Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Kristina (drottning av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTINA
5) K., drottning (8/is 1626—®/4 89), Gustav
II Adolfs och Maria Eleonoras dotter. Då
Gustav Adolf 6/u 1632 stupade vid Lützen,
utdog den sv. Vasaätten på manssidan.
Konungaätt och tronföljd hängde på K., som vid
faderns död ännu ej fyllt 6 år. Hon hyllades
som Sveriges blivande regent. Medan riket
styrdes av en förmyndarregering, i vilken Axel
Oxenstierna ledde alla större avgöranden,
uppfostrades K. för sitt kall. Hennes begåvning
trädde tidigt i dagen. Redan som sjuåring
tillskrevs henne av riksdrotsen ”ett extraordinarie
ståteligt ingenium”. 1636 avlägsnades hon från
moderns inflytande och uppfostrades av
pfalz-grevinnan Katarina, senare av andra
hovmäs-tarinnor. Stort inflytande på K. utövade
hennes lärare, Johannes Matthiæ, en lärd,
tolerant teolog med vidare vyer än sina samtida
bland Sveriges ortodoxa prästerskap. I
studier visade K. en utomordentlig receptivitet.
Axel Oxenstierna införde henne från 13 års
ålder i det offentliga livets plikter. 1644 tog
hon, 18 år gammal, säte i riksrådet som
regerande drottning. — K. blev tidigt föremål för
giftermålsförslag. Av politiska beräkningar
bragtes förbindelser med olika utländska
furstar på tal, främst med arvprinsen, senare
kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg.
Tron-följdsfrågan syntes emellertid skola komma
att lösas genom ett giftermål av mera
romantisk karaktär. K. och hennes kusin,
pfalzgre-ven Karl Gustav, blevo hemligt förlovade.
Ännu i ett brev från nyåret 1644 lovar den
17-åriga K. Karl Gustav evig kärlek. Då denne
i dec. 1645 återkom från armén i Tyskland,
fann han emellertid allt förändrat. K. var nu
regerande drottning; hennes intressen voro
Sveriges regering och politik, hennes känslor
för kusinen hade svalnat. K. bestämde sig
för att lösa tronföljdsfrågan utan giftermål.
Frågan kom att förknippas med fundamentala
inre politiska problem. Den sv. aristokratien
hade under förmyndarregeringen på
bekostnad av den sv. konungamakten vunnit en
övermäktig maktställning. Det pfalzgrevliga hovet
var en högborg för oppositionen mot
aristokratien. Axel Oxenstierna motarbetade därför
Karl Gustavs upphöjelse. K:s mål blev att
säkerställa och befästa den sv. konungamakten
och återföra den till vad den varit i Gustav
Adolfs dagar. Från 1646 tog K. också själv
allt mer och mer makten från riksråd och
aristokrati. Men det krävdes också, att
tronföljden säkerställdes i händelse av hennes död.
Efter hårda strider med riksråd och ständer
genomdrev K. på riksdagen 1649, att Karl
Gustav valdes till tronföljare efter hennes död.
K. gick vidare. På 1650 års riksdag spelade
hon ett högt spel. Adeln befanns ovillig att
tillmötesgå K:s tanke att utse Karl Gustav till
arvfurste. Hon slöt sig då till de ofrälse
stånden, som från riksdagens början befunno sig
i stark politisk upphetsning, och vände deras
samlade makt mot riksråd och adel. I rätt
tid hejdade hon reduktionskravet, uppträdde
som adelns beskyddare och stödde dess
privilegier, mot att Karl Gustav och hans
bröstarvingar erkändes som arvfurstar. ®/io 1650
biföllo ständerna K:s proposition. K. hade
segerrikt hävdat konungamakten mot
rådsväldet och visat sin rang som politiker. — Under
senare delen av K:s regering voro den sv.
Kronans finanser i upplösningstillstånd. Ytterst
var detta framkallat av den mäktiga statliga
expansionen, den vittspännande
utrikespolitiken, de stora krigen och de svåra allmänna
ekonomiska förhållanden, som dessa
förorsakat. Kronan hade genom försäljningar och
donationer till adeln avhänt sig stora delar av
sina gods och räntor. Dess årliga inkomster
hade härigenom i betydande grad minskats.
Samtidigt hade stora försäljningar och
donationer skapat en förutsättning för att den sv.
bondens frihet kunde omintetgöras av adeln.
Bönderna och de båda andra ofrälse stånden,
som även kände sig hotade av adelns växande
makt, började påyrka en reduktion. Denna
kom dock att genomföras först av K:s
efterträdare. K. själv avsade sig 1654 kronan. —
Alltifrån sin barndom hade K. stått i
motsättning till sin ortodoxt luteranska miljö.
Individuella anlag och påverkan från Johannes
Matthiæs toleranta åskådning förde henne bort
från den ortodoxa luterdomen. Under sina
första regeringsår visade K. en mildare
inställning mot religiöst oliktänkande än
riksrådet. Hon lärde känna katolicismen genom
två kulturellt högtstående personligheter: den
franska ambassören Chanut och filosofen
Des-cartes. Hon bedrev filosofiska och teologiska
studier, som stärkte hennes tvivel på den
luterska religionen. För hennes förnuftsmässiga
syn på tingen föllo de kyrkliga
dogmbyggna-derna sönder. Hon stannade till en början
vid den övertygelsen, att alla existerande
kristna religionsformer voro falska. Men hon stod
på den kristna uppenbarelsens grund, och
under den religiösa kris, som hon genomlevde,
skapade hon sig en egen religion. Under sin
vistelse i Stockholm 1649—50 visade Descartes
K. vägen till katolsk tro.’ 1651 trädde hon i
förbindelse med jesuitordens general. Hon fick
av honom sig tillskickade två framstående
italienska jesuiter för att undervisa henne i den
katolska läran. I sina argumenteringar
strä
Uppslagsbok. XVI. — 65 — — 66 —
3
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
