Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korspollination - Korsprov - Korsriddare - Korsryggen - Korsräv - Korsskiktning - Korsspindel - Korsstygn, korssöm - Korssöm - Korstecken - Korstolar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSTOLAR
Korspollination [-Jo’n], bot., se
Korsbefruktning.
Korsprov, se Gudsdom.
Korsriddare, se Korståg.
Korsryggen, den del av ryggen, som intages
av korset (se d.o.).
Korsräv, zool., se Rävsläktet.
Korsskiktning, geol., diagonalskiktning (se
d.o.l.
Korsspindel, Ara’neus (Epei’ra) diade’matus,
en till fam. Argio’pidæ hörande spindel, har fått
Korsspindel, hona, lurande på byte i centrum
av sitt nyss färdigspunna nät.
Korsstygn.
Uppslagsbok. XV.
36
sitt namn av ett av vita fläckar bildat kors på
den svarta, bruna el. gula bakkroppen. De
långa benen äro brunringlade. K. spinner ett
lodrätt, hjullikt nät med radiära och
koncentriskt gående trådar, vid el. i vilket den lurar
på byte. Honorna lägga sina ägg på hösten,
varefter de liksom de mindre hannarna dö.
Ungarna framkomma på våren och börja efter
första hudömsningen spinna nät. K. är mycket
vanlig i Sverige. Dess nät ser man särsk. på
hösten i stor mängd i skogarna. O.C-n.
Korsstygn, k o r
s-s ö m, prydnadssöm,
som utföres ant. på
räknade trådar,
oftast på ett något glest
tyg, el. på stramalj,
som sedan dragés ur
(så vid märkning).
Stygnen, som eg. äro
dubbelstygn, ligga i
kors i jämna rader.
K. brukades mycket
på stolklädslar m.m.
under barocken
jämte petits points (se
d.o.), ävenså under
1700-talet, men dess
eg. storhetstid var
— 1121 —
1800-talets förra hälft och mitt.
Allmogemönster i k. ha nu i stor skala upptagits och spritts
genom goda mönsterblad. 1.
Korssöm, se Korsstygn.
Korstecken (lat. signum crucis). Bruket att
över sig själv (”korsa sig”), andra personer el.
föremål teckna ett k. går tillbaka till
gamla kyrkans tid. Tertullianus tillskrev det
apostoliskt ursprung; för Augustinus
betydde det en yttre bekännelse till
kristendomen; på 300-talet började det att flitigt
användas i kyrkans liturgier (vid dop, mässa,
exorcism o.a.). K. kan göras på flera olika
sätt. Tidigast tecknades det på pannan med en
av h. handens fingrar. I r o m e r s k-k a t o 1
s-k a kyrkan göres det s.k. lilla k. med h.
handens tumme och med berörande av föremålet
el. personen i fråga, medan det s.k. stora k.
göres i luften med hela h. handen (före
1200-talet med endast 3 fingrar för att symbolisera
treenigheten), när det gäller personer från pan
nan nedåt bröstet och från v. skuldran till den
h. I g r e k i s k-k a t o 1 s k a kyrkan göres k.
något annorlunda, bl.a. dragés dess ”tvärbalk”
från h. till v. K. har dels en symbolisk
betydelse ss. uttryck för dyrkan av korset och
hängivelse åt den korsfäste, dels en sakramental,
i det att det anses skydda mot onda makter
och förmedla Guds nåd. Engelska e p i
s-kopalkyrkan har bibehållit k. i sin liturgi,
reformata kyrkan avskaffade det alldeles,
i de lutherska kyrkorna bibehölls det till en
början, i Sverige kom det efter hand ur
bruk och ströks ur dopritualet först 1811. Ss.
gammalkristet bruk har man i senare tid på
sina håll — och icke endast i ritualistiska
kretsar -— önskat det återinfört. S.N.
Korstolar, rader av utsnidade sittplatser för
korherrarna i en större kyrka; om deras
ursprung se Kor, sp. 1059. K. nödvändiggjordes,
sedan under medeltiden gudstjänsten utvecklats
samt sångarnas antal tillvuxit. De uppställdes
vid högkorets väggar och gå ofta fram i
vinklar vid korskranket på ömse sidor om dess
öppning. I större katedraler äro de uppställda i
två rader, den inre försedd med baldakin. De
äldsta bevarade (från 1200-talet) finnas i
Ratze-burgs dom. K. i Lunds domkyrka äro både i
den dekorativa och den figurala utsmyckningen
de förnämsta från sin tid (1370-talet); efter
deras mönster tillkommo k. i Roskilde och
Ringsted. England har en mängd praktfulla k.
bevarade. På kontinenten n. om Alperna
finnas de mest berömda i Amiens, Köln och
Bam-berg. I Italien och Spanien bevaras särsk. från
renässansen och barocken med stor
konstskicklighet utarbetade k. — Litt.: E. Wrangel, ”K.
— 1122 —
Artiklar, som icke återfinnas
nnder K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
