Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
544 e.Kr. Som helhetsomdöme kan man om
den kinesiska arkitekturen säga, att den
strävar efter intim kontakt med naturen och till
sin karaktär är mera målerisk än monumental.
— Om trädgårdskonsten, se
Kinesisk trädgårdsstil.
Skulpturen arbetar i sten, brons och
terrakotta. Redan under Tsin-perioden funnos
enl. litterära belägg kolossalstatyer i brons. De
äldsta bevarade monumentalskulpturerna äro
emellertid de människo- och djurstoder i sten,
som stå parvis uppställda vid de stora
gravarnas s.k. ”andevägar”. Dylika finnas redan vid
Han-periodens gravar och uppträda i allt större
antal ännu under Ming. Han-periodens gravar
smyckades även av flatreliefer med polerade
figurer mot refflad grund, skildrande den
dödes dagliga liv. De mest berömda ha påträffats
i Wu-liang-tsi. I gravarna anträffas även en
mängd statyetter i lera el. brons, föreställande
människor, djur, redskap o.d. De äro oftast
rent hantverksmässiga men stundom av högt
konstnärligt värde. Motiven återges med en
formsäker realism, utan överdrivet
detaljarbete, men med säker blick för helhetsverkan.
Buddismens införande och behovet av
kultsta-tyer bringade skulpturen att blomstra. Man
övertog de indiska typerna men omformade
dem snart i kinesisk anda. Denna buddistiska
konst blomstrade på 600-talet och upplevde en
renässans på 1100- och 1200-talen. Någon
friskulptur finnes knappast bevarad från tidig tid,
men de stora klipprelieferna vid Yün-kang (o.
450—500) (fig. se pl. vid art. B u d d h a) och
Lung-men (o. 500—550) samt en mängd
brons-statyetter fullständiga bilden av en
högtstående konst, som vill avspegla den
försjunken-het i en andlig verklighet, som var tidens
religiösa ideal. Om kinesernas förmåga av
realistisk skildring vittna framförallt hästrelieferna
från Tai-tsungs grav (o. 650 e.Kr.). Under
Tang-perioden inträder en ”barock”, som söker
måleriska effekter i draperibehandling och
rörelser och giver gudabilderna en starkt
mänsklig prägel.
Måleriet arbetar med tusch och
vattenfärg på siden el. papper samt i en sorts al
fresco-liknande teknik. Dess historia kan i
stora drag följas tillbaka till 300-talet. Av fynd
i koreanska gravar veta vi dock, att väggmåleri
existerat under Han-perioden och trol. långt
tidigare. Den förste store mästaren var Ku
Kai-chi (300-talets senare hälft). Inga
originalverk finnas av hans hand, endast gamla,
goda kopior. Han skildrade hovlivet i en
elegant linjestil med sparsamma lokalfärger och
omvänt perspektiv. Interiörerna äro endast
antydda. De ännu bevarade stora
väggmålning
— 407 —
arna i Tun-huang, som härstamma från o. 450,
äro tydligen av provinsiell karaktär. De
framställa världsliga och religiösa scener i en
dekorativ stil med relativt djärva förkortningar.
Under Tang-perioden tilltog koloriten i betydelse,
och samtidigt vek den rena linjestilen för en
mera plastisk figurframställning. De förnämsta
målarna, av vilka trol. inga originalverk äro
bevarade, voro Wu Tao-tsi (o. 720) och Wang
Wei (698—759), kallad det kinesiska
landskaps-måleriets fader. Under Sung-perioden
uppträdde och fulländades en ny riktning, den
impressionistiska, vars huvudmästare var Shi-ko
(900-talet). Med till synes flyktiga och djärva
penseldrag och målerisk helhetsverkan målade han
monokroma figurer och landskap, som endast
återgåvo de summariska formerna i motivet.
Han är en föregångare till den s.k. södra skolan
(Wu), vars karakteristiska landskapsmåleri är
en antydningens konst. Endast det väsentliga
framträder i den ofta dimhöljda naturen, men
bilden bäres av en utomordentligt stark
stämning. Bland dessa mästare märkas Chao
Tai-nien (o. 1080—-1100) Liang Kai (1200-talets
början), Mu Ki (1200-talets slut),
Weng-cheng-ming (1500-talets början) och Wang Shi-min
(1591—1680). Den n. skolan (Che) fortsatte
Tang-periodens koloristiskt rikare,
linjebeto-nade stil med utarbetade detaljer och mera
genremässiga motiv. Dess förnämsta mästare
äro Ma Yüan (o. 1190—1224), Hia Kuei (o.
1180—1230), Sun Chün-tse (o. 1300), Tai
Wen-chin (o. 1450), Wu Wei (1458—1508), Chang Lu
(o. 1480—1520), Kiu Ying (o. 1522—60) samt
Lan Ying (o. 1660). För båda skolorna är en
naturalistisk tendens karakteristisk under
Ming-tid. Tsing-periodens målare kännetecknas
framförallt av teknisk virtuositet. — Färgtrycket
hade redan på 1600-talet en stor period men
har i K. aldrig ansetts som stor konst.
Framförallt 3 grenar av
konsthantverket ha nått en rik utveckling, näml,
brons-gjutningen, porslinstillverkningen och
lackarbetet. De kinesiska bronserna från Chou, Ts’in
och Han höra till de mest utsökta, som något
land skapat. Formerna äro mycket varierande
men alla monumentala och ädla. Reliefdekor,
bestående av entrelacerande band, molnfigurer
(lei iven), drakar och djurmasker (tao tie),
karakterisera de tidiga bronserna men träda
under Han-perioden tillbaka för att helt låta
kärlets form dominera. Endast på lock och
handtag återfinnes djurdekoren som
rundplastik. — Lergodstillverkningen har i K. som
annorstädes gamla anor, men det första eg.
porslinet uppträder under Tang- och fulländas
under Sung-perioden. Efter fabrikationsorterna
benämnas de olika arterna Sung-porslin Ying-
— 408 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
