Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
Musik. I K. har musiken sedan gammalt
varit ansedd, och musikteori var tidigt en högt
utvecklad vetenskap. Med säkerhet vet man
t.ex., att kineserna känt till kvintcirkeln långt
före européerna. Skalorna äro pentatona, och
grundskalan omfattar tonerna f, g, a, c, d, f’;
karakteristiskt är alltså bristen på halva tonsteg
(anhemiton pentatonik); alla övriga modus och
transpositioner äro präglade av denna
egendomlighet. Tonsystemet känner dock till
kro-matik (den kromatiska skalan från f till f’,
omfattande de 12 halvtonerna), men i skalorna
(särsk. i rituell musik) användes icke denna
kromatik, som uteslutande tjänar till att
möjliggöra transpositioner av skalorna. I senare
(världslig) k.m. uppträder likväl också
7-ton-skalan med de halva tonstegen e-f och h-c.
Den tvådelade rytmen är förhärskande med
noggrant framhävande av den ”goda”
(betonade) taktdelen. I motivstrukturen är
analogiprincipen allmän med indelning av de
musikaliska satserna i symmetriska grupper på 2-4-8
etc. takter. Egendomlig för kinesisk (såväl som
för mycken annan östasiatisk) musikutövning
är den utpräglade falsettsången, ofta med nasal
klangfärg, som i förbindelse med det säregna
tonsystemet gör k.m. — som f.ö. spelar en stor
roll inom den kinesiska teatern — främmande
för ett europeiskt öra. Utom en del
slaginstrument äro de i K. särsk. omtyckta
musikinstrumenten: stränginstrumentet kin, vidare
flöjter och oboeliknande instrument samt det
intressanta cheng (olika stämda, oboeliknande, till
en enhet samlade rör, vilka blåsas genom
samma öppning). — Litt.: L. Laloy, ”La musique
chinoise” (1914); G. Soulié de Morant, ”Théatre
et musique mödernes en Chine” (1926);
”Chi-nesische Musik”, utg. av R. Wilhelm (1927). E.A.
Konst. K:s konst har sedan äldsta tider varit
den dominerande i Östasien. Genom landets
isolering i nyare tid har denna konst dock
varit mycket litet känd och är ännu så ofullst.
genomforskad, att en i detaljer tillförlitlig
utvecklingshistoria icke kan uppställas för någon
konstart. På grundval av de resultat, som
uppnåtts genom de senare årens vetenskapligt
ledda grävningar och undersökningar, börja dock
de stora linjerna i en kinesisk konsthistoria att
framträda. Vi ha därigenom lärt känna en
starkt särpräglad konst, som upprepade
gånger i sig upptagit främmande element från de
hellenistiska, persiska och skytiska
kulturcentra och framförallt från Indien men som
ständigt förstått att ombilda dessa element till
likhet med det inhemska kulturarvet. De äldsta
kulturprodukter, vi känna, äro gravfynd, alster
av ett högtstående konsthantverk.
Monumentalgravar, bestående av underjordiska grav-
— 405 —
Artiklar, som icke återfinnas
kamrar, täckta av väldiga, pyramidformade
jordhögar och belägna på trädlösa
höjdsträckningar, uppfördes fr.o.m. Chou-dynastien ända
in i Tang-tid (jfr ovan Historia) men äro
mycket ofullst. undersökta.
Arkitekturen arbetar huvudsaki. i trä;
endast de förnämas gravar, offeraltaren,
fästningsverk, broar o.d. samt en del indiskt
influerade pagoder äro uppförda av beständigare
material, huggsten och tegel. Inga eg. tempel,
palats el. andra bostadshus äro därför
bevarade från tidigare tid än Ming-perioden, men
vi veta av litterära källor, av reliefer och
terra-kottaavbildningar samt av i Japan bevarade,
efter kinesiskt mönster uppförda träbyggnader,
att samma huvudprinciper, som ända in i
senaste tid härskat, gåvo arkitekturen dess
prägel redan under Han-tid. Någon principiell
skillnad har aldrig funnits mellan tempel och
profanbyggnad. Den vanligaste byggnadstypen
är tien, ett rektangulärt envåningshus, vars åt
s vettande långsida bildar fasad. Exteriören
domineras av ett tegeltäckt tak med svängda
linjer, vilande på flera rader träkolonner, som
dela interiören i flera, ibland olika breda skepp.
Inpassade mellan dessa kolonner sitta de
konstruktivt betydelselösa ytter- och innerväggarna.
Byggnaden vilar på en vanl. med balustrad
smyckad stenterrass. Framför tien utbreder sig
en gård med särsk. portbyggnad och omgiven
av gallerier. Vid palats och större tempel
utvidgas denna anläggning, genom att flera gårdar
med omgivande byggnader ordnas längs en n.—
s. axel. Bland övriga hustyper märkas tai, ett
mindre hus på mycket hög stensockel, använt
t.ex. vid befästningar, ting, en öppen paviljong,
pagoden, en sakral tornbyggnad, pai-lou, en
äreport, ofta rest som postumt hederstecken
m.fl. K:s äldsta bevarade träbyggnad är en
pagod vid Ying-chou från 1056 e. Kr. —
Bland stenbyggnaderna märkas främst den
berömda, 4,000 km. långa ”kinesiska muren”
(se d.o. och bild vid art. Chili), en med sten
och tegel armerad och krenelerad jordvall,
förstärkt med torn, vilken anlades o. 200 f.Kr.
och restaurerades sista gång o. 1400 e.Kr.
Liknande murar inhägna alla större städer,
övriga stenbyggnader härma vanl. direkt
träbyggnadernas konstruktion och ornering och ha
alltså endast uppfattats som ersättare för dessa.
Av pagoderna härstammar den äldsta
bevarade från 523 e.Kr. och ett flertal från
Tang-perioden, t.ex. den berömda Ta-yen-ta
från 652. Typerna variera med tid och
material från fyrkantiga, oktogonala och runda til.
indiskt influerade flaskformiga. Eg. stenhus
äro ytterst sällsynta. Det äldsta bevarade är
en liten kvadratisk byggnad, Si-nien-ta, från
— 406 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
