Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kiselalger, diatoméer, diatomacéer - Kiseldioxid - Kiselev, Paul - Kiselfluorvätesyra - Kiselgalmeja - Kiselgur, Kiseljord - Kiseljärn - Kiselkarbid - Kiselmalakit - Kiselsinter - Kiselskiffer - Kiselsten - Kiselstål - Kiselsvampar - Kiselsyra - Kiselzinkerz - Kisfaludy, 1. Sándor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KISELDIOXID
videt blir mindre än moderindividet, uppstå
efter hand allt mindre och mindre individ.
Den urspr. storleken återställes emellertid
genom auxosporbildning (se Au xo spor),
vilken ofta inträder som följd av en
sammansmältning mellan 2 celler. Efter delningen
skilja sig cellerna el. bli mer el. mindre
sammanhängande och bilda bandlika (Fragila’ria),
trådformiga (Melosi’ra) el. sicksacklika
komplexer (Asterione’lla). I några fall, ss. hos
släktet Biddu’lphia (se d.o.), sker förökningen
genom bildning av ciliebärande
mikrosporer. Stundom bildas vilosporer, varvid en
fastare membran avsätter sig innanför den
kontraherade modercellens urspr. vägg. — K.
innefatta o. 2,000 arter. De förekomma i salt
el. sött vatten, en del även på fuktig jord. De
flesta, till stor del centriska former, finnas i
havet, bildande plankton (se t.ex.
Atlantiska oceanen, sp. 672), och visa då cfta
särsk. byggnadsförhållanden, ss.
svävinrätt-ningar i form av horn- el. vinglika
membranutväxter. Särsk. de planktonbildande k. spela
en stor roll i naturen, emedan de utgöra de
organismer, som bilda urnäringen i havet. En
del k. äro fastsittande medelst slemstjälkar,
som utgå från porer i cellväggen. Några visa
en glidande, genom protoplasmarörelse
förorsakad ställförflyttning. I fossilt tillstånd äro
k. kända ända från kritperioden. Mäktiga
lager av sådana förekomma i vissa tertiära
och alluviala bildningar. Ss. kiselgur, kiseljord,
bergmjöl, diatomégyttja el. diatoméjord (se
d.o.) ha k. erhållit olika teknisk användning
(se Alger, sp. 610). O.Gz.
Kiseldioxid, se K i s e 1.
Kiselev [RiselåT], Paul Dmitrijevitj, greve,
rysk militär (1778—1872), deltog med
utmärkelse i fälttågen 1812—14, åtföljde tsar
Alexander I till kongressen i Wien och blev efter
fredsslutet med Turkiet 1829
militärbefälhavare i Valakiet, i vilken befattning han
kvarstod till 1834. 1833 blev K. general av inf.
och 1838 jordbruksminister; han upphöjdes
till greve 1839 och var 1856—62 ambassadör
i Paris. E.Bz.
Kiselfiuorvätesyra, se K i s e 1.
Kiselgalme’ja, zinkmalm, se G a 1 m e j a.
Kiselgur, Kiseljord, bergmjöl, se
Diatoméjord.
Kiseljärn, se Ferrolegeringar.
KiselkarbUd, se K i s e 1 och K a r b o r u
n-d u m.
Kiselmalaki’t, se K ry so ko 11.
Kiselsinter, miner., geol., är en amorf massa,
vanl. vit, av vattenhaltig kiselsyra, opal,
som bildats genom kemisk utfällning under
inverkan av alger av en varm källas vatten.
stundom utbildad som droppsten och
terrasser. Ex. gejsrarna på Island, källorna i
Yel-lowstone national park i U.S.A. och på Nya
Zeeland. K.A.G.
Kiselskiffer, petrogr., är en tät, skiffrig
bergart, vanl. mörkgrå el. svart, närmast en
varie-tet av kvartsit med inblandning av kol av
organiskt ursprung, mycket hård och osmältbar.
K. förekommer som mindre lager i paleozoiska
skiffrar i Harz, Fichtelgebirge och på andra
ställen i Mellaneuropas bergstrakter; den
begagnas som brynsten. — Svarta, mycket täta
varieteter kallas lydi t, lydisk sten och
användas som probersten vid provning av
legeringar på deras halt av ädla metaller. Jfr
G u 1 d p r o v. K.A.G.
Kiselsten, en benämning, som i dagligt tal
användes dels om flinta, dels om mindre
stenar av hårda bergarter i allm., särsk. rullade
stenar vid stranden av hav el. floder. K.A.G.
Kiselstål, se Specialstål.
Kiselsvampar kallas med ett gemensamt
namn några grupper av svampdjur, vilkas
skelett består av kisel, ofta sammankittat med
horn (spongin) trådar, se S v a m p d j u r. O.C-n.
Kiselsyra, kem., miner., förekommer som
hydrat av kiseldioxiden, men knappast som
föreningar med konstant sammansättning. I
laboratoriet framställes k. genom sönderdelning
av siliciumklorid, SiCL, med vatten el. av
al-kalisilikater (vattenglas) medelst syror. Dessa
ki-selsyrehydrat äro gelatinösa ämnen med
växlande sammansättning. Man har i dem velat se
hydrat av olika syror, ortokiselsyra, Si(OH)4,
(2HoO. SiO2), och metakiselsyra, H2SiO3,
(H2Ö.SiO2). Genom avspaltning av vatten i
olika mängd kunna bildas polykiselsyror av
olika sammansättning (se Silika t). — K.
förekommer som mineral i många olika former:
vattenhaltig opal, vattenfri kvarts i hexagonala
kristaller, kalcedon kristallinisk trådig, den
rom-biska tridymiten (se d.o.), varav en form,
as-manit, är funnen i en meteorit, samt den
reguljärt kristalliserande cristobaliten. K.A.G.
Kiselzinkerz [-ärts], kiselgalmeja, se
Gal-meja.
Kisfaludy [ki’ffalodj]. 1) Såndor
(Alexander) K., ungersk diktare (1772—1844), tjänade
först vid livgardet i Wien och blev därefter i
kriget mot Frankrike tillfångatagen i
Lombar-diet 1796. Under fångenskapen gjorde K. de
första utkasten till ”Himfy szerelmei” (2 bd,
1801—07; ”Himfys kärleksöden”), den
diktcykel, som sedermera gjorde honom berömd. K.
skrev även några patriotiska dramer, som dock
föga beaktades. Däremot vunno hans
”Berättelser från den ungerska forntiden”, en
skildring av den ungerska adelns hjältedåd i
— 467 — — 468 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
