Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krater (dryckesbål) - Krateros - Kratersjö - Kratinos - Kratogen - Kraus, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAUS
Attisk krater med bilder ur Heraklessagan.
Museo civico, Bologna.
dracks obemängt, blandades med vatten för att
^dan ösas upp i bägare. Den s.k.
Francoisva-S2u (se d.o. och pl. vid Grekisk konst)
är ett ex. på denna kärltyp. H.Sj.
Kra’teros, grekisk fältherre (d. 321) under
Alexander den store, erövrade åt denne
Bak-trien 328 f.Kr., förde efter hans död kriget mot
de förenade grekerna och segrade jämte
Anti-pater vid Krannon 322. Han stupade i ett slag
mot Eumenes. N.V.
Kratersjö, vattensamling i kratern av en
slocknad el. vilande vulkan.
Krati’nos, grekisk komediförf. (o. 510—423
f.Kr.), verksam i Aten. K. synes ha varit den
”gamla komediens” Aischylos, som gav denna
konstart dess typiska gestaltning (jfr A r i
s-t o f a n e s och Grekiska
litteraturen). Hans yngre medtävlare Aristofanes
prisar hans lätthet att finna anslående
schlagermelodier och hans våldsamma komiska och
satiriska kraft (”en vårflod som ryckte upp med
roten ekar och fiender”); Aristofanes’
beskyllning, att den gamle poeten numer var ”en
drinkare med sprucken lyra och vissen krans”, lär
ha inspirerat K:s’ sista sceniska triumf,
”Buteljen” (423), som skildrar Fru Comedias och
Fröken Buteljs tvekamp om hans själ. Endast
fragment äro bevarade. — Litt.: se Aristofa-
nes 1); därtill: G. Murray, ”Aristophanes”
(1933). l.H.
Kratoge’n, geol., en av den österrikiske
geologen L. Kober använd term för de gamla
resistensområdena.
Kraus [kraus], Joseph Martin,
tysksvensk tonsättare (1756—92). På föräldrarnas
önskan bedrev K.
juridiska studier men
ägnade sig samtidigt
åt musik, vari han
erhöll undervisning
av bl.a. G. J. Vogler.
Sin univ.-vistelse
avslutade K. i Göttingen
1778 för att s.å. resa
till Sverige, där han
sökte anställning i
hovkapellet, vilken
han emellertid ej
erhöll förrän 1781, då
han blev 2:e kapellmästare; 1788
hovkapellmästare. Under väntetiden skrev K. med framgång
scenmusik och en opera, ”Proserpina” (1781).
Till invigningen av Kungl. teaterns nybyggnad
1782 komponerade han operan ”Aeneas i
Kar-thago” el. ”Dido och Aeneas” (till text av J. H.
Kellgren), men då denna på gr. av
mellankom-mande hinder nedlades — den uppfördes först
1799 —, begav sig K. som statsstipendiat på
en studieresa till Tyskland, Italien, Frankrike
och England, varifrån han återkom vid
jultiden 1786. Hans hälsa hade emellertid blivit
vacklande, och efter endast 5 års tjänst som
hovkapellmästare avled han. — K. hann, trots
sin korta levnadsbana, fullborda en rad verk,
vittnande om djup inlevelse och stort
kunnande. Främst märkas 9 symfonier (däribland en
till Gustav HI:s bisätlning, april 1792) och
bland kammarmusiken 9 stråkkvartetter;
vidare ovan nämnda operor, solosånger (en del
trycktes 1792) och kyrkomusik (”Stella cæli
exstirpavit” o.a.). Mest betydande var K. som
instrumentalmusiker, varvid han både i form
och uttryckssätt nära ansluter till
Mannheim-skolan. Beträffande operan var Gluck
förebilden. Även om K. som kyrkomusiker ej
medhann så många och betydande verk, var han
dock den gustavianska tidens enda större
svenska namn. K:s’ universella läggning
gjorde, att han ej enbart koncentrerade sig på
musik. Han hade en stark litterär dragning
och utgav bl.a. en samling herdeidyller (1773)
samt sagospelet ”Tolon” (1776). Vidare märkes
den polemiska ”Etwas von und über Musik"
(1777). — Litt.: Biogr. av A. F. Silfverstolpe
(1833), B. Anrep-Nordin (1924) och K. F.
Schreiber (1928). G.M
— 1221 —
— 1222 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
