Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket - Kinesiska svalbon, ätliga svalbon - Kinesisk musik - Kinesisk potatis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINESISKA SVALBON
ras under namnet m a n d a r i n-d i a 1., detta
därför att det bildade nordkinesiska talspråket
är byggt på en av dem, P e k i n g-d i a 1. Längs
K:s sydkust talas en rad dial.: Y ü e-dial.
(Kanton, Hakka etc.), M i n-dial. (Fu-chou, Amoy,
Swatow etc.), W u-dial. (Shanghai, Ningpo,
Wenchou etc.), vilka skilja sig mycket starkt
från varandra och från mandarin-dial.
Olikheterna ligga dock mera i ordens ljuddräkt
än i den grammatiska byggnaden, och de kunna
därför knappast betraktas som olika språk.
Gemensamma drag för alla dial. äro dels m
o-nosyllabismen: alla osammansatta ord
bestå av en stavelse; dels den isolerande
karaktären: i stort sett förekomma ej
böjnings-el. avledningsändelser; de böjningspartiklar,
som finnas, äro ej obligatoriska utan kunna
utelämnas, om sammanhanget blir klart ändå.
Ordens ljuddräkt är ytterst enkel och enformig.
Inga dial. tillåta flera konsonanter ihop
(bortsett från affrikator ss. ts o.d.), i mandarin-dial.
kunna inga ord sluta annat än på vokal, -n, -ng
el. -r (vissa syd-dial. tillåta dessutom -m, -p, -t,
-k). Mandarin-dial. äger inga tonande
explo-sivor b, d, g etc. Detta medför ett långt gående
sammanfallande i uttal av till ursprung och
betydelse alldeles skilda ord (ss. sv. var, vad, led
o.d.). För att förebygga den härav vållade
otydligheten får språket begagna diverse utvägar, ss.
hopkoppling av synonyma ord (t.ex. huan-hi,
”glädjas-fröjdas”, vara glad), förtydligande
klassmärken framför subst. (liang pa tao, ”två
handtag kniv”, två knivar; chö kou tsing,
”denna mun brunn”, denna brunn) o.s.v. Till
sär-hållande av i övrigt likljudande ord bidraga
även starkt de olika ”tonerna” (musikalisk
accent). I Peking t.ex. betyder to" (jämn ton)
”mycket”, to’ (raskt stigande ton) ”snappa
bort”, to* (bruten ton: fallande-stigande)
”klunga” och to’ (fallande ton) ”lat”. Den stora
enkelheten i ljuddräkten har framkommit
genom en stark avslitning av ett tidigare
rikhaltigare ljudsystem. I förkristlig tid funnos rent
av ett antal konsonantförbindelser, t.ex. kl-, gl-,
pl- etc. Språket var emellertid redan i de äldsta
texterna enstavigt och isolerande. Dess
grammatik skilde sig från det nuv. dels genom en
annan uppsättning grammatiska hjälpord, dels
genom kortare form (synonymkomposita m.m.,
som senare framtvingats av ljudsammanfallet,
behövdes då ännu ej), dels självfallet genom
att orden hade en helt annan ljuddräkt än den,
som framkommit genom årtusendens
Ijudskrid-ning. Det fornkinesiska ljudsystemet har först
i våra dagar kunnat vetenskapliget
rekonstrueras; det framgår näml, ej av skriften, som ej
är en analytisk (varje element betecknande)
ljudskrift utan en idéskrift, som har ett helt
tecken för ett helt grundord (osammansatt ord),
ett tecken, som åsyftar ej dess uttal utan dess
betydelse. Denna skrift, som vi äga
dokumenterad från o. 1100 å 1200 f.Kr. (inskrifter på
sköldpaddskal och benbitar; enstaka bronskärls
inskrifter kunna möjl. vara ännu äldre), hade
redan vid denna tid hunnit genomlöpa en
avsevärd principiell utveckling. Jämsides med
enkla bildtecken, t.ex. jen, ”människa” (två
ben), och mu, ”träd”, finna vi redan i
äldsta tid sammansatta tecken, gjorda efter två
skilda principer. Dels finnas sammansättningar,
där båda elementen bidraga att ange betydelsen,
t.ex. hiu, ”vila” (en människa vid, d.v.s.
under ett träd), dels finnas sådana, där av två
element det ena antyder betydelsen, det andra
antyder uttal, t.ex. mu, ”tvätta” (t.v. tre
vattenstänk, betydelseelement, s.k. radikal, t.h.
mu, träd, ljudelement, s.k. fonetikum). Många
enkla bilder ha dessutom kommit att bli
använda i överförd, figurlig bemärkelse, t.ex.
(urspr. en ritning av en man med korslagda
ben), kiao, ”korsa, förknippa, förbindelse”, el.
rentav som ljudlån för likljudande ord, t.ex.
,lai (urspr. ”korn”, en ritning), redan tidigt
lånat för lai, ”komma”. Ovan anförda former
äro moderna normalskriftstecken. Skriften har
emellertid genomlöpt en lång utveckling även
tekniskt. I äldsta tid ristade i trä el. ben, voro
bilderna ganska utförliga och ofta starkt
varierande i utförandet. De normaliserades
någon gång i mitten av Chou-epoken till ta chuan,
”stora stämpelstilen”. Denna var dock alltjämt
mycket omständlig, och o. 200 f.Kr. förenklades
den av ministern Li Si till siao chuan, ”lilla
stämpelstilen”. Redan under Chou-tid hade man
ritat med en i tusch doppad träpinne på trä el.
siden, men nu, o. 200, uppfanns
kamelhårs-penseln, och 100 e.Kr. uppfanns papperet. Detta
modifierade starkt skriftens yttre form, och
man kom fram till den kie shu, ”normalskrift”,
som alltjämt är gällande. Av denna finnas
kursiva förkortningsformer, hing-shu, ”löpande
stil”, och tsao shu, ”grässkrift”, den senare en
våldsamt hopdragen och nyckfull stenografi.
B.K.
Kinesiska svalbon, ätliga svalbon,
benämning på den i Bengaliska vikens
kustområden, i Bortre Indien och på Sundaöarna levande
salanganens (se d.o.) skålformiga,
halvgenomskinliga och av fågelns sega saliv förfärdigade
bon, vilka i Kina anses ss. en läckerhet och
användas till beredning av soppor. H.B-n.
Kinesisk musik, se Kina, musik.
Kinesisk potatis, jamsrot, se Dioscorea.
— 427 — — 428 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
