Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Konstantin I, denstore (Flavius Valerius Constantinus, romersk kejsare) - 2. Konstantin II (Flavius Claudius Constantinus, romersk kejsare) - 3. Konstantin III (romersk kejsare) - 1. Konstantin Pavlovitj (rysk storfurste) - 2. Konstantin Nikolajevitj (rysk storfurste) - Konstantinopel - Konstantinopolitanum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTINOPOLITANUM
fattningen och förvaltningen ha säkerligen
varit betydande, men forskningen kan icke
särskilja, vad som här varit Diocletianus’ el. K:s
verk; den senantika författningen benämnes
traditionellt med bådas namn. Kejsarens
personliga helgd underströks; den påbörjade
skilsmässan mellan militär och civil förvaltning
bringades till avslutning, och prætorianprefekten
skildes från all befattning med hären. I dennas
organisation genomfördes stora reformer. Det
gamla prætoriangardet upplöstes, och i stället
skapades ett nytt, mestadels ur barbariska folk
rekryterat kejserligt garde. Hjälptrupperna och
fälthären förstärktes på gränstruppernas
bekostnad, vilket innebar ett påtagligt gynnande
av germanerna inom hären, i vars spets ställdes
en el. två härmästare. — Ehuru icke eg.
lycklig i sin finanspolitik, har K. dock även inom
det ekonomiska livet fått sitt namn knutet till
ett storverk, skapandet av ett livsdugligt mynt
(so’lidus, se d.o.), varigenom den långvariga
penningkris, som skakat det romerska
samhället i grund, övervanns. — Den mest
betydelsefulla förändringen under K:s regering är dock
den nya ställning, K. gav åt kristendomen.
Tidigare hade denna religion utsatts för
förföljelse av den romerska staten. K. intog emot
densamma en välvillig hållning och kunde
därför alltid i sin politik påräkna de kristnas stöd.
Dessa ha honom mer än någon annan att tacka
för den definitiva segern över den romerska
hedendomen. I vad mån K:s ställning till de
kristna varit motiverad av politiska el. religiösa
skäl är omtvistat; säkert är, att han själv först
kort innan sin död mottog dopet och att han
aldrig lät leda sig av kyrkans män utan i
stället själv förmådde leda dem. Vid kyrkomötet
i Nicæa 325 spelade han en dominerande roll.
— Genom att understödja kristendomen, österns
religion, har K. befäst den ö. rikshalvans
supre-mati inom romarriket. Även på andra områden
har hans politik gått i denna riktning. Sitt
synligaste uttryck får den i grundandet av en
ny huvudstad i Konstantinopel. I få ord kan
betydelsen av hans gärning karakteriseras ss.
den ”att stödd på västerns militära kraft bringa
östern till statslig och andlig supremati” (M.
P. Nilsson). — Litt.: J. Burckhardt, ”Die Zeit
Constantins des Grossen” (4 Aufl. 1924); O.
Seeck, ”Geschichte des Untergangs der antiken
Welt”, 1—4 (1895—1911); E. Schwartz, ”Kaiser
K. und die christliche Kirche” (1913); M. P.
Nilsson, ”Den romerska kejsartiden” (2 bd,
1921). B.
2) K. II, eg. F 1 a v i u s C 1 a u d i u s C o
n-s t a n tinus, den föregåendes son, kejsare
(317—340), utnämndes som späd till cæsar-,
redan som barn fick han Gallien ss. riksdel
och deltog i fälttåg mot germaner och
sarma-ter. Vid riksdelningen efter faderns död erhöll
han Gallien, Britannien och Spanien; han
utövade förmyndarskap över brodern Constans.
När denne skakat av sig detta, krävde K. av
honom Italien och Afrika. Detta avslogs, K.
inföll i Italien men blev i grund slagen vid
Aquileja och stupade själv i slaget. B.
3) K. III, kejsare (d. 411). K. utropades,
ehuru endast simpel soldat, vid germanfolkens
infall i Gallien 407 av trupperna i det då
isolerade Britannien till kejsare. Sina trupper
förde han över till Gallien, införlivade det och
Spanien med sitt välde samt tillfogade
germanerna ett svårt nederlag. Besegrad av
Hono-rius’ fältherrar, avdagatogs K. 411. Hans son
Constans, som även utropades till kejsare, föll
redan 410 i strid med Maximus (se denne). B.
Ryssland. — 1) K. Pavlovitj, storfurste
(1779—1831), 2:e son till Paul I, uppfostrades
under överinseende av farmodern Katarina II.
K:s 1796 ingångna äktenskap med Juliana av
Sachsen-Koburg blev olyckligt och upplöstes.
Han var sin fader uppriktigt tillgiven; efter
dennes mord kom han sällan till Petersburg.
K. deltog i Napoleonkrigen, blev 1815 polska
arméns överbefälhavare och 1820 vicekonung
i Polen; s.å. lät han viga sig vid den polska
grevinnan Johanna Grudzinska. 1822 avsade
han sig tronföljden till förmån för den yngre
brodern Nikolaj genom en urkund, som
förblev hemlig till kejsar Alexander I:s död 1825.
Den förvirring, som inträdde i samband med
tronskiftet, möjliggjorde decemberrevolten s.å.
(se D e k a b r i s t e r). I Warszawa lät K.
uppföra flera vackra byggnader men gjorde
sig hatad som den reaktionära ryska politikens
främsta redskap. Vid det polska upprorets
utbrott 1830 måste han skyndsamt fly. Liksom
fadern despotisk och obalanserad, ansågs K.
sista tiden icke tillräknelig. P.Dfy.
2) K. Nikolajevitj, storfurste (1827—92),
Nikolaj I:s 2:e son, gick den sjömilitära banan,
blev storamiral och hade under Krimkriget i
uppgift att skydda östersjöhamnarna. K. var
mycket berest och intresserad av
statsangelägenheter; i yngre dagar ansågs han reaktionär men
slöt sig sedan till de liberala och verkade för
livegenskapens avskaffande. 1862—63 var han
ståthållare i Polen. Misstänkt av Alexander III
för revolutionära sympatier, var han 1881—83
förvisad från Ryssland. P.Dhl.
östromerska riket, se ovan
Bysantinska riket.
Konstantino’pel, se Istanbul.
Konstantinopolita’num, se N i c æ n o k o
n-stantinopolitanska trosbekännelsen.
— 945 — — 946 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
