Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristallin(isk)a skiffrar - Kristallins - Kristallisering - Kristalliter - Kristallkällrar - Kristallmottagare - Kristallografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTALLOGRAFI
andra mineral kunna nybildas. Skiffrigheten,
som uppstår ant. genom krossning, kataklas (på
ringa djup), s.k. k r o s s k i f f r i g h e t, el.
genom omkristallisering, s.k.
kristallisati-onsskiffrighet (på större, s.k. plastiskt
djup), visar sig i mineralens i stort parallella
anordning, vinkelrätt mot det rådande trycket. De
vanligaste k.s. äro gnejs, leptit, hälleflinta,
glimmerskiffer, kvartsit, fyllit, amfibolit,
klo-rit, serpentin- och talkskiffer. G.Fn.
Kristallins, anat., se öga.
Kristallise’ring. Löser man upp alun i vatten
och låler lösningen stå i en öppen skål,
avdunstar småningom vattnet, och alunet utfaller
i regelbundna vackra kristaller, alla av
identiskt samma karakteristiska form. Uppkomsten
av sådana kristaller (se d.o.), som för varje
ämne ha viss bestämd byggnad, kallas k. och
kan äga rum, då ett fast ämne bildas ant.
genom att utfalla ur en lösning el. ur ett
gasformigt medium el. då en smälta stelnar. Varje
kristall bildas först mikroskopiskt och växer
sedan; ju långsammare k. sker, desto större
och regelbundnare bli kristallerna. De
naturliga ädelstenarna äro ex. på bildningar, som
uppkomma genom långsam k. — Ex. på k. ur
gasformigt medium är, då vid köld vattenångan
i luften utfaller i form av snöflingor el. avsätter
sig som isblommor på ett fönster, där
utomordentligt vackra bildningar kunna uppkomma.
— För att k. skall kunna äga rum, fordras
närvaro av en k ä r n a av viss form, kring
vilken kristallen uppbygges. Frånvaron av sådan
ger upphov till s.k. övermättning. Om
t.ex. glaubersalt löses till mättning i värme och
lösningen sedan avkyles, händer ofta, att saltet
ej utfaller, förrän man tillsatt en liten kristall
av samma ämne el. ev. ett ämne, som
kristalliserar på samma sätt, s.k. ympning. Så kan
även rent vatten kylas under nollpunkten
(underkylas), utan att isbildning uppkommer, men
denna framkallas momentant, om en liten
iskristall tillsättes.
K. spelar stor roll inom såväl vetenskaplig
som teknisk kemi, då den är en av de viktigaste
metoderna för att avskilja ämnen ur
blandningar och framställa dem i ren form. De
lösas då i lämpliga lösningsmedel (vatten,
alkohol) ; närvarande olösliga ämnen avskiljas
genom filtrering. Som ett ämnes löslighet vanl.
är större i värme än i köld, utkristalliserar det
vid avkylning av en varm mättad lösning och
kan frånskiljas. Lättlösliga föreningar stanna
kvar i lösningen, m o d e r 1 u t e n. För ämnen,
som sönderdelas i värme och ej tåla
upphettning, sker k. genom att lösningsmedlet får
avdunsta försiktigt el. genom vakuumbehandling.
För att erhålla rena produkter måste k. ofta
— 29 —
upprepas flera gånger,
omkristallisering. — Genom indunstning av moderluten
kan ur denna ytterligare substans utvinnas.
Utföres k. i olika etapper, fraktioneradk.,
kunna olika ämnen i blandningen skiljas åt
genom sin olika löslighet och fraktioneras från
varandra. Då stora kristaller bildas, kunna de
ofta mekaniskt innesluta moderluten. För att
undvika detta stör man därför ofta k. genom
omröring o.d. för att få så små kristaller som
möjligt, vilka lättare erhållas rena. Vidhäftad
moderlut avlägsnas genom tvättning el. d ä c
k-n i n g. De kristaller, som utfalla ur en
lösning, äro ofta en kemisk förening mellan
ämnet i fråga och lösningsmedlet; se härom K r
is-ta 11 v a 11 e n. Lj.
KristalliTer, de vid hastig avsvalning av en
magma uppkommande rudimentära, ofta
ske-lettliknande kristaller, vilka iakttagas i t.ex.
basaltglas och obsidian. R.N-n.
Kristallkällrar äro grottor el.
källarliknan-de hålrum, bildade genom urlakning av den
relativt lättlösliga, av kalk el. dolomit
bestående berggrunden. K:s väggar klädas ofta av
sekundärt avsatta kristalldruser (se Drus).
R.N-n.
Kristallmottagare, se Radio.
Kristallografi’, läran om kristallerna,
indelas i geometrisk, fysikalisk och kemisk k. Den
geometriska k. behandlar de olika
kristallformerna och deras symmetriförhållanden,
den fysikaliska k. omfattar kristallernas
optik samt kohesions- och täthetsförhållande,
den kemiska k. kristallernas kemiska
byggnad, sedd i samband med deras geometriska
och fysikaliska egenskaper. Se vidare
Kristall, Kristalloptik och
Kristallsystem.
De äldre forskningarna inom k. ägnades
hu-vudsakl. åt den geometriska och fysikaliska
k. Under senare hälften av 1600-talet
framträdde dansken Nils Stensen (Nicolaus Steno),
vilken uppställde lagen om kantvinklarnas
konstans. Till den geometriska k:s vidare
utveckling bidrogo under 1700-talet främst Rome
de ITsle (1736—90) och René Haüy (1743—
1826). 1678 har Christian Iluygens (1629—95)
för Parisakad. framlagt sin teori om ljuset som
en vågrörelse, vilken teori, sedan av Young
(1773—1829) och Fresnel (1788—1827) m.fl.
utvidgades, varvid även riktningarna för den
nyare kristalloptiken uppdrogos. — Bland de
stora namnen inom den kemiska k. må nämnas
Eilhard Mitscherlich (1794—1863), vilken bl.a.
införde begreppet isomorfi och Bakhuis
Rooze-boom (1854—1907). Den senares arbeten äro
av grundläggande betydelse vid studiet av de
magmatiska processerna. — Under de senaste
— 30 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
