Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLIMAT
vecklas mycket olika på olika platser av
jorden. Bäst utvecklat är det i Medelhavsområdet.
Här liksom på kontinenternas västkuster i
allm. karakteriseras det av heta, klara somrar
och övervägande vinterregn. Medelhavet är ett
varmt innanhav, som med sina n. randländer
avgränsas mot n. av bergskedjor, vilka vanl.
skydda detta område mot inströmmande kall
luft. Här utbildas därför ett karakteristiskt
subtropiskt bälte, som ingenstädes på andra
delar av jorden har så stor utbredning.
Vänd-kretsmaximum, som ligger i närheten av
Azorerna och ofta ändrar sin utbredning, ligger
i medeltal under sommaren med sitt centrum
vid 35° n.br. men under vintern vid 30°.
Under sommaren märkes en n.-s. gradient mellan
Azorerna och Madeira, men under vintern
övergår den till s.-n. Då Nordafrika under
sommaren dessutom starkt uppvärmes, under det
att märkvärdigt nog centrum av minimet icke
flyttas från Sudan, där det ligger under vintern,
uppstår en sådan tryckfördelning, att det ända
från 45° n.br. uppstår n.v.—n. vindar, som mot
s. övergå i passaderna. Dessa n. vindar kallas
ofta etesier (se d.o.), varav detta bälte stundom
kallas subtropiska etesiebältet.
Detta förklarar de torra, varma somrarna inom
dessa områden. Under vintern blir på gr. av
fastlandens starkare avkylning Medelhavet en
kolossal värmehärd, varöver barometerminima
uppstå. Fördelningen av dessa minima beror på
fördelningen av de från n. utskjutande
landtungorna. Minima medföra regn från s.-s.v.
på n. sidan av Medelhavet och från n. på
Afrikas kuster. Redan i maj börjar sommarstadiet
utvecklas, ehuru hettan icke förr än i juli blir
besvärande. I okt. inträder småningom
vintertillståndet. Detta övergångsstadium
karakteriseras i de ö. länderna av s.ö. vindar, som
medföra en obehaglig och tryckande värme. Särsk.
väl kunna dessa väderleksförändringar följas i
Italien på gr. av dess ringa utsträckning i s.v.-ö.
riktning. Härigenom utbildas ingen starkt
kontinental k.-typ i detta land som t.ex. i
Spanien. Av betydelse är även, att vinterregnet
mot n. först övergår i maximalt regn vid
dag-jämningstiderna för att längst i n. (Cannes,
Nizza o.s.v.) övergå i sommarregn.
B-, C- o c h F-faktorerna. Betydelsen av
jordytans beskaffenhet framgår bäst av de oerhört
stora k.-skillnader, som förefinnas mellan det
inre av de stora kontinenterna och orter vid
haven på samma breddgrad. Man talar därför
om maritimt (havs-, kust-) och
kontinentalt (fastlands-) k. Skillnaden mellan dessa
k.-typer kan förklaras rent fysikaliskt.
Uppvärmningen av en plats beror på huru mycket
underlaget kan uppvärmas vid tillförsel av en bestämd
— 537 —
värmemängd. De viktigaste faktorerna härvid
äro: underlagets spec. värme, dess
värmeledningsförmåga, genomträngningsförmåga för
solstrålningen. Dessutom kan en del av det
tillförda värmet användas till fördunstning av
underlaget. Vattnets spec. värme är ovanligt
stort, större än den fasta jordskorpans, dess
ledningsförmåga för värme är stor på gr. av den
rörlighet, varigenom värmet sprides över en
större volym, än som är fallet med den fasta
jordskorpan, vilkens ledningsförmåga är av
molekylär natur. Vidare användes en del av
det tillförda värmet till avdunstning. Därav
följer, att vattnet behöver en mycket större
värmemängd för att uppvärmas till samma
temp. som den fasta jordskorpan. Om en plats
ligger vid havet och en annan i det inre av en
kontinent på samma breddgrad, tillföras dessa,
om fuktighetshalten i luften är densamma, lika
stora värmemängder. Därav följer, att den
senare platsen uppvärmes starkare än den förra.
Motsatsen äger rum under vintern, då
avkyl-ningen genom utstrålningen beror på samma
faktorer som uppvärmningen. Den kontinentalt
belägna orten blir starkare avkyld än den
maritimt belägna platsen. Därtill kommer, att
in- och utstrålningen genom den större
molnigheten vid haven el. större sjöar blir mindre
än i det inre av kontinenterna med deras
mindre molnighet. Resultatet av detta blir, att
maritimt belägna orter erhålla ett sådant klimat,
att skillnaden mellan vinter och sommar blir
liten men att denna skillnad växer med
avståndet från havet. Dess grundväsentliga
olikheter giva upphov till viktiga
cirkulationsområden, t.ex. monsunerna i Indien och
Australien samt land- och sjövindar vid alla
kuster. Avkylningen över Sibirien under
vintern giver upphov till högtryck, vilkas
verkningar i medeltal för cirkulationen kunna
spåras ända till Australien, alltså till det s.
halvklotet.
D-i a k t o r n. Ortens läge i förhållande till
bergen har redan belysts genom skildringen av
det subtropiska k. Viktigt är även, att berg,
som ligga i vägen för luftströmmar, tvinga dessa
i höjden, varigenom de avkylas och regn
bildas. Så erhållas på v. sidan av den
Skandinaviska halvön mycket större nederbördsmängder
än på östsidan.
E-i a k t o r n. Med höjden över havet sjunker
temp. med i medeltal 0,5° pr 100 m.
Solstrålningen tilltager, spec. de violetta strålarna.
Därav kurorternas förläggning till högt belägna
fjäll. Insolationens ökning blir så stark, att
man under sommaren i Alperna kan gå ytterst
tunt klädd även vid köldgrader. Under vintern
däremot avkylas dalarna, så att temp. på top-
— 538 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
