Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konststilar - Konstsömnad - Konstteori - Konsttryckspapper - Konstull - Konstvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTSÖMNAD
varför man talar om italiensk
renässans som en särsk. k., likaså fransk,
nederländsk, tysk. I Sverige benämnes
motsvarande k. Va sas t il (se d.o.). I s.
Skandinavien utvecklas den
baltiskt-nederländs-ka stilen ss. en karakteristisk nyans (i
Danmark kallad Kristian I V:s stil).
Liknande blir förhållandet under barocken (se
d.o.). Frankrike kommer nu att bli ledande,
och stilutvecklingen där blir betydelsefull för
stora delar av Europa (se Ludvig XIV:s
stil, Ludvig X V:s stil och Rokoko
samt Ludvig X V I:s stil). Den
gustavianska stilen (se d.o.) är en sv.
motsvarighet först till Ludvig XV:s och så till
Ludvig XVI:s. Den klassicerande riktningen
efter renässansen får sin avslutning i en
utpräglad nyklassicism, den s.k. e m p i r e s t
i-1 e n, i Sverige K a r 1-J o h a n s-s t i 1 e n,
utlöpande i vad tyskarna benämna b i e d e
r-m e i e r s t i 1 (se d.o.). 1800-talets utveckling
är f.ö. till stor del stillös; man upptar på ett
konstlat sätt äldre tiders k. och får ingen
framgång med nya stilförsök. Dessa gjordes
särsk. vid 1800-talets slut på konstindustriens
och ornamentikens område (se
Jugendstil). Järn- och glaskonstruktionen medförde
emellertid också i arkitekturen nya uppslag,
som under 1900-talet lett till ”den
konstruktiva stile n”, där allt avgöres av
ändamålsenligheten; dess ytterlighet har blivit vad
man i Sverige kallar funktionalismen
(se d.o.), där de enkla, strama linjerna härska
och ornamentiken är bannlyst. Även om denna
sista stilriktnings betydelse icke får
överskattas, utgör den tvivelsutan ett karakteristiskt
uttryck för tiden och dess av teknik och
saklighet präglade kultur. — Litt.: E. Wrangel,
”K.” (1905, ny uppl. 1927); Chr. Jensen & E.
Romdahl, ”Stilarternes Historie” (1912); Anna
Stina Cornell, ”Stilarna i arkitektur och
möbler” (1932). E.W.
Konstsömnad, se Broderi.
Konstteori, se Konstvetenskap.
Konsttryckspapper, ett med bariumsulfat,
kaolin med lim, kasein el. stärkelse som
bind-medel ytbehandlat finpapper, som användes för
dyrbarare, vanl. illustrerade tryckalster. C.-A.N.
Konstull, av ylle- el. halvyllelump och avfall
berett och oftast för styrkans skull med riktig
ull el. andra textilämnen uppblandat material,
som spinnes till garn, varav tillverkas
billigare, tjocka och gärna varma, men ej slitstarka
tyger till beklädnadsändamål. Bäst är s h o
d-d y, däri yllet är minst bearbetat förut
(upprepat stickgarn, avfall av finare garner och
tyger), medan i mungo ingår valkad
helylle
lump och i extraktull el. alpacka
halvyllelump. L
Konstvetenskap är vetenskapen om konsten,
dess ursprung, arter och utveckling, dess
teoretiska och praktiska sida, d.v.s.
konstforskningen i hela dess omfattning. Till k. hör
konstteorien, den filosofiska betraktelsen
av konsten jämte den psykologiska
undersökningen av konstens intryck och verkan; vidare
forskningen om den primitiva konsten, dels
hos naturfolken, dels hos kulturfolken på de
första stadierna; k. arbetar här med material
från etnografien och arkeologien. Viktiga
områden av k. äro ytterligare undersökningarna
av de olika konstarternas material och teknik,
konstverkets sammansättning och olika delar,
den inre och yttre kompositionen och
formgivningen, motiv och ämne (föremål, sujet) samt
tidigare framställningar därav; hit hör den s.k.
deskriptiva metoden jämte den stilkritiska och
jämförande analysen. Det största fältet är den
eg. konsthistorien, forskningen om de
olika konsternas och konststilarnas
framträdande och utveckling samt konstnärernas
biografier med hänsyn särsk. till deras
förutsättningar och inriktning, föreställningsvärld och
sätt att arbeta. Till en fullst.
konstvetenskaplig metod hör slutl. även syntesen, den
sammanfattande kvalitetssynpunkten,
värdeomdömet och inställningen i konstutvecklingen. —
Begynnelsen till k. kan spåras i antiken i
beskrivningar och annotationer hos Pausanias,
Plinius m.fl. Medeltiden bragte k. icke mycket
högre. Först under (den senare) renässansen
började man samla konsthistoriska uppgifter,
mestadels i form av konstnärsbiografier
(Vasari, van Mander, Houbraken, Sandrart etc.).
Vid 1700-talets mitt började den teoretiska
konstbetraktelsen taga fastare former (se E
s-t e t i k, sp. 222 ff.), och den har särsk. från
1800-talets senare del och även från detta årh.
fått en mångsidig utbildning, framförallt
genom psykologiska undersökningar och även
genom etnografiska. Konsthistorien i eg.
mening är ss. särsk. disciplin ett barn av
1800-talets förra del, romantikens tidsålder. I
Sverige har den, efter sammanfattande försök av
L. Hammarsköld m.fl. samt konstarkeologiska
beskrivningar av C. G. Brunius och
arkivundersökningar av C. Eichhorn, först från 1800-talets
slut fått ett större uppsving; under 1900-talet
ha professurer i k. (”konsthistoria med
konstteori”) inrättats vid statsuniv. och Göteborgs
högsk. samt Stockholms högsk. (två stycken
genom donationer, den ena härstammande från
1800-talets slut). F.n. utgivas 2 tidskr. på
området: ”Tidskr. för k.” från 1916 och
”Konsthistorisk tidskr.” från 1932. — Litt.: H. Tietze,
— 971 —
— 972 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
