Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kołomyja - Kolon (skiljetecken) - Kolon (tarm) - Kolon - Kolonat - Koloni - Kolonialpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLON
knut, har textil- och kemisk industri samt
betydande handel med lantbruksprodukter. O.P.
Kolon (grek., lem, led, sedan led i en
satsperiod och slutl. skiljetecken mellan dessa
delar av periodbyggnaden). 1) Språkv.,
skiljetecken (:), som särsk. brukas efter
anförings-ord omedelbart före en direkt anföringssats och
framför en uppräkning el. förklaring av något
föregående. Tecknet : upptogs först av
romarna; hos grekerna var k. liktydigt med vårt
semikolon, och blott den övre av de båda
punkterna utsattes. Jfr Skiljetecken. 2) Metr.,
rytmisk sats (grek, pus sy’nthetos),
innehållande flera än 2 enkla versfötter. Efter antalet
versfötter benämnes k. tripodi, tetrapodi o.s.v.
E.H.;W.N
Kolon, se Tjocktarm.
Kolo’n, se K o 1 o n a t.
Kolona’t (lat. colona’tus, till colo’nus, bonde,
förpaktare, kolo’n, och co’lere, odla). 1) I
forntidens Rom det beroendeförhållande, vari
småbrukare, särsk. under kejsartiden, stodo till
stora jordägare. Minskad tillgång på ofri
arbetskraft tvang de sistn. att utlämna jord i små
parceller åt fria förpaktare (colo’ni), som mot
avgäld och dagsverken drevo jordbruk på egen
risk. Fattiga och hänsynslöst utnyttjade av
storgodsägarna, råkade kolonerna efter hand i
ett ekonomiskt betryck, som prisgav dem ål
egendomsherrarnas godtycke. Då staten därtill
gjorde godsområdena till förvaltningsområden
och godsägarna till lokala överhetspersoner
med skyldighet att åt staten uppbära skatt av
sina underhavande och bland dem utskriva
rekryter, blev det till slut nödvändigt att, till
förhindrande av kolonernas rymning, genom
lag förvandla dem till vid torvan bundna
livegna och sålunda skapa ett samfundstillstånd,
innebärande begynnelsen till medeltidens
feodalväsen. — Litt.: C. Lundberg, ”Ståndens
ärftlighet i det romerska världsriket” (1913). H.Sj.
2) K. kallas nyodlingar, som uppstått genom
att på kronoparker i Norrland och Dalarne
odlingsbar mark upplåtits till kolonister. K.
uppläts först mot arrende under 15 år, med
rätt för kolonisten att inköpa k. efter 10 år.
Kolonisationsverksamheten leddes urspr. av
Statens kolonisationsnämnd, efter 1925 av
särsk. kolonisationsnämnder för varje län utom
för Kopparbergs län, där Domänstyrelsen
fungerar som nämnd. Även i Gävleborgs län torde
nämnden snart upphöra. K. är av två
huvudtyper, större å c:a 15 har odlingsmark och
mindre å c:a 5 har. De förhoppningar, som
knötos till denna kolonisationsverksamhet, ha
icke infriats. Trots upprepat stöd från
Statens sida ha innehavarna mötts av svårigheter,
och upplåtelse av k. har numera upphört. 1930
— 775 —
funnos 431 k., därav 204 i Norrbottens och
176 i Västerbottens län. Kostnaderna för
Staten hade t.o.m. budgetåret 1929/30 uppgått till
över 6,5 mill. kr. Jfr Egnahem, sp. 22—23.
T.E-r.
Koloni’ (lat. colonVa, till colo’nus, odlare,
lantbrukare). 1) Under antikens äldre skeden
benämning på de nybyggarsamhällen och
handelsfaktorier, som greker och fenicier
grundade runt Medelhavet och som än stodo i
av-hängighetsförhållande till moderlandet, än
stodo självständiga gent emot detta; under
romartiden framförallt benämning på de
jordbrukssamhällen, som inom romarriket grundades för
försörjning av uttjänta soldater. I nyare tid
har beteckningen k. alltmer kommit att betyda
ett område, som tillhör en viss stat men icke
står i territoriellt sammanhang med dennas
centrala område och vars invånare ej äga med
huvudlandets invånare jämställda politiska
rättigheter; därjämte användes ordet om diverse
nygrundläggningar — t.ex. jordbruks-k. — och
sammanslutningar el. bosättningar av ett lands
invånare i främmande städer och länder —
t.ex. svenska k. i Minnesota —, samt ytterligare
i talrika olika sammanhang. B.
2) Zool., djurkoloni, se Djurstockar och
Samhällsbildande djur.
Kolonialpolitik, den del av en stats politik,
som riktar sig på beäittningstagande och
förvaltning av koloniala områden. Då ändamålet
med kolonier, bortsett från militär- och
straffkolonier, huvudsaki. varit av ekonomisk el.
socialpolitisk art (det senare gäller
utvandrings-kolonier), har k. alltid hängt samman med de
rådande tendenserna i staternas ekonomiska
politik. Trots att alltid stor olikhet funnits
mellan samtida typer av kolonial administration,
kan dock k:s utveckling med hänsyn till
förhärskande principer sammanfattas i 3
huvudperioder. Under den första perioden, från
1400-talets slut till 1800-talets början, var k., ett
viktigt led i den merkantilistiska politiken,
behärskad av starkt protektionistiska och
mono-polistiska tendenser. Kolonierna skulle förse
moderlandet med dyrbara råvaror och s.k.
kolonialvaror samt vara avsättningsområden för
moderlandets industri; på gr. härav
motverkades uppkomsten av förädlingsindustrier i
kolonierna. Koloniernas handel begränsades i
regel till moderlandet; stora slutna
kolonialsystem uppstodo härigenom, t.ex. det engelska
genom navigationsakten, det franska 1670. Även
inom dessa inskränktes kolonialhandeln till
förmån för begränsade företagargrupper genom
privilegierade handelskompanier (se d.o.),
privilegierade hamnar, konvojsystem o.s.v. De
engelska och spanska amerikanska koloniernas
— 776 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
