Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
tränga både hunner och tunguser och för ett
par årtionden hålla Nord-K. underkuvat.
Brytningstiderna mellan dessa välden markeras av
ett myller av småriken, och vid krigen dem
emellan utrotades hela befolkningar. Slutl., 440,
enades hela Nord-K. under en kraftig
härskarätt, det tungusiska To-pa-huset, som ägde
bestånd fram till 534 och kallades Norra W e
i-dynastien. Det blev denna långt mer än
de konservativa äktkinesiska dynastierna s. om
Yang-tsi-kiang, som uppbar den kulturella
utvecklingen i K. Nord-K., nu ej i händerna på en
konservativ äktkinesisk befolkning, rönte starkt
intryck från det buddistiska Centralasien, med
vilket det alltjämt stod i livlig förbindelse, och
buddiserades hastigt. Framstående buddistiska
helige, ss. Kumarajiva (d. 412), överflyttade till
K., och kinesiska pilgrimer vallfärdade
genom Centralasien till Indien och nedskrevo sina
underbara öden, så t.ex. Fa Hien, som reste
399—414. Ståtliga klippskulpturer vid Yün-kang
i Shansi och Lung-men i Honan vittna om
Wei-periodens buddistiska nit. För
hegemonien över Centralasien fick Wei-huset utkämpa
en ständig kamp med ett folk Jou-jan (av
gamla västerländska förf, kallade avarer), som
under 400- och 500-talen fram till 552 hade
ett välskött rike i Hiung-nus gamla domäner:
Mongoliet och trakterna v. därom. — Från
mitten av 500-talet sprängdes Weiväldet i flera
delar, och det blev möjligt för kinesen Yang
Kien att från 581 till 589 successivt
underlägga sig dessa och att störta Chendynastien i
Syd-K. och ena folket under sin spira, ss.
Wen-ti (590—604) av S u e i-dynastien. Sonen
Yang-ti var en stor despot och en
organisatoriskt och ekonomiskt duglig potentat, men
han förtog sig på stora och olyckliga
härnadståg mot riket Kokurye i n. Korea, och detta
blev orsaken till nya barbaranfall på Nord-K.
Avarernas välde i Mongoliet och Centralasien
hade 552 krossats av Bumin, hövding över
Tuküe (fornturkar), och dennes andre
efterträdare Mu-kan hade sitt säte vid
Orkhonflo-den (i n. Yttre Mongoliet), medan
underhövdingen Istämi behärskade Centralasien och av Iran
länderna n. orq, Oxus, Samarkand, Buchara,
Taschkent, Ferghana. Wen-ti hade visserligen
lyckats söndra turkarna, så att Tardu blev
chef för väst- och Sha-po-lio för östturkarna
ss. två självständiga riken. Men under Yang-tis
nedgångstid svämmade östturkarna in över K.
Detta räddades av den unge guvernören i
Shansi, Li Shi-min, som satte sig i besittning av
huvudstaden Chang-an (Si-an på Shensi-slätten),
uppsatte sin far Li Yüan som kejsare (Kao-tsu
518—626) av T a n g-dynastien (618—906) och
slöt fördrag med turkarna, med vilkas hjälp
han sedan under en femårig kampanj
erövrade hela K. Själv kejsare 627—649 under
namn av Tai-tsung, var han en av K:s mest
lysande härskare. Genom stor härsmakt (o. 1
mill. soldater fördelade över landet)
upprätthöll han sträng ordning, införde en effektiv
förvaltning, anlade ett univ. i Chang-an (mer
än 3,000 internatstudenter), gynnade inhemsk
kinesisk odling och begränsade buddismens
inflytande. Under sonen Kao-tsung (650—683)
föll hela makten i händerna på en av
Tai-Tsungs änkor, som sedan ss. Wu-hou (684—
704) själv besteg tronen och förde en blodig
och hänsynslös men kraftfull och duglig
regering. Efter oroliga övergångsår nådde
Tang-huset under Hüan-tsung, även kallad
Ming-huang (713—755), kulmen av sin makt och
glans. Kejsaren var en lysande företrädare för
kultur och förfining, och hovet i Chang-an, där
målare som Wang Wei och Wu Tao-tsi, skalder
som Li Po och Tu Fu voro hedrade gäster och
där en akad. (Han-lin, ”penselskogen”) av
landets främste lärde samlades, levde i sagolik
prakt och lyx. Men sedan kejsarens dugligaste
män, ministrarna Chang Kiu-ling och eunucken
Kao Li-shi, utträngts av den samvetslöse
äventyraren Li Lin-fu, som helt korrumperade
härskaren, samtidigt som han förstörde
finanserna, kom det 755 till ett väldigt uppror, lett
av An Lu-shan, och kejsaren måste fly och
abdikera. Sonen Su-Tsung (756—762)
lyckades tack vare general Kuo Tsi-i och stora
hjälptrupper från Nord- och Centralasien genom en
åttaårig kampanj återvinna herraväldet. Under
Tai-Tsungs (763—779) och början av Tö-Tsungs
(750—804) regeringar var Kuo Tsi-i den
dominerande personen, som genom en fast, klok
och ärlig regim återvann prestigen åt
dynastien. Under 800-talet slappnade dock
centralregeringens grepp över de militära cheferna ute
i prov., kejsarätten urartade, en oduglig och
korrumperad eunuckkamarilla ledde landets
styrelse, och efter en 30-årig period av stora
uppror avsatte rebellhövdingen Chu Wen den
siste Tang-kejsaren och besteg (907) själv
tronen. — Tang-huset hade tack vare den store
Tai-tsungs (627—649) grundläggande arbete
bragt K. ett par årh. av utomordentlig inre
blomstring och välmåga; utåt var denna period
också K:s andra stormaktstid. Sedan
Tai-tsung genom turkarnas (Tu-küe) hjälp kommit
fast i sadeln, inriktade han sig målmedvetet på
att fråntaga dem hegemonien i Nord- och
Centralasien. Redan 630 besegrade hans främsta
generaler, Li Tsing och Li Shi-tsi, östturkarnas
hövding Hie-li, vilkens välde upplöstes för ett
halvt årh., och under 640-talet tog kejsaren
successivt ö. Tarimbäckenets stater (Turfan,
— 373 — — 374 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
