Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koptiska språket och litteraturen - Koptisk konst - Kopula - Kopulation - Kopulativ - Kopulera - Kopulering - Kor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOR
medeltiden (1100—1200-talen) utdöda; den
bo-hairiska dial. däremot fortlevde möjl. ända in
på 1600-talet ss. levande språk och är ännu
sedan årh. tillbaka på gr. av patriarkatets
belägenhet inom förutvarande bohairiskt
språkområde kopternas kyrkospråk. K.s. har stor
betydelse för den egyptiska språkhistorien,
framförallt ss. den enda fas i den egyptiska
språkutvecklingen, som i skrift uttrycker
vokalisa-tionen. — Den koptiska skriften är
härledd ur den grekiska med tillägg av 7
tecken ur det demotiska alfabetet. — Den
koptiska litteraturen är till övervägande
del kristlig; av icke-religiös litteratur föreligger
endast ytterst obetydligt. De äldsta
litteraturalstren (bibelövers., homilier, den gnostiska
’ Pistis Sofia”) föreligga på achmimisk dial.,
men denna överflyglades på 500-talet av den
på sahidisk dial. avfattade litteraturen, bland
vars alster arkimandriten Schenutes
predikningar och brev intaga främsta platsen. Den
sahidiska dial. utdog trol. senast på 1200-talet;
all senare koptisk litteratur är avfattad på
bo-hairisk dial., vars äldsta alster härröra från
800-talet. I och med koptiskans undanträngande
av arabiskan uppstod en rik koptisk litteratur
på arabiska, bland vars företrädare märkas
krönikören Severus från Ashmunain,
översättaren Kyril ibn Laklak och grammatikern Ibn
Assal. — Litt.: W. Stern, ”Koptische
Grammatik” (1880); G. Steindorff, ”Koptische
Grammatik” (2 Aufl. 1904); W. E. Crum, ”Coptic
dictionary”, 1 (1929); I. Leipoldt, ”Koptische
Litteratur” (i ”Die Litteraturen des Ostens”,
1907). C.F.
Koptisk konst betecknar den kristna, särsk.
den gammalkristna konsten i Egypten. Den
kristna kulturen utvecklade sig tidigt i
Egypten, och dess konst blev en av den
gammalkristna konstens (se d.o.) förnämsta
utgångspunkter. Den byggde på den hellenistiska
konsten, som redan förut fått fast fot i Egypten (se
Egyptisk konst, sp. 62), men upptog även
motiv från Orienten (t.ex. kupolvalvet med
nischstöd); från den gammalegyptiska konsten
ha endast enstaka ornamentsmotiv bibehållits.
Från den äldsta tiden stamma nekropoler och
hypogéer (se G r a v k o n s t). En storartad
arkitektur utvecklades särsk. vid
klosteranläggningarna, t.ex. S:t Menus nära Alexandria,
Je-remiasklostret i Sakkara, klostret i Bawit,
Si-meonklostret mittemot Assuan. Nilön Philæ
hade en rik k.k. Bland de bäst bibehållna äro
”Röda klostret” och ”Vita klostret” vid Sohag.
Betydelsefull är den här brukade grundplanen
med treklöverform i korpartiet
(triconch-sys-tem). Denna k.k. florerade från 300-talet till
600-talet men avtog och förstördes till större
delen, sedan araberna erövrat Egypten. Rester
av måleri finnas — jämte den hellenistiska
porträttkonsten, som är bekant från Faijum (se
d.o.) — i flera av de nämnda byggnaderna.
Vacker byggnadsskulptur har under de sista
årens grävningar påträffats, särsk. i
delta-landet. Textilkonsten och keramiken florerade
också under Egyptens kristna period; särsk.
märkas rika saml. av koptiska vävnader i flera
av Europas museer, främst i Victoria and
Albert museum, London. De mest värdefulla
saml. av k.k. finnas i Nationalmuseet i Kairo
(katalog av J. Strzygowski); ett särsk. museum
för k.k. finnes också i Kairo vid Abu-Sarga.
— Litt.: A. Gayet, ”L’art copte” (1902); S.
Clar-ke, ”Christian antiquities in the Nile valley”
(1912); W. de Grüneisen, ”L’art copte” (1912);
Johann Georg, Herzog zu Sachsen, ”Koptische .
Kloster der Gegen wart” (1918), ”Neue
Streif-züge” (1930); O. Wulff & W. F. Volbach,
”Spät-antike und koptische Stoffe aus ägyptischen
Grabfunden” (1926). E.W.
Ko’pula (lat. co’pula, band; jfr Koppel),
språkv., verbform, som i satsen förbinder
subjekt och predikat, t.ex. är i ”han är sjuk”. I
sv. nyttjas som k. vara och bliva. E.H.
Kopulation [-fo’n], se Kopulera.
Kopulativ [ko’p- el. -i’v] (jfr K o p u 1 a),
sammanbindande. — Språkv. Kopu la t i
vsatser, satser av samma grad, som uttrycka
likställdhet i fråga om innehållet och inledas av
kopulativa konjunktioner, t.ex. och,
samt, både—och, såväl—som. E.H.
Kopule’ra (se K
o-pula), (parvis)
förena; para sig. —
Subst.:
kopulation (se
Befruktning). Jfr K o p
u-1 e r i n g.
Kopule’ring, trädg.,
ett slags ympning,
huvudsaki. använd,
då ympkvist och
grundstam äro ung.
lika grova. Metoden
anses som en av de
bästa och har
förtjänsten att kunna
användas även under
förvåren, då träden
ännu ej börjat sava.
Se bilden. C.G.D.
Kor. 1) K. (lat. chorus, av grek. choro’s,
dansande skara, kör), kör (se d.o. och Tragedi).
2) K. (med betydelsen av k. 1) överflyttad
från kyrkosångarna till deras plats i kyrkans
bortre del), byggn., den kristna kyrkans altar-
Kopulering.
— 1058 —
Uppslagsbok. XV. ____ 1057 ___
34
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
