Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koch, Lauge - Kochanowski, Jan - Kochen, Johan Henrik von - Kochenill - Kocher, Theodor - Koch-Grünberg, Theodor - Kochhafe, David - Kochi - Kochinhöns - Kochinkina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOCHINKINA
tat. Han är red. för kartverket ”North
Green-land” och har dessutom utg. åtskilliga
specialvetenskapliga arbeten samt en mera populär
exp.-skildring ”Nord om Grönland” (1925).
A.Ahn.
Kochanowski [kåj;anå’sr<i], Jan, polsk förf.
(1530—84), sitt lands berömdaste
renässansskald. Efter resor och studier i Italien och
Frankrike återvände K. vid sin moders
från-fälle till hemlandet, där han som arv mottog
hälften av ett stort jordagods. 1564—68 var
K. sekreterare hos
konung Sigismund
August, lämnade 1570
hovet och vistades
sedan mestadels på
sitt gods, dock
stående i nära
förbindelse med Stefan
Batho-ry och Jan
Zamoy-ski. K. skrev utmärkt
vers både på latin
och polska, hans
produktion är
synnerligen mångsidig. Ett
ståtligt verk är K:s polska parafras över
Psal-taren (1579), och hans rent personliga poesi
har även tagit sig mäktiga uttryck bl.a. i en
rad gripande sorgekväden (”Trèny”, 1580).
Även politisk satir (”Satyr”, 1564) och munter
tillfällighetsdiktning (”Fraszki”, 1584) ägnade
han sig åt. K:s efterbildning av forngrekiska
skådespel, ”De grekiska sändebudens
avfärdande” (1577), har haft betydelse för
uppkomsten av polsk teaterlitteratur men saknar
som helhet dramatiskt liv. Agr.
Kochen [kå’kan], Johan Henrik von,
1731 friherre, ämbetsman (1681—1758),
anställdes efter studier i Uppsala och i utlandet 1705
som e.o. kanslist i fältkansliet och åtföljde
sedermera Karl XII ända till dennes död, från
1714 som sekreterare vid utrikesexp. 1709
sändes K. med brev från konungen till den fångne
Piper, i kalabaliken 1713 blev han fången men
snart åter utlöst; efter Karls hemkomst till
Sverige förefaller K. ha fungerat som hans
förtrogne sekreterare. Under frihetstiden spelade
K., som 1720 blev kansliråd och 1727
statssekreterare och hovkansler, en betydande roll
och var 1734 påtänkt till lantmarskalk, vilket
han dock avböjde. Han stod Arvid Horn
synnerligen nära och påstods rent av leda denne
men indrogs också i hans fall och avskedades
1739. Vid riksdagarna 1742/43 och 1746/47 tog
K. livlig del i mössornas rådslag men
framträder sedermera ej vidare i politiken. Den av
K. i Turkiet förde kanslidagboken är utg. i
”Karolinska krigares dagböcker”, 4 (1908). P.S.
Kocheni’ll, se K o s c h e n i 11.
Kocher [kå’zor], Emil T h e o d o r,
schweizisk kirurg (1841—1917). K. blev redan 1872,
delvis genom
ingripande från
studenternas sida, utnämnd till
prof, i kirurgi i Bern.
Denna befattning
lämnade han 1911. K.
var betydande både
som praktisk kirurg
och som veten.
skapsman. Hans
förnämsta arbeten gälla
studiet av
skottskador, hjärnskador och
kirurgiska
infektio
ner. För sina strumaforskningar erhöll K.
1909 Nobelpriset i medicin. N.Lbg.
Koch-Grünberg [kåz -bärk], T h e o d o r,
tysk etnograf och forskningsresande (1872—
1924), prof, i Freiburg 1913, chef för
Lindenmuseum, Stuttgart, 1915. K. har företagit flera
märkliga och resultatrika forskningsfärder i
Sydamerika (n.v. Brasilien, Guayana,
Venezuela). 1924 deltog han i Hamilton-Rice-exp. till
Orinocos källområde men avled i malaria.
Bland hans arbeten märkas saml. av indianska
sagor, skrifter om hällristningar, kannibalism
o.a. samt de stora verken ”Zwei Jahre unter
den Indianern” (2 bd, 1909—10) och ”Vom
Roroima zum Orinoco” (5 bd, 1916—28). G.B-r.
Kochhhafe [kå’zhäfa], David, tysk teolog,
se D. C h y t r æ u s.
Kochi, huvudstad i ken K., Japan, nära
sydkusten av Shikoku; 96,988 inv. (1931). Borg
från 1500-talet, nu bibi, över hamnen Urato
utföres papper och sötpotatis. M.P.
Kochinhöns, se Höns 2).
Kochinkina, fra. Cochinchine, den sydligaste
kolonien i Franska Indokina (se karta vid
Bortre Indien); 65,478 kvkm.; 4,484,000
inv. (1930). Huvudstad Saigon (122,000 inv.).
K. omfattar den yttre delen av Mekongs delta,
Camauhalvön s. därom, de s.v. sluttningarna
av det annamitiska berglandet och ögruppen
Poulo Condore. Klimatet är hett och osunt (se
Franska Indokina). Större delen av
befolkningen bor omkr. Mekongs båda
huvudarmar och Saigon-flodens nedre lopp.
Folktätheten är i dessa distrikt 100—250 pr kvkm.
Däremot har den stora Camauhalvön, som
nästan helt intages av kärr och periodvis
översvämmad skogsmark, mindre än 50 inv. pr
kvkm. Dess starkt salthaltiga mark kan icke
odlas, innan den dränerats och tvättats.
Befolkningen består huvudsaki. av annamiter,
khmerer, som flerstädes undanträngts av de
— 697 —
— 698 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
