Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstantin I (konung i Grekland) - 1. Konstantin I, denstore (Flavius Valerius Constantinus, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTIN
honom (mars 1915) falla och regerade med ett
kabinett Gunaris. Vid valen i juni s.å. segrade
venizelisterna, Venizelos bildade åter regering i
aug. och tillät landsättningen av franska och
engelska trupper i Saloniki; Greklands inträde
i ententen ansågs avgjort. I oktober korsade
K. dessa planer genom att avskeda Venizelos,
som efterträddes av ministärerna Zaimis och
Skuludis. Nya val i dec. utföllo till K:s fördel.
Under tiden hade den grekiska krigsmakten
mobiliserats; då den nu ej kom till användning,
krävde ententen dess demobilisering och stödde
sitt krav med en partiell blockad av kusten,
och i sept. 1916 bildade venizelisterna en
revo-lutionsregering i Saloniki. En ny ministär
Zaimis demobiliserade krigsmakten; då ententen
emellertid fordrade utlämning av en del av
artilleriet (dec. s.å.), landsattes trupper i Aten,
och en entente-blockad framkallade verklig nöd
i Grekland. K. överlämnade då 12/e 1917 till
representanten för Greklands garantimakter,
England, Frankrike och Ryssland, en
tronavsägelse till förmån för sin näst äldste son
Alexander; han bosatte sig i Schweiz efter Alexanders
död i okt. 1920. K:s anhängare vunno vid
riksdagsvalen i nov. s.å. 2/s av platserna, och en
folkomröstning uttalade sig för hans
återinsättande, vilket skedde 10/i2 s.å. Ententemakterna
vägrade erkänna honom och vägrade Grekland
allt stöd mot turkarna. Kriget mot Kemal i
Mindre Asien fick ett olyckligt förlopp; efter
Smyrnas fall 8/» 1922 fruktade man, att
turkarna skulle erövra Trakien. Militären revolterade,
och 27/» s.å. måste K. abdikera för andra
gången. Han dog i Palermo 1923. P.Dhl.
Romerska riket (jfr ovan Bysantinska
riket). — 1) K. I, den s t o r e, eg. Flavius
Valerius Constantinus, kejsare (o.
280—337), son till
Constantinus I i en
utomäktenskaplig
förbindelse. K. fick
sin militära
utbildning i östern, där
han tjänstgjorde till
306, då han for till
Gallien; vid faderns
död s.å. utropades
han av trupperna till
kejsare och erkändes
av Galerius ss.
cæ-sar över Constantius’
riksdel, Gallien och Britannien. Den närmast
följ, tiden var K. sysselsatt med fälttåg mot
kringboende germanska grannfolk. I övriga
delar av riket hade emellertid Diocletianus’
författning endast kort tid överlevat sin
upphovsmans avgång; tvistigheter mellan de olika
kej
sarna och deras ättlingar hade utbrutit, och j
dessa inblandades K., när den avgångne
kejsaren Maximianus åter grep efter kejsarkronan
och fördenskull sökte allians med K., som nu
på Maximianus’ tillbud antog titeln augustus
och ingick ett långt tidigare beslutat äktenskap
med dennes dotter Fausta. Maximianus var
emellertid en föga pålitlig bundsförvant; när
han emot K. uppviglade dennes egna trupper,
utbröt mellan dem ett krig, i vilket K. avgick
med segern. Efter några års lugn utbröto 311
ånyo oroligheter; närmast förestod krig mellan
K. och Italiens kejsare Maxentius. Sedan K.
ingått allians med den i östern regerande
Lici-nius, tågade han över Alperna, tillfogade sin
fiende ett kännbart nederlag vid Verona och
vann den avgörande drabbningen vid Pons
Mil-vius 312. Maxentius omkom, och Rom öppnade
sina portar för segraren. Så var K. ensam
härskare i västern; när följ, år Licinius’ ende
med-kejsare i östern dog, återstodo av kejsarna
allenast K. och Licinius. Av dem var K. på gr.
av österns ekonomiska och kulturella
supre-mati den underlägsne; trots detta vann han i ett
krig mot Licinius några framgångar, som
resulterade i att denne till K. avträdde Illyrien,
varefter åter fred inträdde. Denna blev icke
långvarig. En obetydlig konflikt blev 323 anledning
till det avgörande kriget mellan de två
konkurrenterna om världsherraväldet. K. segrade
s.å. i två drabbningar vid Adrianopel och
Chry-sopolis; för Licinius återstod intet annat än
att på nåd och onåd giva sig till segraren, som
lovade skänka honom livet men efter ett år lät
döda honom — möjl. på gr. av ett
upprorsför-sök. K., nu ensam herre över det romerska
riket, förde en utpräglat fredlig politik,
avbruten endast av krig mot germanska
grann-stammar, som oroade gränserna. Mot slutet av
sin regering rustade han för ett krig mot
perserna, men fälttåget mot dem omintetgjordes
av hans död 337.
Vid sidan av Diocletianus — i mångt och
mycket K:s konträra motsats — framstår K.
ss. senantikens främste härskargestalt. I vissa
avseenden fullföljde och utbyggde han sin store
föregångares verk, men stundom slog han in
på andra, ibland helt motsatta vägar. Mera
realistisk i sin politik än Diocletianus, ådagalade
K. icke samma tro på lagstiftningens allmakt
som denne, och han satte icke sin lit till
abstrakta och teoretiskt sköna schemata. K.
begagnade sig av utvecklingen, där Diocletianus
sökt leda den; K. skapade av förhållandena —
sådana de voro — det bästa möjliga, där
Diocletianus sökt omskapa dem. — K:s
verksamhet har satt spår efter sig å de flesta av
samhällslivets områden. Hans ingripanden på
för
— 943 —
— 944 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
