Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolonnapparat - Kolonnbro, körbro - Kolonnett - Kolonnordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLONNORDNING
Kolonnapparat,
seDestillationsappa-rater.
Kolonnbro, numera k ö r b r o, en av
tillfällig materiel utförd, 3 m. bred militär bro, som
tillåter överförande av fältart. och
trängkolon-ner. A.W.G.
Kolonne’tt, byggn., är en mindre och
smalare kolonn. K. upptogs hos de österländska
folken och i den muhammedanska konsten. I
den gammalkristna konsten i Syrien och även
i Europa blev k. en yttre prydnad, t.ex. å
kyrkornas absider (se Arka tur). Som
valvstöd förekommer k., ofta ställd å en kragsten
el. konsol, särsk. i den s.k. övergångsstilen från
romansk stil till gotik. Fönstren få också en
indelning genom en el. flera k., vilka stundom
kopplas. Balustrader bäras ofta av k., som
under barocken utsvälla till ”dockor”. E.W.
Kolonnordning, byggn., det system, enl. vilket
kolonnen och av den beroende byggnadsdelar
utbildats i antik (företrädesvis grekisk och
romersk) och antikiserande byggnadskonst (se
d.o., sp. 463—65, Grekisk konst, sp. 813—
14, samt Kolonn). Äldst är den doriska
stilen. Kolonnerna ställas på en upphöjd, jämn
stenplatå, stylobat. Därpå resa sig kolonnerna,
som i nämnda stil icke ha baser. Det lika
avståndet är strängt genomfört, och grekerna nå
fulländade måttsförhållanden, som ge intryck
av full jämvikt mellan det bärande och det
burna, kolonner och bjälkverk. Kapitälet
samlar kolonnens styrka och mottager bjälkverkets
tyngd. Detta indelas i arkitrav och fris.
Däröver utskjuter gesimsen, som krönes av en
rännlist, sima. Den doriska kolonnen är vanl.
mera massiv än de yngre arterna. Den
vackraste proportionen (enstylos) anses den
kolonnad ge, där kolonnernas avstånd är = 4%
gånger deras diam, nedtill. Kolonnskaftet
upplivas av 16—20 kannelyrer, som mötas i skarp
kant, överst liksom sammandrages skaftet av
ringformiga band, annuli. Så vidtager kapitälet
med vulst (kudde, korg, se E c h i n u s) och
platta (se Abakus). Vulsten prydes vanl. av
en målad bladlist, kymation (se d.o., det
doriska kymatiet består av ovala, nedåt
tillspetsade blad). Abakus kan prydas av en
mean-derdekoration. Frisen består av triglyfer —
under vilka nedhänga små plattor med tappar,
s.k. droppar — och metoper. De förra, prydda
av (två hela och två halva) räfflor, utmärkte
urspr. bjälkhuvudena i träkonstruktionen.
Me-toperna, fyllande plattor mellan triglyferna.
prydas av figurframställningar. Ä gesimsen resa sig
hörnblad. Det lågsluttande sadeltaket har å
gavlarna stundom figurala dekorationer,
akro-terier.
— 781 —
Den j o n i s k a stilen utvecklas (i Mindre
Asien) parallellt med den doriska men
bibehåller sig längre än denna och representerar
både genom sin måttfullhet och sin elegans den
grekiska arkitekturens höjdpunkt. Kolonnen
står på en bas, bestående av en fyrkantig platta
(plint) och en mer el. mindre rikt genom
hål-kälar indelad vulst, slutande överst i en större
ring. Den ”a 11 i s k-j o n i s k a” basen, som
sedermera blev den mest brukade, består av två
genom kraftig hålkäl skilda, rundade led, det
nedre skjutande utanför det övre. Skaftet är
i allm. högre än i den doriska stilen; dess
kannelyrer (20 å 24) mötas icke i skarp kant.
Halsen markeras ofta av en pärlstav (astragal).
Ä kapitälet får dynan (echinus) en särsk.
utbildning: på ett rundat led, ofta prytt av
jo-niskt kymation (äggstav), svälla de övre
sidorna ut med snäckformiga vindlingar,
volu-ter (å hörnkolonnen bildas fyra sådana
snäckor). Den jämförelsevis tunna plattan (abakus)
prydes ofta av s.k. lesbiskt kymation, vilket
även förekommer på längre listverk.
Arkitraven är merendels indelad i tre bjälklager
(epis-tylion). Frisen prydes stundom av
sammanhängande reliefframställningar; den kan också
inskränkas till en rad ”tandsnitt”, varöver
gesimsen utskjuter.
Den korintiska stilen, som utvecklade
sig under 300-talet och sedermera blev den mest
omtyckta, avviker från den joniska huvudsaki.
genom kapitälet. Detta bildas liksom av en rund
korg, omgiven av bladkransar. Den nedersta
av dessa är vanl. enkel och bestående av ovalt
tillspetsade skärmblad. Det övre bladverket
bygger på motiv från akantusrankan (se A k a
n-t u s). Ur den översta bladkransen uppskjuta
(vanl. åtta) i spetsen inrullade stjälkar, som
mötas två och två; de inre paren krönas av en
rosett el. palmett. De yttre paren mötas i
hörnen, där de bilda små voluter. Detta
bladsystem, som bibehöll sig även under medeltiden,
blev på mångfaldigt sätt varierat.
Den romerske förf. Vitruvius, vars
framställning följdes under renässans och barock
(Ser-lio, Palladio m.fl.), lägger till de tre grekiska
ordningarna två andra, den tuskiska
(etruskiska) och den romerska. Den tuskiska
k. liknar den doriska men har enklare och
kantigare former samt en bas, ofta bestående av
en vulst mellan två plattor. Den romerska
k. utmärkes genom det s.k. kompositkapitälet,
som utgör en förening av det joniska och det
korintiska. Hos romarna bortföll vanl.
kanne-leringen; så i den tuskiska ordningen och ofta
även i de övriga; stundom sträcker den sig blott
till en tredjedel av skaftet. Kolonnen ställes
gärna på en hög plint. Avståndet mellan
kolon
— 782 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
