Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinabarkträd, kinaträd - Kinadroppar - Kinagräs - Kinakommittén - Kinander, Emil - Kinapapper - Kinasilver - Kinaträd - Kinavin - Kinberg, 1. Hjalmar - Kinberg, 2. Olof - Kincardine, The Mearns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINADROPPAR
Avverkning av; kinabark i Nederländska
Ostindien.
rosaröd el. lilafärgad, trattlik och oftast
hår-fransad blomkrona samt kapselfrukt med
talrika, vingade frön. Viktigast för vinnande av
handelns kinabark och kinin äro C. Ledgeria’na
och C. succiru’bra, vilka odlas i stor skala på
Java och i Ostindien, numera även på andra
ställen i Gamla världen, där klimat och
jordmån äro lämpliga. Kinin förekommer också hos
arter av de närstående släktena Remi’jia,
La-denbe’rgia och Exoste’ma. O.Gz.
Kinadroppar, se Kinaalkaloider.
Kinagräs kallas de till Europa exporterade,
ofullst. renade bastfibrerna av ramibusken (se
Boehmeria och Rami). A.V-e.
Kinakommittén stiftades 1919 på initiativ av
överintendent A. Lagrelius för att stödja prof.
J. G. Anderssons samlararbete i Kina. Detta
gällde till en början huvudsaki. växt- och
djurfossil, men genom en rad lyckliga fynd
kom-mo fältarbetena snart att huvudsaki. inriktas
på Kinas fornminnen (se Kina, sp. 365).
Efter Anderssons återkomst till Sverige 1925 tog
K. som sin uppgift att stödja det
forskningsarbete, som Andersson bedriver på den inst.,
som i Stockholm fått härbärgera det hemförda
arkeologiska materialet. Inst. i fråga, som är
inrymd i Handelshögsk:s byggnad och bär
namnet östasiatiska samlingarna, är f.n. ett av
de viktigaste forskningsinst. för asiatisk
arkeologi. Förutom stiftaren bestod K. urspr. av
amiral L. Palander af Vega och prof. Gunnar
Andersson. Efter de bägge senares frånfälle
har kronprins Gustav Adolf åtagit sig
ordf.-skapet och prof. B. Karlgren blivit K:s tredje
medl. — Litt.: J. G. Andersson, ”The origin
and aims of the Museum of Far Eastern
an-tiquities” (i ”The Museum of Far Eastern
anti-quities. Bulletin”, 1, 1929). I.Sll.
Kina’nder, Carl Emil, affärsjurist (1860
—1929), sekreterare i drätselnämnden i
Stockholm 1889—1902, verkställande direktör i
Järnkontoret från 1902, riksgäldsfullmäktig 1904
(ordf. 1916—25), ordf, i styrelsen för
Stockholms högsk. 1921—27. E.K.
Kinapapper, ett särsk. preparerat, gultonat
papper, som vid tryckning av en fotogravyr
lägges mellan plåten och det eg.
planschpapperet. Vid tryckningen pressas k. fast vid detta,
givande dels en tonad bakgrund, dels en
lämplig yta för färgens avsättande på papperet. J.K.
Kinasilver, försilvrat nysilver.
Kinaträd, se Kinabarkträd.
Kinavin, Vinum cincho’næ, utgöres av en
blandning av 10 delar flytande kinaextrakt, 20
delar socker och 70 delar marsalavin.
Användes som allmänt stärkande och
aptitbefordrande medel. K. med järn, Vinum chini’ni
fer-ra’tum, är en lösning av 1 del kininferricitrat
och 20 delar socker i 79 delar marsalavin.
Innehåller 0,12 °/o järn och O,io °/o kinin.
Användes liksom det förra som stärkande och
blodbildande medel. J.H.
Kinberg. 1) Johan Gustaf Hjalmar
K., zoolog, läkare, veterinär (1820—1908), 1844
fil. d:r, 1850 med. d:r i Lund, 1853—56 prosektor
och adjunkt vid Karolinska inst., 1859—88 prof,
vid Veterinärinrättningen (från 1867
Veterinär-inst), var en mångsidig förf., som utom
talrika arbeten över veterinärmedicinska ämnen
utg. bl.a. ”Annulata” (2 h., 1854—58) från
”Eugenies” världsomsegling, i vilken han
deltog som läkare och zoolog. K. var 1875—82
red. för ”Tidskr. för veterinärer och
landthus-hållare”. O.C-n.
2) Olof Vilhelm K., sinnessjukhusläkare,
rättspykiater (f. 23/g 1873). Efter studier i
Uppsala och
Stockholm docent i
psykiatri och rättspsykiatri
vid Karolinska inst.
1909, prof:s namn
1921; överläkare vid
Långbro sjukhus 1908
—27, lärare i
rättspsykiatri vid
Karolinska inst. och
sinnessjuklärare vid
Centralfängelset å
Långholmen sedan 1920
samt överläkare vid
den nyöppnade sinnessjukavd. där,
rättspsykiatriska kliniken, sedan 1932. K., vars arbeten
utmärkas av klarhet och pregnans,
framsynthet och formell fulländning, har i sitt
vetenskapliga förf.-skap och ss. sakkunnig vid
offentliga utredningar framgångsrikt kämpat för
tillvaratagandet av den moderna
rättspsykiatriens intressen inom olika områden av sv.
lagstiftning. Han har utg. ett 70-talet skrifter i
rättspsykiatri och kriminologi, bl.a.
”Brottslighet och sinnessjukdom” (1908) och ”Aktuella
kriminalitetsproblem” (1932). J.B.J.
Kincardine [kipkä’din], The Mearns,
grevskap i mellersta Skottland, vid Nordsjön;
— 411 —
— 412 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
