återuppbyggde väldet i Centralasien. Under
Han-husets förfall under 2:a årh. e.Kr. gick det
småningom åter förlorat. — Genom denna
Han-tidens orientering västerut kom K. även i
besittning av en religion, som skulle komma
att slå djupa rötter: buddismen. En uppgift,
att kejsar Ming-ti på 60-talet e.Kr. skulle
själv ha infört Buddhabilder och heliga
skrifter från indo-skyternas land, är blott en from
legend; men i mitten av 2:a årh. var
buddismens ställning i K. redan stark, betydande
tempel och kloster funnos i huvudstaden
Lo-yang, och de heliga skrifterna översattes
oförtrutet. Främmande buddister i mängd
invandrade, bl.a. indiern Ka^yapa Matanga och den
arsakidiske prinsen från parthernas land An
Shikao. — Vid ö. Han-dynastiens
sammanbrott 221 e.Kr. sprängdes K. i 3 tävlande
riken (San kuo); Wei (Nord-K.), Shu-Han
(Sichuan och kringliggande prov.) och Wu
(Shanghaitrakten). De enades visserligen 265
genom T s i n-dynastien (265—419, familjen
Si-ma), men enheten blev en kort episod. 300—
—400-talen blevo en period av folkvandringar
från n. Asien ned mot K:s gamla
kulturnejder, och det kinesiska kejsarhuset fick redan
317 rymma fältet, lämna hela landet n. om
Yang-tsi-kiang i barbarers våld och taga sitt säte
i nuv. Nanking. Där upprätlhöllos de
äktkine-siska traditionerna, och detta sydkinesiska
välde räknas av kinesiska historici som det enda
legitima. På Tsin-dynastien följde fyra
kortli-vade härskarhus: Förra Sung (huset Liu
420—478), Södra T si (huset Siao 479—
501), Lian g (ett annat hus Siao, 502—556)
och C hen (huset Chen, 557—588). Perioden
265—588 kallas därför Liu Chao, ”de sex
dynastierna”. Medan de äktkinesiska
dynastierna förde en prekär tillvaro i Nanking, var
Nord-K. skådeplatsen för de våldsammaste
om-störtningar. Å ena sidan var det de
hunnerstam-mar, som under Han-tiden fått bosätta sig i de
nordligaste landskapen, särsk. Shansi, som nu
under 300-talet skapade ett stort men kortlivat
välde i Nord-K. Från Manchuriet och n.
Mongoliet kommo vidare tungusiska horder, Sien-pi
(huset Mu-jung) och To-pa, och inrättade sig i
Chili och nordligaste Shansi. Slutl. kunde
tan-gutiska (tibetanska) stammar vid årh:s mitt ul
— 372 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
