Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommitté - Kommittent - Kommitterade för tryckfrihetens vård - Kommod - Kommondor - Kommun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMITTENT
kortare funktionstiden. Jfr även
Sakkunniga. I Norge är k. (komité) benämning på
motsvarigheten till de sv. riksdagsutskotten.
Jfr Committee. — Litt.: E. Thyselius,
”Förteckning öfver komitébetänkanden” (2 bd, 1896
och 1904; för åren 1809—1903); G. Hesslén,
”Det sv. k.-väsendet intill 1905” (1927). Th.
Kommitte’nt (av lat. commi’ttere, anförtro),
uppdragsgivare, särsk. i
kommissionsförhållan-det (se Kommission 2); även väljare.
Kommitterade för tryckfrihetens vård, se
Tryckfrihetskommitterade.
Kommo’d (lat. co’mmodus, passande,
bekväm, till modus, mått), som adj.: bekväm,
maklig; som subst. (förkortning av äldre natt-,
sängkommod-, jfr ty. Kommode, byrå): lågt
golvskåp för toalettporslin o.d., eg.:
bekväm-lighetsskåp.
Kommondor, hundras, se Hundar, sp. 460.
Kommu’n (ytterst till lat. commu’nis,
gemensam), underavd. av en stat med uppgift
att mer el. mindre självständigt vårda sina
gemensamma angelägenheter och fylla de
statliga funktioner, som åläggas densamma, samt
med viss beskattningsrätt i anslutning härtill.
Man skiljer mellan primärkommuner,
d.v.s. lands- och stats-k. i vanlig mening, och
k. av högre ordning, t.ex. läns-k. och
kommunalförbund i Sverige, ”kretsar” och
provinser i Preussen, grevskap i England. I vissa
länder finnes jämte den borgerliga k. en
kyrklig k. el. församling. I länder, där
de-centralisation (se d.o.) är rådande, intaga k. en
i allm. ganska självständig ställning gentemot
staten; motsatsen är förhållandet i länder med
centraliserad förvaltning. England plägar sedan
gammalt anföras ss. ex. på ett land med
utvecklad kommunal självstyrelse, medan
Frankrike anföres ss. typen för en stat med
centralisation av förvaltningen. I båda dessa
länder och i flera andra, som tillhöra samma
typer, har emellertid i senare tid en viss
tendens gjort sig gällande att modifiera hittills
rådande system: i England har statens kontroll
över k. steg för steg skärpts, i Frankrike har
särsk. efter världskriget tvärtom k:s
självbestämmanderätt ökats. Det fascistiska systemet
i Italien med dess starka centralisering av
makten har medfört, att den kommunala
självstyrelsen där starkt tillbakaträngts, varigenom en
ny typ av kommunalstyrelse uppstått. I de
flesta länder ha lands- och s t a d sk o m m
u-n e r olika organisationsformer. Den moderna
utvecklingen har emellertid mångenstädes lett
till större likformighet dem emellan; i
Frankrike ha de sedan länge med undantag för
Paris och några få andra städer väsentligen varit
stöpta i samma form, ett förhållande, som
— 815 —
gärna möter i länder med centralisation. Ett
annat iögonfallande drag i nutidens
kommunala liv är den ökade samverkan mellan
skilda k. för lösandet av gemensamma
uppgifter, där man ej för att nå samma syfte
sammanslår mindre k. till större el. överflyttar
vissa förvaltningsgrenar från primär-k. till k.
av högre ordning, ss. nyligen skett i England.
Ang. särsk. stads-k:s omfattande
affärsverksamhet i våra dagar se Kommunalis
e-r i n g. Beträffande kommunalväsendet i
utlandet se rubrikerna Historia och Förvaltning
under resp, länder.
I Sverige var det landskapet och häradet,
som urspr. voro ramen kring den kommunala
självstyrelsen. Den kyrkliga enhet, som
utgjordes av socknen el. församlingen, fick ett organ
i sockenstämman, som bl.a. utsåg kyrkovärdar
och s.k. sexmän. Redan tidigt kommo
sockenstämmorna att handlägga även ärenden av
världslig art, och under storhetstiden fingo
häradstingen rent av konkurrenter i
sockenstämmorna beträffande handläggning av borgerliga
förvaltningsärenden på landsbygden. I
städerna spelade även dessa stämmor en roll, men
stads-k. fick tidigt sin spec. organisation för
borgerlig självstyrelse, varvid särsk. från
slutet av 1200-talet tyska mönster spelade in.
Magnus Erikssons allmänna stadslag från
mitten av 1300-talet blev av betydelse för
städernas organisation långt fram i tiden.
Borgmästare och rådmän framstodo redan under
medeltiden ss. borgerskapets förtroendemän.
Den allmänna rådstugan trängdes från Gustav
II Adolfs tid rätt mycket tillbaka av ”stadens
äldste” el. ”borgerskapets äldste” (se d.o.), en
representation med rötter i medeltiden men
närmare utformad i 1619 års stadga om
städernas organisation. — Under frihetstiden blev
självstyrelsen i städerna mera utvecklad och på
olika sätt garanterad av statsmakterna. En
tendens från borgerskapets sida att hävda sin
ställning gentemot magistraten, på vars
sammansättning det dock hade stort inflytande, är
märkbar särsk. mot slutet av perioden. På
landsbygden övertogos alltfler kommunala
uppgifter av socknarna; särsk. blev fattigvården
uttryckligt erkänd som en sockenangelägenhet.
Rösträtt tillkom på landet fastighetsägare, i
städerna burskapsägande borgare. Den
röst-grund, som tillämpades vid prästval och
riks-dagsmannaval, fick betydelse även för
röstningen vid kommunala val. En graderad
röstskala tillämpades vank, men för olika ärenden
brukades ofta olika röstgrunder inom en och
samma stad el. s:n.
Under det nuv. statsskickets tid har stor
uppmärksamhet ägnats åt den kommunala
lag
— 816 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
