Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Kristian VIII (konung i Danmark och Norge) - 9. Kristian IX (konung i Danmark) - 10. Kristian X (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN
lotte Fredrike av Mecklenburg-Schwerin, men
de skildes 1810 på gr. av ömsesidig otrohet;
K:s 2:a äktenskap med Karolina Amalia av
Augustenborg (1815) blev lyckligt. 1813
skapade prinsen sig som ståthållare i Norge en
enastående position och blev efter freden i
Kiel och antagandet av den norska grundlagen
17/s 1814 vald till konung under namnet
Kristian Fredrik. Förhållandena voro honom
dock övermäktiga, och han nedlade efter
konventionen i Moss (14/8 1814) sin krona och
lämnade Norge. Förhållandet mellan honom
och Fredrik VI var icke gott. 1819—22 och
1838 anknöt K. under utlandsresor förbindelser
med konservativa furstar och statsmän;
gentemot de liberala strömningarna och
ständer-inst. ställde han sig föga välvillig. 3/i2 1839
besteg han tronen och avvisade strax
oppositionens krav på en författningsändring,
varemot han lovade — och genomförde —
betydande förvaltningsreformer.
Kommunalstyrelsen organiserades 1837—41, finanserna
förbättrades, statsskulden nedbragtes o.s.v. Detta
tillfredsställde dock ej den energiska och
högröstade oppositionen, men stödd av statsministern
P. C. Stemann (se denne) tog kungen upp
striden. Avgörande blev emellertid den olösliga
motsättningen mellan danskt och tyskt. Själv
helt-igenom dansk men knappast fullt förtrogen
med den sönderjydska danskhetens svåra
ställning, sökte K. med ärlig vilja till opartisk,
landsfaderlig medling förgäves förena de
stridande parterna. Hans försonande språkpolitik
strandade på P. Hiort Lorenzens (se denne)
envisa hävdande av danskans formella
likaberättigande 1842 ff., och hans försök att
genom utnämning av prins Fredrik av Noer
(se Augustenborg 4) till ståthållare
i hertigdömena s.å. skilja de augustenborgska
bröderna åt slog fel. Förbittringen över
kungens uppträdande gjorde oppositionen
national-liberal och mångdubblade dess styrka. Slutl.
slog K. om: i det ”öppna brevet” 8/? 1846
uttalade han sig för en lösning av monarkiens
invecklade arvsföljdsförhållanden i utpräglat
dansk anda, varigenom han delvis vann
danskarna men skärpte den slesvig-holsteinska
oppositionens motstånd. Under sina sista år
övervägde han ett upphävande av enväldet, men
dog före förverkligandet av dessa planer. K.
hade ett vinnande väsen men icke någon fast
karaktär; han var en utmärkt administratör,
men knappast någon överlägsen statsman. Den
slutliga domen över honom och hans gärning
är dock ännu icke fälld. Fl.D.
9) K. IX, konung (1818—1906), 4:e son till
hertig Vilhelm av Glücksburg (se d.o.) och
Louise Caroline av Hessen-Kassel, uppfostra-
i Bonn 1839—41 äktade
des från 1831 i Danmark. Efter militär
utbildning och studier
han 1842 Louise av
Hessen-Kassel (1817
—98), en klok och
energisk kvinna, som
alltid utövade starkt
inflytande på sin
man. Bland deras
barn var Fredrik
(VIII), Vilhelm
(Georg I av Grekland),
Alexandra, 1863 g.m.
Edvard (VII) av
England, och Dagmar,
1866 g.m. Alexander
(III) av Ryssland. 1846 godkände K. Kristian
VHI:s ”öppna brev” om arvsföljden i den
danska monarkien och deltog på dansk sida i
fälttåget 1848. Efter Londontraktaten 8/s 1852 och
tronföljdslagen 31/z 1853 presumtiv
tronföljare, 1863 kronprins, besteg K. vid Fredrik
VH:s död tronen 15/n 1863. Som tronföljare
hade han föga inflytande på gr. av grevinnan
Danners misstro och sin anslutning till
helstatens politiska system; först C. G. Andræ, till
vilken han alltid kände sig nära knuten, gav
honom 1856 säte i statsrådet. Nov. 1863
vägrade emellertid Andræ — liksom senare 1870
— att bilda ministär, och K. nödgades då av
folkopinionen bakom Hall att mot sin vilja
stadfästa nov.-författningen 18/n 1863, vilken
blev anledningen till kriget 1864. Under detta
visade K. stort personligt mod, men hans
önskan om en lösning genom en personalunion
med Slesvig-Holstein ökade den ovilliga
stämningen emot honom. 1870 inlade han
personliga förtjänster vid Danmarks fasthållande av
neutraliteten under fransk-tyska kriget.
Under författningsstriden (se Danmark, sp.
1,015) stod K. helt på Estrups och
landstings-högerns sida; de ofruktbara stridsåren togo
starkt på honom. 1901 accepterade han
folke-tingsparlamentarismen genom att utnämna
vänsterministären Deuntzer. K. var icke
någon betydande begåvning, men flitig,
plikttrogen och trofast. Hans rätlinjiga karaktär hade
alltid väckt folkets respekt; därmed förbands
på hans höga ålderdom mycken uppriktig
tillgivenhet. K:s lyckliga familjeliv gjorde en
tid Fredensborg europeiskt bekant, men
något storpolitiskt centrum synes det danska
hovet ej ha varit. Fl.D.
10) K. X, den föregåendes sonson, konung
av Danmark och — sedan 30/n 1918 — Island
(f. 1870), äldste son till Fredrik VIII och
Louise av Sverige-Norge, student 1889,
löjtnant 1888, kapten 1898, överste 1906, general-
— 49 —
— 50 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K. torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
