Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontraktsprost - Kontraktur - Kontramandera - Kontraminering - Kontramutter - Kontraoktav - Kontrapositionsförhållande - Kontrapost - Kontrapunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTRAKTUR
beten. K. kan av biskopen förordnas att
förrätta visitation, installation och invigning.
A.M-n.
Kontraktu’r, med., misställning i en led,
förande till inskränkning i dennas rörlighet och
orsakad av sjukliga förändringar i omgivningen
av el. inne i själva leden. En viss grad av
rörelseförmåga kvarstår alltid vid k. Fullst.
ledstyvhet (se d.o.) benämnes a n k y 1 o s. K. kan
uppstå genom ärrbildningar i huden (t.ex. efter
brännskador), genom skrumpningsprocesser i
senor och muskler samt i ledkapseln. Vissa
nervsjukdomar med förlamningar kunna även
förorsaka k. N.Lbg.
Kontramande’ra, återkalla en befallning el.
order el. beställning; giva återbud.
Kontramine’ring. 1) Krigsv., utförandet av
de underjordiska gångar, minvägar, och de
minsprängningar, varmed en försvarande vid
minkrig (se d.o.) förstör en anfallandes
minvägar och därigenom försvårar dennes
minanfall. A.W.G.
2) Sjökrigsv., anbringandet av en
sprängladdning inom el. i omedelbar närhet av ett minfält
för att efter laddningens antändning på
elektrisk väg bringa närliggande minor till explosion
i syfte att oskadliggöra dem. H.S-k.
Kontramutter, mutter, som användes som
låsmutter på en bult- el. rörförbindning;
skruvas ovanpå den inre muttern el. nippeln. Dess
uppgift är att öka friktionen i gängorna
mellan mutter och bult och därigenom förhindra
förbindningen att lossna. K. är oftast tunnare
är en vanlig mutter. Se F i 11 i n g s. v.S.
Kontraokta’v, mus., det tonomfång inom hela
tonsystemet, som sträcker sig från det djupt i
basen belägna kontra-c upp till närmast följ. h.
K. begränsas upptill av stora oktaven och
nedtill av subkontraoktaven. På pianot är k. den
djupaste, i sin helhet förekommande oktavm;
av subkontraoktaven bruka på pianot endast
ett par toner förekomma. K:s toner betecknas
med Cv Dr, Er o.s.v. N.B.
Kontrapositionsförhållande (till lat. contra,
emot, och posi’tio, ställning) kallas i den
klassiska logiken (se d.o.) förhållandet mellan två
kategoriska omdömen U och V, om a) U är
ja-kande och V nekande el. omvänt, och om b)
U:s subjekt är V:s predikat och V:s subjekt är
negationen av U:s predikat. Så t.ex. stå
omdömena U = ”Alla S äro P” och V = ”Intet
icke-P är S” i k. till varandra. Av U:s sanning
följer omedelbart V:s sanning, och denna
slutsats kallas enkontrapositi o n s s 1 u
t-s a t s. Om det genom en sådan slutsats
härledda omdömet icke har samma kvantitet som
det givna omdömet, säges k. mellan de två
omdömena vara begränsat, näml, om U = ”Intet
— 991 —
S är P” och V = ”Några icke-P äro S”
(contra-posi’tio per a’ccidens). J.J.
Kontrapo’st (av ital. contraposto,
motställ-ning) är i den bildande konsten, särsk. i
skulpturen, ett viktigt kompositionsmedel för att
uttrycka livfullheten och består däruti att inom
människokroppen motsittande delar, särsk.
extremiteterna, få olika ställning i rytmisk
balans. Problemet om t.ex. kroppstyngdens
vilande på ett ben sysselsatte redan den antika
bildhuggarkonsten. I nyare tiden har k.
upptagits särsk. av Michelangelo och barocktidens
mästare, vilka ofta arbetade med s.k. kiasm
(se d.o.), som också kan användas på konstens
område, d.v.s. en motsatt rörelse av korsvis
korresponderande kroppsdelar, ss. t.ex.
Michel-angelos ”Natten” och (i måleri) den Erytreiska
sibyllan. E.W.
Kontrapunkt (jfr mlat. punctus contra
punc-tum, där punctus betyder not), betecknade
urspr. konsten att sätta en enkel notmelodi till
en given melodi (så att satsen blev tvåstämmig)
i samma rytm som denna men har senare
övergått till att beteckna all sammanställning i
fler-stämmig sats av självständiga melodier, icke
blott till tvåstämmighet och icke blott i ”jämn
rytm” (”not mot not”). K. betecknar f.ö. både
själva den musikaliska sats, som behandlats
efter denna teknik, och läran om denna teknik.
Karakteristiskt för k. är stämmornas
(melodiernas) starka oberoende, melodiskt och rytmiskt;
i den kontrapunktiska satsen är allt anlagt på
denna oavhängighetsprincip (i motsats till den
homofona satsen, där stämmornas
sammansmältning till ackord är det väsentliga). Det
urspr. sättet att till en given melodi (cantus
firmus) komponera en notmelodi användes
ännu i dag i k.-läran, vilken är ett led i varje
musikers kompositionsutbildning och tjänar till
att göra hans stämföring smidig. Undervisning
gives i att skriva tvåstämmig, trestämmig,
fyr-stämmig k., och skarp skillnad göres mellan
de olika ”arter”, som framkomma, allteftersom
stämmorna följas åt i samma (”jämna”)
notvärden el. i ”ojämna” notvärden, t.ex. två noter
i den kontrapunkterande stämman mot en i
cantus firmus, fyra noter mot en, synkoper och
blandade notvärden mot en (l:a, 2:a, 3:e, 4:e
och 5:e artens k.). I den enkla k. behålla
stämmorna alltid sin plats; den dubbla k.
är inrättad så, att stämmorna kunna ombytas,
varvid den stämma, som urspr. var överstämma,
genom att flyttas en oktav ned blir
understämma, el. den stämma, som urspr. var
understämma, flyttas en oktav upp. Den dubbla k. kan
också förekomma i deciman el. duodeciman
etc. i st. f. i oktaven. K.-tekniken användes i
all imitation och i de slags satser, som bygga
— 992 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
