Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Konst - Litt. - Kinaalkaloider - Kinabark - Kinabarkträd, kinaträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINABARKTRÄD
ching, Ting, Kien och Lung tsüan (det s.k.
”celadonporslinet”). Detta porslin överdrogs
vanl. med en enfärgad glasyr. Under
Ming-pe-rioden tillkom kännedomen om flera dylika i
en rikare färgskala och om över- och
under-glasyrmålningen. Polykromi och rik dekor,
ofta omfattande hela figurscener, blevo
utmärkande för det kinesiska porslin, som i stor
utsträckning exporterades till Europa fr.o.m.
1600-talets slut. Den största fabrikationsorten
var sedan Ming-tid King-tö-chen i Kiangsi —
Lackkonsten blomstrade förnämligast under
Sung-perioden. Man överdrog större och mindre
föremål med lack i olika färger, främst
guldlack, arbetade det som relief el. målade
lackdekor med pensel. Äkta Sung-lacker äro dock
mycket sällsynta. — Litt.: O. Fischer,
”Chine-sische Landschaftsmalerei” (2 Aufl. 1923), ”Die
Kunst Indiens, Chinas und Japans” (1928); O.
Kümmel & E. Grosse, ”Ostasiatisches Gerät”
(1925); G. Munthe, ”östasiens konst” (1925);
O. Sirén, ”La sculpture chinoise” (4 bd, 1925—
26), ”Histoire des arts anciens de la Chine”
(4 bd, 1929—30). G.S.
Litt. (jfr specialavd. ovan): F. v. Richthofen,
”China” (3 bd, 1877—1912); E. Nyström, ”Det
nya K.” (1913); J. G. Andersson, ”Draken och
de främmande djävlarna” (1926); Fr. Otte,
”China. Wirtschaftspolitische Landeskunde”
(1927); G. Wegener, ”China” (1930). J.F.
Kinaalkaloi’der. I kinabark finnes ett stort
antal olika alkaloider, av vilka kinin, c
inko n i n och k i n i d i n äro de viktigaste. De
två förstn. isolerades 1820 av Pelletier och
Ca-ventou, kinidin 1833 av Henry och Delondre.
Kinin, C20H24N2O2+3 H2O, utgöres av bittert
smakande kristaller, vilka äro svårlösliga i
vatten, lättlösliga i alkohol, eter och kloroform.
Smältpunkt 177. Bildar med syror i allm.
väl-kristalliserande salter, vilkas lösningar visa blå
fluorescens. Det mest använda kininsaltet är
kininsulfat (C2QH24N2O2)2(H2SO4 + 8 H2O).
Kinidin är isomert med kinin. G.J.
Kinidin har på senare år fått en viktig
medicinsk användning som medel mot vissa
hjärtarytmier (förmaksflimmer). — Kinin är
ett universellt protoplasmagift, som i svag
koncentration till att börja med stegrar, men vid
längre inverkan el. i starkare koncentration
nedsätter funktionen hos såväl många
mikroorganismer som de högre varelsernas celler
(t.ex. i muskler, hjärta, nervsystem). Särsk.
känsliga för kinin äro malariaplasmodierna,
vilket förhållande ligger till grund för dess
viktigaste medicinska användning, ss. medel mot
malaria (se Frossa). Genom utbyte av
alkyl-grupper i kininmolekylen har man erhållit
ki-ninderivat med stark giftverkan på vissa
bak
— 409 —
teriearter, t.ex. optochin mot pneumokocker,
vuzin och eucupin mot varbakterier. — Kinin
är ett starkt febernedsättande medel. Denna
verkan beror ej, som man förr trodde, på en
allmän giftverkan på de värmealstrande
cellerna, utan vi ha sannolikt här liksom vid övriga
febermedel (se d.o.) att göra med en verkan på
febercentrum i hjärnan. Kinin förstärker
livmoderns kontraktioner, varför det ibland an
vändes mot värksvaghet vid förlossning. På gr
av sin giftverkan på spermatozoerna har det fått
vidsträckt användning som antikonceptionellt
medel. På gr. av sin bittra smak användes det
som bittermedel, amarum. Kinin användes även
vid andra infektionssjukdomar än malaria,
särsk. vid kikhosta och influensa, ävensom
ibland som medel mot nervsmärtor, neuralgier.
Stora doser kinin (> 1 gr.) framkalla lätt
kinin-rus med yrsel, öronsusningar, lomhördhet, ev.
nedsatt synförmåga, huvudvärk, förvirring.
Ännu större doser ge först delirier och kramper,
sedan förlamning av centralnervsystemet och
hjärtat. Dödliga dosen anges till 8—10 gr. Ej
sällan förekomma fall av idiosynkrasi för kinin,
där förgiftningssymtom framkallas av relativt
låga doser. Stundom ser man i dessa fall
hudutslag av varierande typ. J.G.A.
Kinabark, Cortex. cincho’næ, barken av
Cin-cho’na-arter såväl vilda som odlade. Svenska
farmakopén tillåter endast bark från odlade
C.-arter, näml. C. succiru’bra och C. Ledgeria’na.
Drogen utgöres av rörformiga stycken, på
utsidan längdskrynkliga, tvärsprickiga, gråbruna,
här och där beklädda med lavar, på insidan
rödbruna. Den skall innehålla minst 6 °/o
alkaloider. K. inkom i medicinens historia 1630, då
ståthållaren i prov. Loxa i Ecuador, Canizares,
av en indian erhöll k. för botande av feber.
Botemedlet spreds snart, även till Spanien och
Italien, där särsk. jesuiterna verkade för dess
användning, varför k. erhöll namnet
jesuit-pulver. K. innehåller ett 20-tal alkaloider,
fria och bundna vid kinasyra och kinagarvsyra.
Den totala alkaloidhalten växlar från 0,5—18 °/o,
och de viktigaste äro kinin, cinkonin,
cinkonidin och kinidin (se K i n a a
I-kaloider). K. har vidsträckt användning,
dels för framställning av kinasalter, dels i
form av dekokt som stärkande medel och vid
förkylningssjukdomar. — Falsk k., se
Cup-r e a b a r k. J-H.
Kinabarkträd, kinaträd, Cincho’na,
växtsläkte av fam. krappväxter, innefattande ett
40-tal arter med utbredning i Sydamerikas Ander
från Bolivia till Venezuela, där de växa i
bergs-skogarna till 3,000 m. höjd. De äro låga, rikt
förgrenade träd med glatta el. filthåriga,
ständigt gröna blad, rikblommiga klasar, gulvit,
— 410 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
