Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knutby - Knut den helige - Knut den store - Knut Eriksson - Knutginst, hårginst - Knuth, ätt - Knut Holmgersson - Knut Jonsson - Knut Lavard - Knut Långe - Knut Magnussen - Knut Mickelsson, Mäster Knut - Knutpiska - Knut Porse - Knutsgille - Knuts gåvobrev - Knutskrift - Knutsson, Knut - Knutsson, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUTSSON
därav 132,72 land; 1,399 inv. (1932; 11 inv. pr
kvkm.); 25,48 kvkm. åker (1927; 19,2 °/o av
landarealen), 89,35 kvkm. skogsmark. Egendomar:
Björkö, Gavel och Vällnora, som ägas av
Gimo-österby bruks a.-b., samt Burvik och Såtter,
som lyda under Hargs bruk. — Kyrkan, av
gråsten, trol. från 1200-talets slut med tegelvalv
(och 2 skepp) från 1400-talet, har intressanta
vägg-valvmålningar i äldre och senare gotik
samt talrika bildverk m.m. till stor del från
medeltiden; den restaurerades 1926. — Pastorat:
K. och Faringe, Näringhundra kontrakt,
Ärkestiftet. G.N.;E.W.
Knut den helige, se Knut, Danmark 3).
Knut den store, se Knut, Danmark 1).
Knut Eriksson, se Knut, Sverige 1).
Knutginst, hårginst, växtart, se
Ginstsläktet.
Knuth [knot], dansk adelsätt, urspr. från
Mecklenburg, där den kan påvisas vid
1200-talets mitt, på 1600-talet inkommen till
Danmark; en grevlig gren innehade 1714—1919
grevskapet Knuthenborg på Lolland. C.
Knut Holmgersson, se Knut, Sverige 2).
Knut Jonsson, svensk storman (1300-talets
förra hälft), nämnes 1305 ss. medl. av rådet.
1310 lagman i Östergötland, blev han 1311
Birger Magnussons drots men ersattes o. 1316 av
J. v. Brunkow. Under det stora upproret mot
Birger 1318 synes K. ha tillhört dennes
anhängare men sedermera övergått till de
upproriska. Från 1322 till mitten av 1330-talet
var han ånyo drots och framträder jämte
marsken Matts Kettilmundsson ss. den ledande
kraften i Magnus Erikssons förmyndarregering.
Han återgick från 1333 (el. 1334) till sin
ställning ss. lagman i Östergötland, användes dock
av Magnus vid vissa tillfällen samt nämnes ss.
avliden i ett brev från okt. 1347. H.Bg.
Knut Lavard, se Knut, Danmark 6).
Knut Långe, se Knut, Sverige 2).
Knut Magnussen, se Knut, Danmark 4).
Knut Mickelsson, kallad Mäster Knut,
prelat och upprorsledare (d. 1527), var o. 1520
domprost i Västerås; då Gustav Vasa 1523
tvingade Västeråskapitlet, som till biskop valt
Peder Sunnanväder, att upphäva valet,
uppträdde K. till den sistn:s förmån och blev till
straff själv avsatt av kungen. På hösten 1524
begåvo sig Sunnanväder och K. till n.
Da-larne och igångsatte den oppositionsrörelse,
som är känd som första dalupproret (se d.o.).
Efter upprorets misslyckande flydde K. till
Norge, fick mot lejdebrev infinna sig till en
herredag i Stockholm 1526, dömdes till döden
och avrättades febr. 1527. C.
Knutpiska (ry. knut, av fnord. knütr, knut),
av läderremmar flätad piska, använd i
tsar
— 669 —
tidens Ryssland vid exekverande av
kropps-straff å förbrytare, under Nikolaj I (1845)
ersatt med den tresvansade plef, vilken
avskaffades av Alexander II (1863). [C.]
Knut Porse, halländsk storman (d. 1330),
nämnes första gången i samband med
upproret mot Birger Magnusson efter Nyköpings
gästabud 1317; han bidrog verksamt till de
upproriskas seger genom att 1318 överrumpla
konung Birgers danska hjälptrupper i
Östergötland. K. var 1321 hövitsman på
Varbergs-hus och hade stort inflytande på Magnus
Erikssons moder, hertiginnan Ingeborg; de förde en
djärv politik bakom de svenska och norska
förmyndarregeringarnas rygg, åsyftande en
ockupation av Skåne. Trots mecklenburgsk
hjälp gingo K:s planer om intet 1322 genom
det svenska rådets motstånd; vid en
uppgörelse i Skara 1326 miste Ingeborg och K. allt
inflytande i Sverige och Norge. K. fann nu ett
lämpligt verksamhetsfält för sin energi och
företagsamhet i det då svaga Danmark, där han
1326 av Kristofer II erhöll s. Halland, Samsö
och besittningar i Skåne och på Själland ss.
hertigdöme. Följ, år ingick han giftermål med
Ingeborg, med vilken han hade sönerna Knut
och Håkon (döda 1350). Under skickligt
utnyttjande av konjunkturerna lyckades han
1329 förvärva även Estland och intog en
mäktig, halvt oberoende ställning men avled redan
1330. — Litt.: P. v. Möller, ”Bidrag till
Halllands historia”, 1 (1874). H.Bg.
Knutsgille, se Gille, sp. 319—20.
Knuts gåvobrev, Nordens äldsta kända diplom,
dock endast i avskrifter, daterat 1085; genom
brevet skänkte Knut den helige till Lunds
domkyrka stora jordegendomar och en viss
skattefrihet. K.g. har livligt kommenterats i
forskningen. En uppfattning, att det skulle vara en
förfalskning från 1140-talet, är ej hållbar. B.
Knutskrift, se Q u i p u.
Knutsson, Knut Peter, biblioteksman och
slavist (f. 5/s 1897), docent i slaviska språk
vid Lunds univ. 1926—29, l:e bibliotekarie
vid Stockholms stadsbibl. sedan 1929, har utg.
ӆber die sog. zweite Palatalisierung in den
slavischen Sprachen” (doktorsavh. 1926) samt
lämnat bidrag till studiet av de germanska
lånorden i slaviskan. Agr.
Knutsson, Johan, svensk-finländsk
konstnär (1816—98), blev elev av M. Körner i Lund
och utförde bl.a. två bekanta blad från stadens
stortorg, kom sedan till Finland och blev
rit-mästare vid Borgå gymnasium, där han
avbildade sin kamrat Runeberg; ritade de flesta
bladen till planschverket ”Finland framställt i
teckningar” (1845—52) samt utförde även
landskapsbilder i olja, dels från Skåne (Akademiska
— 670 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
