Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristendom - Kristendomen och vår tid - Kristendomsförföljelser - Kristen gemenskap - Kristensen, Evald Tang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENSEN
under sin nittonhundraåriga tillvaro undergått
en rik differentiering. Vi tala nu om
”romersk-katolsk” k., ”evangelisk k.”, ”orientalisk" k
o.s.v., och inom dessa olika grupper finnas otali
ga k.-typer och individuella varianter på olika
intellektuella höjdlägen och i växlande
sociologiska formationer. — Upplysningstidens
teologi med dess gryende insikt i k:s historiska
utveckling och ombildning reste frågan om ”k:s
väser”, det gemensamma grundelementet i alla
k:s former; en fråga, som blivit ytterligare
aktuell på senaste tiden genom den s.k.
ekumeniska rörelsen (se Kyrkliga
enhets-strävanden) och även ventileras i den
kristna religionsfilosofien. Därigenom ha de
kristna kyrkornas inbördes ställning i grund
förändrats. I st. f. äldre tiders konfessionella
polemik har nu trätt den moderna symboliken
(se d.o.), studiet av de olika kyrkornas och
sekternas historiska förutsättningar och
utveckling och deras religiösa egenart. — Litt.:
A. Harnack, J’K:s väsende” (sv. övers. 1900);
”Geschichte der christlichen Religion” (i
”Kultur der Gegenwart”, herausgeg. von P.
Hinne-berg, 1:4:1, 1909); H. Mulert,
”Konfessionskun-de” (1927); A. Nygren, ”Det bestående i k.”
(s.å.); C. P. Tiele & N. Söderblom,
”Kompendium der Religionsgeschichte” (6 Aufl. 1930).
— Om k:s utbredning se
Religionsstati-s t i K. A.J.F.
Kristendomen oeh vår tid, tidskr. grundad
i Lund 1906 av bl.a. S. Herner, O. Lewan, M.
Pfannenstill (se dessa) med program att värna
evang.-lutersk kristendom (den är starkt
anti-katolskt orienterad) och samtidigt söka
förbindelse mellan denna och nutida kultur.
K.G-w
Kristendomsförföljelser i romerska riket voro
före år 250 av lokal och tillfällig natur.
Offrens antal var relativt ringa, men de kristna
levde i ständig rättslöshet, misstänkta ss.
gudlösa och samhällsfarliga på gr. av sin
avvisande hållning mot all icke kristen kult. När
folkopinionen vände sig mot dem, föllo
myndigheterna undan; juridiska formaliteter
åsidosattes ofta (enl. Mommsen tillämpades här
ämbetsmannens rätt till coercVtio, d.v.s.
ingripande och dom utan process). Bekännelsen att
vara kristen följdes av tortyr; den som då
offrade, gick fri för straff. Detta var eljest
döden genom halshuggning (förnämare personer),
bål, korsfästning el. för vilddjuren på
cirkusarenan; därtill kom senare tvångsarbete i
gruvor. Första kända förordning mot de kristna
är kejsar Trajanus’ år 112 (i brev till Plinius
d.y., ståthållare i Bithynien), enl. vilken dessa
icke skulle uppspåras men, om de angåvos i
laga form (ej anonymt), straffas ss. statsför-
brytare. Efter k. under Marcus Aurelius (bl.a.
i Lyon 177, o. 50 offer) följde för de kristna
en längre fredstid, dock med ett kort avbrott
under Septimius Severus (förbud mot övergång
till kristendomen 202). Den första
systematiska k. över hela riket började med kejsar
Decius" edikt 250, enl. vilket alla kristna skulle
uppspåras samt, om de vägrade offra, dödas,
och fortsattes av hans efterträdare Valerianus,
som riktade angreppet särsk. mot de kristnas
prästerskap och gudstjänster. Under en ny
fredsperiod tillväxte kristendomen ytterligare
och konsoliderades, så att den o. 300 tedde sig
ss. en med den hedniska statsmakten oförenlig
maktfaktor. Kejsar Diocletianus inledde då,
eggad av sin medregent Galerius, den sista k.
genom att rensa här och ämbetsverk från
kristna. 303 förbjöd han kristen gudstjänst samt
lät förstöra kyrkor och bränna de kristnas
heliga skrifter; slutl. förordnade han 304, att alla
kristna skulle offra el. ock dödas under de
grymmaste former. Förföljelsen, som blev
häftigast i ö. rikshälften (under Galerius och
Maxi-minus Daja), upphörde efter toleransediktet 311
och Konstantin den stores (se denne) seger. —
K. drevo en mängd kristna till avfall
(libella’-tici, de som köpt falska intyg om offer;
tradi-to’res, de som utlämnat heliga skrifter) men
vittna ock om kristendomens förmåga att
fostra till orubbligt bekännaremod. Detta
förhärligas i martyrakterna, av vilka dock
många sakna historiskt värde. — Litt.: Th.
Mommsen, ”Der Religionsfrevel nach
römisch-em Recht” (i ”Gesammelte Schriften”, 3, 1927);
G. Boissier, ”La fin du paganisme” (7 éd. 1913);
K. Müller, ”Kirchengeschichte”, 1 (1929); I. A.
Heikel, ”De kristna och den antika
hedendomen” (1927). A.M-n.
Kristen gemenskap, tidskr., grundad 1928 av
de nordiska kommittéerna av Allmänkyrkliga
världsförbundet (se d.o.), red. av Nils
Karlström, Uppsala. K.G-w.
Kristensen, Evald Tan g, dansk
folkmin-nessamlare (1843—1929). Efter genomgånget
seminarium fick K.
1861 anställning som
folkskollärare i
Jylland, och då han
1866 flyttade över
till en trakt med rika
folkvisetraditioner,
började han där
teckna upp visor och
melodier. S.
Grundt-vig (se denne) gav
honom råd och
anvisningar och
skaffade därjämte anslag
Artiklar, som ieke återfinnas
under K, torde sökas under C.
— 37 —
— 38 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
