Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korsherrar - Korsholm (kommun) - Korsholm (slott) - Korshär - Korsika - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSHOLM
hävdes 1656 av Alexander VIII. De
belgisk-holländskak. (Kruisherren) stiftades 1211
av Theodor av Celles, bekräftades 1216 av
In-nocentius III, utbredde sig under medeltiden
över Frankrike, England och Tyskland och ha
nu 2 konvent i Holland, 3 i Belgien; de b
ö-miska k. bekräftades 1237 av Gregorius IX,
bestå i Böhmen och Mähren; de p o 1 s k a k.,
sedan andra hälften av 1200-talet i Polen och
Litauen, ha upphört. Jfr Tyska orden. [B.]
Korsholm, fi. Mustasaari, kommun i Vasa
län, Finland, vid Bottniska vikens kust; 320
kvkm.; 9,930 inv. (1931), svensktalande. K. är
grannkommun till Vasa stad, och stadens
förorter äro belägna på dess område. Där låg
fordom Korsholms fäste. Mdn.
Korsholm, slott i närheten av Vasa i
Österbotten, Finland, antagl. grundlagt, på
befallning av Albrekt av Mecklenburg, av Bo
Jonsson Grip i slutet av 1360-talet, kallades i äldre
tid Crysseborgh. Det var centrum i
Korsholms län, som omfattade både
Österbotten och Västerbotten till 1441, då
Västerbotten avskildes. 1388 övergick K:s slott
och län från Bo Jonsson Grips arvingar till
drottning Margareta; slottet var intaget av
vi-taliebröderna 1396—99. Många av medeltidens
märkligaste män residerade på K., t.ex. Erik
Puke, Karl Knutsson Bonde, Kristiern Nilsson
Vasa. Slottet var av trä, omgivet av dubbla
branta vallar, mellan vilka låg en vattenfylld
vallgrav. Under 1500-talet upphörde man att
underhålla fästningsverken. Efter 1570 bodde
landshövdingen i Österbotten växelvis i
Uleå-borg och på K.; 1674—1773 var K. åter
ensamt landshövdingeresidens. P.Dhl.
Korsbär, se Korståg.
Ko’rsika, ital. Corsica, fra. La Corse, ö i v.
Medelhavet mellan 41°22’ och 43°2’ n.br. och
mellan 8°32’ och 9°33’ ö. Igd, franskt dep.;
8,722 kvkm.; 297,235 inv. (1931). K. är helt
uppfyllt av ett vilt bergland. Berggrunden
ut-göres i v. och mellersta delen av granit, i n.
även av porfyr. Blott i massivets v. kanter
finnas spillror av stenkolsformationen. K:s
granitterräng har länge uppfattats som en rest av det
gamla Tyrhenis. Numera betraktas den jämte
Sardinien som en forts, av den östalpina
veck-ningszonen, som stryker under Poslätten, dyker
upp i det Liguriska berglandet och återfinnes i
K. öns n.ö. del består däremot av lösa v.-ö.
strykande skiffrar från triastiden, vilka anses
tillhöra det apenniniska systemet.
Granitbergen äro vilda och söndersplittrade med djupa,
klyftliknande dalar. Högsta massivet är Monte
Cinto (2,707 m.ö.h.). Här liksom i den övriga
högre granitterrängen finnas talrika spår av en
utbredd glaciation under istiden. V. kusten är
— 1115 —
en riaskust, vars buktei dock äro fattiga på
naturliga hamnar. N.ö. K:s skifferlandskap
skiljes från den övriga delen av ön genom
Cor-tes högdal och utmärker sig för mjukare
terrängformer. Högsta massivet är S. Pietro
(1,766 m.). ö. kusten nedanför skifferterrängen
uppvisar K:s enda kustslätter med laguner och
strandsjöar. Nederbörden faller nästan blott
på vintern och är i bergen betydlig, särsk. i v.
I låglandet härskar den ständigt gröna
Medel-havsvegetationen, representerad av den snåriga
machian, som särsk. i v. är tät och
svårgenomtränglig. I detta bälte odlas korkek,
vin-rankan och olivträdet. Mellan 700 och 1,100
m.ö.h. härska skogar av äkta kastanj. Här är
folktätheten störst. Barrskogsbältet (Pinas
pina’ st er och Lari’cio) går till 1,200 m.,
lövskogen av al och bok till 1,800 m. Skogs- och
fjällbetena utnyttjas medelst en primitiv
fäbodbebyggelse. 17 °/o av öns hela areal är skog,
men denna har förr haft större utbredning.
Invånarna, korserna, tala en italiensk dial.
öns affärs- och administrativa språk är dock
franska. Sedan gammalt är befolkningen
uppdelad i klaner, vilken inst. har sin naturliga
förutsättning i de många isolerade dalbäcken,
som karakterisera ön. Härav förklaras också
invånarnas krigiska och frihetsälskande
egenskaper. De visa icke något intresse för K:s
förening med Italien, och förhållandet till
Frankrike se de blott ur rent ekonomisk
synvinkel. Männen ägna sig med förkärlek åt
ex-tensiv boskapsskötsel och överlåta skötseln av
jorden åt kvinnorna och italienska
säsongarbetare. Fisket och sjöfarten äro föga utvecklade.
K:s huvudstad är Ajaccio (23,917 inv. 1931),
belägen i s.v. Dess största stad är Bastia
(44,628 inv.) i n.ö. De förbindas med en
järnväg, till vilken även ansluta sig ett par
sekundärbanor. J.F.
Historia. K., i äldsta tid bebott av en
ligu-risk stam, erövrades, sedan fenicier och
kartager där grundat faktorier, under första
puniska kriget av romarna (231 f.Kr.). Värdefull
för skeppsbyggeriet genom sina skogar, kom ön
under folkvandringstiden i händerna på
vanda-liska, ostgotiska och bysantinska erövrare;
under 700- och 800-talen vunno araberna insteg.
Från 1000-talet sökte de oeniga feodalherrarna
på ön stöd i handelsstäderna i Italien, som
härigenom fingo tillfälle att exploatera densamma.
Vanl. inskränkte sig städernas makt till för
dem viktiga fasta platser på K:s kust; de
administrativa och rättsliga inst. på ön i övrigt
läto de förfalla; säregna rätts-inst., ss.
vendettan, utvecklades. Mot slutet av 1000-talet
lyckades Pisa befästa sin makt på ön, men under
följ. årh. satte sig Genua fast på K., som dei
— 1116 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
