Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kranbalk - Kranial - Kranialnerver - Kranie-form, -index - Kraniograf - Kraniologi - Kranioskopi - Kranium, huvudskål, skalle - Kranium hos människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRANIUM
ett fartyg ange en riktning mitt emellan för ut
och tvärs ut. T.Hrn;H.S-k.
Krania’1 (av kranium), zool., huvud-, främre,
belägen nära främre ändan (huvudändan).
Motsats: k a u d a 1.
Kranialnerver, se II j ä r n n e r v e r.
Kranie-form, -index, se Huvudform.
Kraniogra’f, se D i a g r a f.
Kraniologi’, läran om huvudets ben.
Kranioskopi’, se Frenologi.
Kra’nium, huvudskål, skalle. K.
består av 2 fylogenetiskt och funktionellt
olikvärdiga delar: hjärnskålen el.
neurokra-n i e t och i n ä 1 v s d e 1 e n el. v i s c e r a
1-d el en el. splanchnokraniet. Stora
delar av hjärnskålen äro bildade av täckben,
hud-förbeningar, vilka omsluta hjärnan.
Hjärnskå-lens bas härstammar i viss utsträckning från
ryggradselement. Den av Goethe och Oken
uppställda kothypotesen för kraniet var sålunda
delvis riktig. Splanchnokraniet har
utvecklings-historiskt nära samband med den främre
tarmdelen, som hos de lägre ryggradsdjuren står i
andningens tjänst och utbildar gälar, vilka
stödas av gälbågar. Hos de högre djuren ombildas
gälbågarnas skelett och täckbenen invid dem
till viktiga delar av ansiktskraniet, till
underkäken, tungbenet och luftstrupens broskapparat.
K. är sannolikt en specialisering, uppkommen
inom ryggradsdjurens klass, ty de primitiva
Fig. 1. Primordialkraniet hos en haj. a
neuro-kraniet, b splanchnokraniet, c ryggraden, d
och e över- och underkäken, f tungbensbågen,
g gälbågar, h skuldergördeln med bröstfena (i).
former, akranierna, dit lansettfisken räknas, och
från vilka ryggradsdjuren utgått, sakna k. Det
är först hos de eg. fiskarna som ett fullst.
k. anträffas och då i två olika former. Hos
broskfiskarna (t.ex. hajarna) består k. av en
broskkapsel, det s.k. primordialkraniet (fig. 1),
men hos de flesta ryggradsdjursgrupper är detta
mer el. mindre tillbakabildat och ersatt dels
av ersättningsben, vilka uppstått på broskets
bekostnad, dels av täckben, som bildats i
bindväven. Hos vissa former, ss. störarna, är
innanför täckbenen primordialkraniets broskkapsel
fullst. bevarad. Hos de högre
ryggradsdjurens embryoner och under människans
embryonalutveckling anlägges först en s.k. bros-
kig skallram, varifrån ett dock aldrig fullst.
primordialkranium utväxer. Detta ersättes i
stor utsträckning av ersättningsben och
kompletteras av täckben. T.o.m. amfibierna utgör
den sista hjärnnerven den 10 :e el. vagus. Men
fr.o.m. reptilierna ha de 12 :e och 11 :e nerverna,
hypoglo’ssus och accesso’rius, ytterligare
tillkommit. I fråga om den 12 :e hjärnnerven har
den uppkommit genom sammansmältning av de
4 främsta ryggmärgsnerverna. Det framgår
härav, att fr.o.m. reptilierna ett antal kotor
upptagas i det urspr. k:s nackdel och att
rygg-märgselement i samband härmed komma att
ingå i hjärnan hos högre ryggradsdjur. Under
den utvecklingsserie, som lett till människan,
har k. undergått betydande förändringar, främst
beroende på den enorma utvecklingen av
hjärnan och på förminskning av käkarna och
tändernas antal. Neurokraniet liksom blåses upp i
alla riktningar, pannbenet reses upp dch buktas
framåt, varigenom ansiktet erhåller en skenbar
förlängning uppåt. Hjässan drives i höjden,
välves, nacken rundas och förlänges nedåt,
nackhålet ändrar härigenom sin ställning från
bakåtriktat till nedåtriktat (människan).
Härtill har i sht lillhjärnans betydande
förstoring hos däggdjuren bidragit. Under
däggdjurens fylogenetiska utveckling från
ödlelik-nande former inträdde en förkortning av
käkarna dels genom reduktion av tändernas antal,
dels därigenom att bakre delen av underkäken
ryckte in i mellanörat, där den bildade
hörselbenen, hammaren och städet. En ny
ledförbindelse uppstod härvid mellan underkäken och
tinningbenet.
Vid förvärvet av upprätt kroppsställning
måste huvudet från sitt förra läge böjas framåt
mot halskotpelaren, varigenom utrymmet för
halsens inälvor kraftigt minskades. Detta
platsutrymme blev ännu mer begränsat genom
kilbenets krökning vid den turkiska sadeln
(kil-benskyfosen). Båda orsakerna förde därhän,
att de båda underkäkshalvorna veko starkt isär
hos människan, från att ha stått skäligen
parallellt med varandra hos ryggradsdjuren,
och vidare att underkäkskanten veks utåt i sht
framtill, varigenom hakan bildades, en typiskt
mänsklig egenskap, samt slutl. att underkäken
vid munnens öppnande utför en tvångsmässig
glidning framåt. Förstoringen av hjärnkraniets
yta gav en betydligt ökad plats för tugg- och
nackmuskler, varigenom hos människan stora
delar av hjärnskålen lämnas obetäckta av
muskler. Muskelkammar å benytorna saknas därför
hos människan till skillnad från aporna.
K. hos människan. Den nyföddes k. är ej
lika format som den vuxnes. Detta beror
därpå att de enskilda dimensionerna icke växa lik-
— 1201 —
— 1202 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
